6-timmars i Skövde 2010
Klockan ringde alldeles för tidigt denna dag, men jag hoppar upp ur sängen. Käkar en omelett, på med kläder. Är allt med?
Cyklar iväg till stationen i bitande kyla.
Väl där så hittar jag ingen Steve nånstans....... minutrarna går......... var e han? Börjar bli nervös. Sen så hittar jag en Duracellkanin på perrongen som kutar fram o tillbaka. Hahaha, han e ju t.o.m. mer nervös än mig.
Väl på tåget blir vi tvungna att byta plats ganska fort, då det satt en åksjuk kvinna precis brevid o jag är så äckelmagad.
När vi hoppar av tåget är vi inte direkt ensamma om löparkläder o vi träffar direkt flera trevliga löpare. En kort prommis så e vi framme vid platsen för dagens utflykt.
Sen följer en evighetslång väntan. Här turas vi om att vara pigga o på G, för att i nästa stund bli skittrötta o undra vad vi gör här. Käkar en macka o en banan. Känner jag mig inte lite sjuk? Hur ska jag hålla mig vaken hela dagen när jag är så trött? Många känslor o nervosiotet, men känns gött att jag har sällskap av Steve iaf.
Plötsligt var det dags att byta om. Ner i omklädningsrummet o börja bygga lager, allt ifrån trosor o strumpor byts ut. Träffar även här två trevliga löpare, Sofia o Sofie.
Sen iväg till start! Jag tar det i min takt i starten, 5:45-6:00 tempo känns behagligt. Jag pratar med lite olika medlöpare o kilometrarna försvinner fort. Slår följe med en jättetrevlig tjej i min ålder en bra bit innan kisspaus (kan inte minnas vad hon heter dock).
Efter 10 km är det dags för en snabb kisspaus.
Sen iväg igen. Den följande milen pratar jag bara väldigt lite med andra. Jag tar det lugnt o blir omsprungen en del o de jag springer om går. Hmmmm..... Jag kanske fegar men jag vill känna mig hyfsat pigg hela vägen.
21,1 på ca. 2:20. Fortsätter mata på till 30 km. Sen hade jag sen innan bestämt att ta en lite längre paus efter 30. Kisspaus, hämta mjölken, o enbart gå ett helt varv. Sen var det dags att börja jogga igen. Tar det mycket lugnare nu då jag har känningar i vänsterbenet o inte vill riskera nåt. Så jag går i "mördarbacken" o vätskekontrollen. Mata, mata, mata.........
40 km. GÖTT! Då kommer jag iaf att klara maran. Minst 42196 så är det ultra! De närmaste 2 km är de jobbigaste i hela loppet. Psyket? Känns som jag springer baklänges. Kommer inte nånstans
Jobbigt, jobbigt, jobbigt! Såååå dåligt detta går. Men börjar tänka på alla goa vänner som jag vet sitter o kollar varven på datorn o då känns det lättare.
42195!!! Mitt första maraton!!! HÄRLIGT!
Nu känns det mycket lättare, allt jag springer är bonus. O efter maran har jag bestämt innan att jag ska ta det riktigt lugnt o fira med en korv med bröd. Men när jag kommer till servicetältet är bröden slut. Nåja, en lite bananskiva, korvsnutt o GT-tablett e inte fel det heller ;-)
Träffar på en trevlig man som jag pratar med i nästan ett varv. Till slut presenterar han sig som Stefan Manning. -Nämen, är det du, utbrister jag! Honom har jag ju sett i många diskussioner, men aldrig träffat IRL. Trevlig är han! Sen mer mata, mata, mata. Men fryser nu ordentligt, så det blir paus för klädbyte. Efter att jag bytt kläder så är det mycket skönare att springa, men jag varvar med gång.
När det är ungefär 20 min kvar så har jag klarat mitt mål på 45 km. Undrar hur långt jag kan komma de sista 20? Fortsätter ändå att gå i backen o vätskekontroll, vill inte köra slut på mig. Vem vet hur kroppen reagerar?
Låter mig inte ryckas med av medlöpare jag pratar med utan släpper dem hellre.
5 MIN KVAR!! Hur gick detta till? Känner efter i kroppen o inser att jag har en massa energi kvar. Lägger in högre växeln o sätter in spurten sista km i 5:min-tempo. Springer förbi både den ena o den andra som nog undrar vart jag fick denna energi ifrån. Kutar förbi bl.a. Niklas o Per. Vem kunde tro det?
PANG! Mitt första ultra är slut! Det blir stopp strax innan "mördarbacken". Har iaf turen att stanna ihop med någon, en trevlig engelsman/jönköpings- o stockholmbo, så väntan innan de kommer o mäter känns ändå kort.
Sen promenad tillbaka till målet. Lite snabbt eftersnack med Steve, en ISKALL dusch o sen hemfärd.
VILKEN DAG! Detta kommer jag göra om!
Cyklar iväg till stationen i bitande kyla.
Väl där så hittar jag ingen Steve nånstans....... minutrarna går......... var e han? Börjar bli nervös. Sen så hittar jag en Duracellkanin på perrongen som kutar fram o tillbaka. Hahaha, han e ju t.o.m. mer nervös än mig.
Väl på tåget blir vi tvungna att byta plats ganska fort, då det satt en åksjuk kvinna precis brevid o jag är så äckelmagad.
När vi hoppar av tåget är vi inte direkt ensamma om löparkläder o vi träffar direkt flera trevliga löpare. En kort prommis så e vi framme vid platsen för dagens utflykt.
Sen följer en evighetslång väntan. Här turas vi om att vara pigga o på G, för att i nästa stund bli skittrötta o undra vad vi gör här. Käkar en macka o en banan. Känner jag mig inte lite sjuk? Hur ska jag hålla mig vaken hela dagen när jag är så trött? Många känslor o nervosiotet, men känns gött att jag har sällskap av Steve iaf.
Plötsligt var det dags att byta om. Ner i omklädningsrummet o börja bygga lager, allt ifrån trosor o strumpor byts ut. Träffar även här två trevliga löpare, Sofia o Sofie.
Sen iväg till start! Jag tar det i min takt i starten, 5:45-6:00 tempo känns behagligt. Jag pratar med lite olika medlöpare o kilometrarna försvinner fort. Slår följe med en jättetrevlig tjej i min ålder en bra bit innan kisspaus (kan inte minnas vad hon heter dock).
Efter 10 km är det dags för en snabb kisspaus.
Sen iväg igen. Den följande milen pratar jag bara väldigt lite med andra. Jag tar det lugnt o blir omsprungen en del o de jag springer om går. Hmmmm..... Jag kanske fegar men jag vill känna mig hyfsat pigg hela vägen.
21,1 på ca. 2:20. Fortsätter mata på till 30 km. Sen hade jag sen innan bestämt att ta en lite längre paus efter 30. Kisspaus, hämta mjölken, o enbart gå ett helt varv. Sen var det dags att börja jogga igen. Tar det mycket lugnare nu då jag har känningar i vänsterbenet o inte vill riskera nåt. Så jag går i "mördarbacken" o vätskekontrollen. Mata, mata, mata.........
40 km. GÖTT! Då kommer jag iaf att klara maran. Minst 42196 så är det ultra! De närmaste 2 km är de jobbigaste i hela loppet. Psyket? Känns som jag springer baklänges. Kommer inte nånstans
Jobbigt, jobbigt, jobbigt! Såååå dåligt detta går. Men börjar tänka på alla goa vänner som jag vet sitter o kollar varven på datorn o då känns det lättare. 42195!!! Mitt första maraton!!! HÄRLIGT!
Nu känns det mycket lättare, allt jag springer är bonus. O efter maran har jag bestämt innan att jag ska ta det riktigt lugnt o fira med en korv med bröd. Men när jag kommer till servicetältet är bröden slut. Nåja, en lite bananskiva, korvsnutt o GT-tablett e inte fel det heller ;-)
Träffar på en trevlig man som jag pratar med i nästan ett varv. Till slut presenterar han sig som Stefan Manning. -Nämen, är det du, utbrister jag! Honom har jag ju sett i många diskussioner, men aldrig träffat IRL. Trevlig är han! Sen mer mata, mata, mata. Men fryser nu ordentligt, så det blir paus för klädbyte. Efter att jag bytt kläder så är det mycket skönare att springa, men jag varvar med gång.
När det är ungefär 20 min kvar så har jag klarat mitt mål på 45 km. Undrar hur långt jag kan komma de sista 20? Fortsätter ändå att gå i backen o vätskekontroll, vill inte köra slut på mig. Vem vet hur kroppen reagerar?
Låter mig inte ryckas med av medlöpare jag pratar med utan släpper dem hellre.
5 MIN KVAR!! Hur gick detta till? Känner efter i kroppen o inser att jag har en massa energi kvar. Lägger in högre växeln o sätter in spurten sista km i 5:min-tempo. Springer förbi både den ena o den andra som nog undrar vart jag fick denna energi ifrån. Kutar förbi bl.a. Niklas o Per. Vem kunde tro det?
PANG! Mitt första ultra är slut! Det blir stopp strax innan "mördarbacken". Har iaf turen att stanna ihop med någon, en trevlig engelsman/jönköpings- o stockholmbo, så väntan innan de kommer o mäter känns ändå kort.
Sen promenad tillbaka till målet. Lite snabbt eftersnack med Steve, en ISKALL dusch o sen hemfärd.
VILKEN DAG! Detta kommer jag göra om!
Kommentarer
Trackback
