Ultrabitch

På tåget på väg mot Hindås funderar jag på hur jag kunde komma på denna idén?! Jag som hatar terränlöpning och brukar hålla mig på asfalterade vägar och på sin höjd springer Åttan i Skatås.
Nåja, måste vara att jag älskar att pressa mig själv och ställa upp på lopp som jag kanske egentligen inte borde klara. Utmaningarna får gärna vara lite för svåra så det blir lite extra svårt att klara.

Starten ska gå kl. 12:00 från Hindåsgården och när jag anländer dit är det ett 20-30 tal personer där.
En svensexa dyker upp där den blivande brudgummen blivit utkörd i skogen denna morgon. Inte fick han nån öl i vätskebältet heller....

Under tiden vi väntar på att starta passerar det några av löparna som startat i Skatås. Alla klappar händerna och jublar när de kommer in för vätskekontroll.

Strax innan 12 samlar tävlingsledaren Kalle ihop alla tävlande för lite info.
- Vi startar ungefär här, säger Kalle o viftar lite med händerna.
Nedräkningen har börjat och det närmar sig start, men man ser ingen som värmer upp, stretchar eller annat, utan alla står bara och pratar och skrattar.
De sista sekundrarna innan start är det ingen som försöker armbåga sig fram till en bra positition eller ens går fram till startlinjen, alla står lugnt kvar med en finger på startknappen på klockan. Kontrasten mot GöteborgsVarvet är total.

-Klara, färdiga, GÅ!! Och så är vi iväg. Alla ger sig av i hyfsat samlad trupp, det är ingen som spurtar iväg utan alla tar det med ro.

 

Efter bara nån kilometer får jag stanna och knyta om skorna, förstår inte hur svårt det ska vara att lyckas med det?? Tur att det inte spelar nån större roll med såna små pauser när man skall springa långt.

Backe upp, backe ner, över stock och sten och genom leran......... Jösses vilken tuff bana!! Lidingöloppet är rena motorvägen i jämförelse. Men vädret är perfekt, solen skiner, lagom varmt och fåglarna kvittrar.
Till och från slår jag följe med någon och vi springer och tjötar en stund innan vi skiljs åt. 

 

Strax efter 11 km kommer första vätskekontrollen. Den är ute i skogen vid en väg och det är en skum men helkul känsla när man kommer springande in och funktionärerna applåderar och hejar på. Jag fyller på mitt vatten, tar ett par chipsbitar och sen ger jag mig av direkt.

Nu är vi några stycken som håller ungefär samma tempo, men vid 21 km känner jag att jag måste dra ner på tempot o gå mer om jag ska orka hela vägen. Jag går o småjoggar om vart annat o passar på att bara njuta av livet när jag tar mig fram i skogen, o det enda ljud som hörs är fågelkvitter.

Det dröjer länge innan jag ser nån igen o det är mest bara skog, stenar och gyttja. Jag försöker att ta mig runt alla pölar, men då o då gör jag ett snedsteg och trampar ner i gyttjan. Då jag känner mig ganska  trött så passar jag på att stanna jag och fota lite. Jag är högt upp och utsikten är fantastisk!

Vid 25 km dricker jag upp det sista av mitt vatten, känns som jag gör åt med ganska mycket och jag börjar ivrigt vänta på vätskekontrollen som ska komma vid 30 km. När jag kommer ut på väg igen blir jag ikappsprungen av tre killar. Den ene av dem och jag slår följe och han har också slut på vatten. Det känns grymt tungt nu, jag har börjat känna av vätskebristen och benen känns som bly. Längtar efter dricka och den korv med bröd som utlovas i mål.

Plötsligt skymtar jag tältet och ökar steglängden så jag kommer fram snarast.  Åååhhh, vad gott med cola, korv med bröd, chips, godis och saltgurka. Jag passar även på att lägga i hälinläggen, ta på mig en långärmad tröja, toabesök och tjöta en stund med mina medlöpare. En kille har tänkt bryta, men jag övertalar honom att fortsätta.

Jag ger mig sen iväg själv och det första jag ser när jag springer ut ur den lilla byn är en skylt med ”Borås 9”. Känns frestande att ta de vägen, bara 9 km  asfalt istället för 17 km idiotterräng. Men nej, in i skogen bara.

Jag fortsätter varva jogg med promenader och blir snart ikappsprungen av en kille som jag växlar några ord med innan han fortsätter förbi. Snart så kommer en kille till, som inte säger nåt, jag tror han ska springa förbi men han blir liggande i rygg på mig. När jag går, går han och när jag springer, springer han. Förstår efter en stund att han ville ha en rygg att följa och inte har nån önskan om att gå om.

När det är ca. 5 km kvar tänker jag att nu kan det inte vara fler uppförsbackar, vi är högt upp och det skulle gå nerför sista 5 hade de sagt. Skulle aldrig tänkt tanken, för självklart kom värsta uppförsbacken hittills. Idiotbrant backe som aldrig verkade ta slut. Jag växlade några ord med killen och vi svor lite gemensamt. Sen säger han att han är så tacksam att han har ig som pacer, för själv har han ingen vilja kvar. Nä, vem har det? Jag är så galet trött nu!!

ÄNTLIGEN!! Fast mark under fötterna! Så snart vi kommer ur skogen så drar jag upp tempot och kommer ikapp killen som hade tänkt bryta. Jag hejar på honom när jag far förbi. När vi kommer ner i en korsning ser jag en orange färgning på en stolpe och springer höger, när killarna bakom ropar på mig att jag sprungit fel. De massa färgglada snitslarna rakt fram har jag inte sett.

Jag fortsätter mata på och håller killen uppdaterad med hur långt det är kvar, vilket jag gjort hela tiden, men nu har han börjat fråga vilket han inte gjort innan och frågan kommer allt oftare. Förstår att han är hemskt trött, men har bestämt sig för att hålla mig rygg.

Vid campingen är det en stigning på kanske 0,5 m över en väg, i vanliga fall hade man inte reagerat men nu kom tanken på att jag kanske skulle gå och hade jag inte haft killen i rygg så hade jag gjort det. Jag bestämmer mig för att fortsätta springa ändå in i mål, trots jag är så trött och hela kroppen skriker ”SLUTA”!

Och så plötsligt ser jag målet HALLELUJA!!! Trotsar tröttheten och lyckas få till en liten spurt, typ, upp mot målet, vilket är uppför en brant uppfart.

Mål på 6:09 

Reflektioner:

Precis som på Lappland Ultra färgas BUM av sina underbara funktionärer och tävlingsledaren Kalle. Vilken stämning och så härligt med all pepp och påhejning!! Fantastiskt bra arrangemang och jag ser redan fram emot nästa år. Då ska jag även vara bättre tränad och förhoppningsvis ta fulla distansen 80 km!



Lite skitig blev jag!

En dusch, ett par öl o lite mat senare är det som det aldrig har hänt.