Vinter-BUM
Hade varit rejält sjuk en vecka, men kände mig hyfsat återställd förutom svullna slemhinnor, fortsatt rinnande näsa och hostig. Ville inte missa detta träningstillfälle, så bestämde mig för att starta iallafall.
När klockan ringde 07:00 kände jag mig hemskt trött och låg kvar en stund och funderade på att skita i det. Bort dumma tankar och hopp ur sängen.
09:58 I sista stund hittade vi startområdet som låg på en liten väg inne i skogen. Möttes av Kalles glada min, han är bara för trevlig.
10:00 Vi startar ganska punktligt och de flesta ger sig av i en väldig fart. Själv är jag ju ganska snörvlig fortfarande så jag har redan innan bestämt mig för att ta det lugnt. Så jag joggar iväg i stilla mak.
I första uppförsbacken blir jag omjoggad av de andra damerna som startade sist. En av dem frågar hur det går och jag svarar att det känns tungt men att jag säkert bara är lite morgontrött/stel. Hade jag vetat då att den tunga känslan i kroppen inte skulle släppa så hade jag nog skitit i alltihop. Men det man inte vet mår man inte dåligt av!
Jag ligger snart sist och de andra drar iväg, men jag låter mig inte stressas av det utan lunkar på i min egen takt. Ganska skönt att bara njuta av lugnet och tystnaden.
Efter några km kommer jag ikapp damerna igen som stannat för en liten drickapaus och packa om lite. Jag joggar vidare efter vi växlat några ord, men de kommer snart ikapp mig och då pratar vi vidare. Minsta lilla andfådd jag blir så börjar jag hosta och näsan rinner hela tiden. Jag måste ta det lugnt annars börjar jag hosta alldeles för mycket, så de springer ifrån mig igen.
Jag varvar springa med att gå, alla uppförsbackar går jag och när terrängen är alldeles för svårsprungen. Ändå halkar eller snubblar jag till flera gånger, jag är ingen terränglöpare, men skam den som ger sig.
Bitvis är stigen väldigt smal, men det är jättemysigt! Tyvärr är det hemskt segt i kroppen och jag kan inte njuta helt, dessutom blåser det bitvis och då blir det rejält kallt. Jag har självklart glömt min löparklockan så jag har ingen aning om hur långt jag har kommit, men kollar klockan på mobilen så jag har hyfsad koll ändå.
Jag börjar nu känna mig ganska trött, gissar att jag sprungit ca. 13-15 km så vätskekontrollen bör närma sig. Kommer än en gång ikapp en av damerna och pratar lite. Trodde faktiskt de låg långt före mig, så det känns gott att jag kommer ikapp. Jag hostar och snörvlar fortfarande och hon erbjuder mig skjuts från kontrollen, då ingen av dem har tänkt att springa hela sträckan utan ska bara springa halva. Jag vill tännka på saken och ber att få återkomma.
Äntligen ser jag vätskekontrollen!! Det betyder att det är mindre än hälften kvar, nu sprungit 17 av 32 km. Jag stannar till som hastigast och fyller på ryggan med vatten och sportdryck, tar en Kexchoklad, men sen ger jag mig av igen för det blåser ISKALLT!! Att hoppa av halvvägs kändes inte som ett alternativ när jag väl var där.
De första km efter vätskekontrollen är väldigt lättlöpta. Asfalt och nerförsbacke, enda nackdelen är iskall blåst och svettiga kläder.
Sen bär det av in i skogen igen och det känns skönt att komma undan den värsta blåsten även om nu terrängen blir värre. Känner mig ändå ganska pigg efter att ha fått ökat tempot en stund och lite Kexchoklad i kroppen.
Verkligen helt sjuka uppförsbackar man möts av.
Över stock och sten....
Igenfrusna åar....
Och fantastiska vyer...
De kommande 7-8 kämpar jag på riktigt bra, men sen börjar jag bli så grymt trött och tvivla allvarligt på att jag ska ta mig i mål. Evigheter sen jag körde nåt långpass och det känns! Bitvis kommer jag ut på landsvägar och ibland ser jag en bil, funderar allvarligt på att be om lift, kommer på bättre tankar och fortsätter mata, mata, mata.
Jag hör bilar!! Många bilar!! Ropar högt JA!! Väg 180 är det vilket betyder att jag är i Borås och bara har 5 km kvar. 5 km klarar jag och jag kämpar på så gott det går. Springa, gå, springa, gå och till slut ser jag PT-huset.
32 km idiotterräng på 4:28 Jag är skitnöjd!!
Dusch och bastu på det så mådde jag som en prinsessa sen :-))
Sylvesterloppet 31/12 2012
Jag, Michael och Tilda hade bestämt oss för att springa Sylvesterloppet ihop. Tilda är 10 år och detta skulle bli första gången hon springer så långt som en mil. Tilda är ordentligt nervös innan loppet och jag är nervös för henne med. Jag vill ju att hon ska få en bra upplevelse och tycka detta är kul. Vädret bidrar väl inte direkt till nån positiv upplevelse, med regn och några få plusgrader.
Vi ställer oss ganska långt bak i startleden ihop med Bodil och hennes son.
Så går startskottet och vi skuttar lugnt iväg. Vi försöker hålla ett tempo strax över 6-min, vilket känns bra. Tilda tar lite att dricka varje km, en klunk sportdryck och en vatten. Km rullar på och vid 4 km blir vi omsprungna av ledaren!! Helt sjukt vad fort vissa springer!!
Vi kommer så fram till varvningen, Tilda tycker allt känns bra, lite trött i benen är hon men inte farligt. Nu börjar vi springa om den ena efter den andra och folk tittar storögt på Tilda, hajar till och sen ropar till henne att hon är jätteduktig.
Vid 7 km springer vi om en kille som är i min ålder, men han tar rygg på oss och hänger på. Vid 8 km börjar han prata lite med oss, förklarar att han behöver en rygg att hålla för han är så trött.
Skrattar åt honom och frågar hur det känns att ha en 10-åring som hare!?
Han verkar tycka det är lite komiskt med, men när jag säger att hon kommer slå honom på spurten ser jag att tävlingsandan slår till hos honom. En utmaning!!
När vi svänger ner mot Heden ökar Tilda steget ordentligt, killen hänger på typ 100 m, men sen låter han som han håller på att dö och jag säger till honom att han nog bör slå av på takten. Han håller villigt med!
Tilda spurtar resten av vägen mot målet och springer in på 1:02!!!
FANTASTISKT!!!
Efter loppet kommer killen fram och gratulerar Tilda till vinsten i spurtstriden och tackar för draghjälpen.
Vi hade alla tre en jättekul dag och detta får definitivt bli en tradition!
Barcelona sightseeing 17/9 2012
Vad vore en bröllopsresa i Barcelona utan lite löpande sightseeing?!
Så efter lite frukost drog vi på oss skorna och gav oss ut. Målet för dagen var Parc Guell som ligger högt upp i Barcelona.
Vi började med att springa nästan hela slingan i parken närmast där vi bodde. Jättefint var det där och jag kan bara tänka mig hur vackert det är på våren.
Och upp mot Triumfbågen. Vi var båda ganska sega i benen så här på morronkvisten, men vi tog det lugnt så gick det bra. Det fanns ju så mycket spännande att titta på!
Man kan inte åka till Barcelona utan att besöka Sagrada Familia, så där sprang vi förbi och spanade in den enormt långa kön utanför.
Och sen upp, upp, upp mot Parc Guell.
Väl uppe i Parc Guell var det synd att vi inte hade mer tid på oss. Hade vi vetat vilken fantastisk sevärdhet det är hade vi planerat bättre.
Utsikten var helt otrolig!
Sen bar det av neråt igen. Behöver jag säga att det var grymt mycket lättare nerför?!
Och efteråt blev det bad och öl på stranden! Kan man ha det bättre?!!
Midnattsloppet 25/8 2012
Kände mig inte alls i form och tvekade in i det sista om jag skulle starta. Skulle ändå till jobbet efter så jag tänkte att jag bestämmer mig på vägen in till Göteborg. Sjävklart styrde bilen in till Göteborg och Slottsskogen.
Det hällregnade denna kväll, så jag stannade kvar i bilen in i det sista för att inte bli kall i onödan innan start.
När det var lagom att ställa sig i startfållan joggade jag iväg mot starten, tog en liten extra sväng som uppvärmning innan jag ställde mig i mitt startled. Men det var snudd på omöjligt att veta vilket startled som var vilket och alla stod huller om buller. Lagom till startskottet gick lugnade regnet ner sig, skönt.
Då tävlingsformen var obefintlig bestämde jag mig för att ta det lugnt, inte kolla på klockan, utan bara springa på känslan. Det första som slår mig är vad mycket tråkigare denna bana är. Hela grejen är ju att springa inne i Göteborg! Uppför Säldammsbacken tar jag det riktigt lugnt, för att sen låta benen rulla på utför.
Km rullar på och jag känner mig förvånansvärt pigg.
Målet var först att klara banan på under timmen och det konstaterar jag snart att jag kommer klara lätt. Men så kommer den tuffa uppförsbacken vid 8 km, en lång och brant stigning upp mot Masthuggskyrkan. Jösses vad jobbigt!! Enorm lättnad när jag kan börja rulla nerför igen.
Sen bort mot Linnegatan och en lätt men lång stigning upp mot Slottsskogen igen. Jag är nu ordentligt trött, men vill självklart få till en slutspurt, så när jag ser målet trycker jag till och spurtar allt vad jag kan. MEN det jag ser är inte alls målet utan en upplyst uteservering. Målet ligger ytterligare 3-400 m bort, klarar inte att hålla spurttempot utan blir tvungen att dra ner på tempot sista biten in mot mål.
GRYMT nöjd med min insats idag, men tanke på formen!
Tid 52:11
Placering 571 av 5060
Ultraintervaller 28/7 2012
Det var ett glatt gäng som träffades vid 23:30 den 27/7. Vi packade upp lite och förberedde innan vi gav oss ut på den första rundan. Med all teknisk utrustning kunde det lika gärna ha varit ett gäng datanördar som träffats istället för löparnördar.
Jag, Michael och Stefan bestämde oss för att springa på bana, medan de andra gav sig av på en runda i Lerum. Det var härligt friskt ute och jag var superladdad. Tänkte definitivt försöka vinna denna gång.
Första milen rasade snabbt iväg och jag kände mig i fin form. GÖTT! Bra start!
Nu äta och sen sova lite innan nästa mil.
Sen UI förra sommaren vet jag att jobbigaste intervallen är den klockan 03. Då vill min kropp helst ligga kvar i sängen och sova. Men det var bara att släpa sig upp när klockan ringde, på med tightsen och ut igen.
Det var nu beckmörkt ute och skuggorna långa i ljusskenet. Men ändå hemskt mysigt på nåt sätt.
Jag kom in i bra rytm ganska fort och fick snarare bromsa mig lite än pusha mig.
Ännu en mil avklarad, bara sex kvar!
Vi skyndar oss in igen, tar lite snabbt att äta och i säng. Jag måste få sova mellan intervallerna annars orkar jag inte.
När jag vaknar igen känner jag en smärta på ovansidan foten och när jag undersöker är den svullen. Rådfrågar Michael som tycker jag kan testa att springa lite till. Jag hoppas smärtan ska släppa, men för varje km blir det bara värre och efter sex km inser jag att jag inte kan springa längre. SUCK!!
Så fruktansvärt ledsen och besviken jag känner mig nu!! Vill bara gråta! Så jag går in och lägger mig och sover några timmar innan jag åker hem til barnen.
Det är en sjöblöt skara löpare jag lämnar i Lerum.
På kvällen tar jag med mig tre av barnen och åker tillbaka till Lerum. Klart killarna måste ha en heja-klack den sista milen!!
Vi hejar på Michael, och de andra, hela vägen in i mål. Jag är obeskrivligt stolt över Michael som klarade alla åtta milen. Han var grymt trött på slutet, men kämpade på in i det sista.
