Ultrabitch

Sen mitten på november har den ena förkylningen avlöst den andra. Nu har jag dessutom lyckats klämma in en magsjuka mitt i alltihop. Han inte bli helt återställd från magsjukan innan jag blev förkyld igen.
Tyvärr så är det väl så det har varit varenda vinter sen jag fick barn, men det känns så tråkigt att träningen blir lidande.
Jag försöker dock se positivt på framtiden, trots allt!

5 träningstillfällen på 6 veckor!! Verkligen inte roligt! Denna långa sjukdomsperiod startade med influensa i drygt 2 veckor och sen har jag inte blivit helt frisk utan förkylningarna har bara avlöst varandra. Kan vara så att immunförsvaret blev så försämrat av influensan att jag inte har nån motståndskraft alls mot nya infektioner.

Nu ser jag ändå en ljusning. Jullovet har börjat och barnen är lediga i 3 veckor, så förhoppningsvis ska vi kunna hålla oss friska nu, bygga upp ett nytt starkare immunförsvar och kunna komma igång igen med träningen. Kanske till och med lyckas flytta upp min träning och prestationer ytterligare ett steg?

Så tröstlöst detta är! Min förkylning är inte bättre o jag börjar känna panik inför Lappland.
Nåja, det är ju inget att göra :-( Hoppas bara att förkylningen går över snart o inte utvecklas till bihåle- eler öroninflammation e. dyl.

Skit också!! Hade planerat in långpass precis två veckor innan Lappland Ultra. Fixat barnvakt, bokat om tandläkartid. Kräver en hel del förberedelse innan man kan träna långpass en vanlig vardag.
Tro sjutton att jag vaknade med världens halsont samma morgon :-(
Detta var sista chansen till långpass innan Ultran! Men, men, det är inte mycket att göra annat än inse faktum.
Så nu är det bara att hoppas på det bästa o att allt annat klaffar så jag inte fortfarande är dålig när det drar ihop sig.

På nyårsafton 2009 skulle jag ut o träna längdåkning. Det fanns snö, men hade töat några dagar tidigare o denna dag hade det fruset på igen. -12 visade temperaturen.
Så jag gav mig iväg till Golfbanan för att köra nån mil. Det var isiga, lite halvdåliga, men snabba o fullt åkbara spår.
Men jag hade bara åkt en gång innan denna säsong o det var ganska svåråkta spår, så jag gjorde 3 vurpor.
Den sista av vurporna var när spåren helt plötsligt bara försvann o det blev bara ett skrovligt istäcke kvar. Jag försökte stanna, men skidorna bara for iväg o jag landande på handen. Jag märkte att tummen böjdes bakåt, men det gjorde inte speciellt ont o jag var uppe på nolltid.

Efter det så kändes skidåkningen kanon. Det flöt på riktigt bra utan nya vurpor o jag körde 10 km efter att jag ramlat sista gången. Lite kändes det i handen, men inte värre än ett miniblåmärke.

När jag tränat färdigt åkte jag tillbaka till bilen o tog av mig staven o handsken. Då började det göra ont i tummen o jag kunde knappt röra den. När jag kom hem undersökte Michael tummen o kom fram till att jag troligtvis slagit av ledbandet. En klassisk "Skiers thumb". Nåväl, det var bara att proppa mig full med sprit o smärtstillande. Hade ingen större lust att åka in till akuten på Nyårsafton. Under kvällen svullnade min hand bara mer o mer o gjorde mer ont.



Dagen efter åkte vi till akuten ganska tidigt. Tyvärr var handen så svullen att de inte kunde ställa en säker diagnos, men jag blev iaf gipsad o remitterad till operation. Dagen efter fick jag åka in igen o gipsa om.
På tisdagen opererade de tummen o spikade fast ledbendet igen.



Så nu siktar jag på att åka mitt första "riktiga" Vasalopp 2011.