Ultrabitch

Tre gånger tidigare har jag varit anmäld till Stockholm marathon och tre ggr blivit sjuk, så jag överdriver inte då jag säger att jag haft det värsta före tävlings-hypokondrin nånsin. Hela veckan innan har jag känt mig snorig och tjock i halsen och värst blev det när två av barnen vaknade med grymmehostan och började nysa natten innan jag skulle åka upp. Jag tänkte först att jag skiter i det och stannar hemma, men tänk om jag nu faktiskt inte blir sjuk, så det vara bara att sätta sig på tåget och fara iväg.

När jag kom upp till Stockholm drabbades jag av värsta tröttheten och huvudvärken nånsin, så trött att jag var tvungen att lägga mig och sova i en timme innan jag kom iväg till nummerlappsutlämningen. Inte konstigt iofs att jag är så trött när jag sovit för lite hela veckan.

”Pastaparty” blev det också, men tyvärr fick jag så liten portion att jag var tvungen att stanna på Mc`Donalds på vägen därifrån. Nåja, gratis iaf, både pastan och Donkan J

Natten till loppet sov jag uselt! Att ligga i samma rum som sju andra har jag aldrig gjort innan och jag har svårt att sova och vaknar stup i kvarten. Så när det är dags att gå upp är jag fortfarande hemskt trött. Två frukostar senare, bestående av äggmackor, så är jag på väg till starten.

MYCKET folk är det!

På väg upp från tunnelbanan träffar jag på Bernt och vi slår följe. Känns tryggt att ha en rutinerad Stockholm marathonlöpare vid min sida. Vi tar två varv runt Östermalms IP för att försöka hitta IK Jogg-gänget, men utan framgång, så det blir inlämning av värdesaker och ombyte, sen bär det av till startfållorna. Jag var lite tidig och hamnar nästan längst fram, hoppsan, men tänker att det kanske är lugnt då det inte borde vara samma panik i starten som på GV.

12:10 Starten går och vi börjar jogga iväg. Första km känns som det är lite lätt medlut och så är det medvind så det bara rullar på. DÅ kommer jag på vad jag glömt!! Mina GT-tabletter!! Skit! Sånt får man inte glömma. Nåja, inget att göra utan bara chansa på att sportdrycken funkar och att inte magen blir för vrång.

Jag bestämde mig redan  innan att jag inte skall kolla på klockan utan bara lyssna på kroppen och hålla ett tempo där jag känner att jag rullar, pulsen är låg och jag inte blir andfådd. Lyckas bra med det och det känns som jag håller ett tempo som jag kan springa hur länge som helst.

Värre då med vädret och kylan! När jag gick från hotellet hade jag iklätt mig en tjusig svart sopsäck, men det drog jag av mig efter 1 km. Kändes som jag fått upp värmen hyfsat då. Huruvida det hade varit bättre att behålla den på är frågan, men ljudet ifrån den var vansinnigt störigt även om det gick förvånansvärt bra att springa i sopsäck.

Vi sprang precis förbi vandrarhemmet och jag tänkte på hur skön duschen efter ska bli. Sen ner vid Slussen och jag tyckte faktiskt det var mysigt på nåt sätt att springa ner där.

Efter ca.10 km tänkte jag att detta kommer aldrig gå, så kallt och blåsigt och jag var redan dyngsur. Jag bestämmer mig för att det är nog lika bra att kliva av vid halvmaran. Men, men, pannbenet tog över så småningom.

Västerbron hade jag hört mycket om innan, att den skulle vara tuff, men då jag kom fram till den blev jag faktiskt besviken. En liten lutning strax innan bron, men själv bron var ju knappt nån lutning alls. Vad var det för jobbigt med den??

Vad skönt det kändes när jag gick in för varvning, då visste jag att jag skulle klara hela distansen även om det var 25 km kvar. Psykologiskt kändes det tufft första rundan när man såg dubbelskyltarna, men nu mycket bättre då jag var på ”rätt” skylt.

Km flöt på, men då vi kom ut på Gärdet startade den verkliga utmaningen. Det regnade småspik, blåste hårt rakt framifrån och med jämna mellanrum kom riktiga kastvindar som ”friskade upp” en lite extra. Flera vrålade till som i ren smärta när det skedde och jag kan inte säga annat än att det var nästan smärtsamt. Jag frös nåt hemskt, men så länge man höll igång gick det bra. Värst var händerna som såg helt illröda ut och värkte av kylan.

Till slut kom jag ändå fram till vändpunkten, där det var skyltar och tidtagning då man passerat halvmaran. 2:02 kändes som en finnemang tid!

Vid 23 km ca. så står det en funktionär och dansar och flaxar med armarna. Han utstrålade sån glädje att jag blev glad med och det kändes lättare att fortsätta. Jag är helt fascinerad av dessa funtkionärer som orkar hålla humöret upp timme efter timme.

Jag hade sen ett tag tillbaka sneglat på buskage längs banan, kände att jag inte kommer klara mig hela vägen till mål, men kom fram till att jag ville komma undan regnet och den kalla blåsten en stund så en BajaMaja vid nästa kontroll blev mitt mål. Problemet var nu både att få av och på sig de blöta byxorna, men värst att dra på sig igen. Mina trosor var t.o.m. dyngsura och jag tänkte allt tanken att man är ”lite” knäpp ändå som utsätter sig för detta.

Löpningen rullade på för mig och jag kände att jag hade ett flyt trots att jag sakta men säkert blev tröttare. Folk runt omkring mig verkade ha större problem och det syntes tydligt vilka som tränat långpass och inte.

Vid 30 km springer jag än en gång förbi vandrarhemmet och en halv sekund tänker jag tanken att jag skiter i detta och går in och tar en varm dusch istället. Men löpningen känns fortfarande så bra så jag slår snabbt bort alla tankar på att bryta. Än en gång springer vi ner i Slussen och ut på Södermälarstrand. Jag har nu fått väldigt ont i min axel, den har känts hela tiden, men nu smärtar det på allvar och jag börjar bli rädd att jag ska få såna akuta problem med axeln att jag inte ska kunna avsluta. Jag försöker stretcha medan jag springer, variera hur jag håller händer och armar, så jag iaf kan fortsätta.

Benen har börjat bli lite trötta och stela också, men inte konstigt när man sprungit så långt. Jag känner mig trots allt förvånansvärt pigg i benen trots att jag är trött. Men jag tar det nu ganska lugnt, vill inte riskera att totalkrokna och gå in i väggen. Jag har ju inte så många långpass i kroppen senaste året så jag känner mig osäker på vad kroppen klarar och hur den kommer reagera framöver.

Fortfarande är kylan värst och då vi kommer upp på Västerbron för andra gången börjar det idiotregna igen och det blåser stormbyar. Jag fryser som en idiot och är grymt tacksam för den funktionär som står högst upp och diggar loss till musiken, han smittade verkligen av sig av glädjen.

Nedför Västerbron ökade jag tempot rejält, vilket var så skönt då jag fick upp pulsen och blev iaf lite varmare i kroppen. Kände att jag kunde sträcka ut och öka, vilket var så skönt efter att ha joggat så långsamt länge. Men jag vågade inte fortsätta hålla det högre tempot, även om det bara var 7 km kvar så kunde det hända mycket än. Så jag återgick till stilla lunk och kämpade på. Visst var jag jättetrött och lite stel i benen, men hela tiden var kylan den värsta fienden.

Vid 38 km kom sista vätskekontrollen, men den struntade jag i. Jag hade de sista km fått problem med magen, den började krampa och hade blivit rund som en boll. Dessutom hade jag druckit ordentligt vid alla andra kontroller och även käkat saltgurka, buljong och druvsocker, så nu fick det räcka.

Vågade inte öka tempot förrän då det var en km kvar. Då ökade jag ordentligt och började springa om en massa människor. Kändes fantastiskt bra och det var en underbar känsla att komma in på Stadion.

Mål 4:25

Men efteråt var det allt annat än kul! Jag frös så jag började skaka helt okontrollerat, ändå fick jag av mig alla de blöta kläderna och kom i överdragskläderna, men det hjälpte bara till viss del. Efter en dusch och varma kläder mådde jag som en prinsessa igen.

Reflektioner:

På det stora hela är jag nöjd med min insats, det kändes som jag låg i hyfsat jämt tempo hela vägen, även om vätskepauserna tog lite längre tid för varje kontroll. Jag fick stanna ett par ggr o stretcha lite o så kisspausen. Jag kände mig iaf förvånansvärt stark hela vägen, trots att jag inte tränat så bra, men vågade inte riktigt lita på att kroppen skulle orka så jag fega lite.

Med mer träning, fler långpass och med detta marathon i minnet är jag säker på att komma under 2 timmar inom en inte alltför avlägsen framtid. Så bra kändes det ändå!