Läckövarvet 29/7 2011
Jag och Lars kom upp till Hagavallen, Kållandsö tidigt denna varma, sköna dag. Vi var ganska ensamma och det var bara ett par funktionärer där. Vi fick iaf hämtat ut nummerlapparna och sen tog vi plats i skuggan för att käka, tjöta och ladda inför loppet.
Uppvärmningen gick väl sådär. Det var grymt varmt och kändes lite tungt att komma igång.
19:00 Starten går och jag lägger mig i ett skönt tempo på 4:59. Jag får syn på några uppenbart rutinerade äldre herrar och tar rygg på dem. Kilometrarna börjar rulla på och jag börjar undra om det inte kommer en vätskekontroll snart. Jag hade frågat innan så jag var säker på att det skulle finnas vätska utmed banan, men var är den?
Då det är grymt varmt och jag börjar känna av vätskebrist, så sjunker farten något, jag orkar helt enkelt inte hålla tempot. Efter 5-6 km kommer det äntligen en vätskekontroll! Jag dricker, tar en GT-tablett och känner sen hur jag återfår krafterna.
Banan är lite småjobbig med minibackar hela vägen. Det suger en del i benen, men främst påverkas jag av värmen och vätskebristen. Inte förrän vid 11 km kommer vätskekontroll nr.2. Vid det här laget har jag lämnat de herrar jag sprang med först, de tappade tempo. Jag ligger däremot nu jämns med en annan herre som håller ett gött tempo runt 5 min per km.
Vi springer förbi Läckö slott, vilket definitivt är banan höjdpunkt. Väldigt vackert!
Efter 16 km kommer tredje vätskekontrollen. Vid det här laget börjar det kännas i kroppen!! Jag springer som aldrig förr och nu börjar det ta ut sin rätt. Växlar några ord med herrn jag slagit följe med, vilket piggar upp mig lite, men mest springer vi bara där, sida vid sida som ett slags mentalt stöd åt varandra. Hade det inte varit för hans sällskap hade jag definitivt tappat fart.
När det bara är någon km kvar springer vi ut på en jädra kostig!! Men trötta ben och det sunkiga underlaget blev det hemskt tungsprunget, jag var säkert uppe i 7-minuterstempo där en stund. Efter kostigen kommer banans längst stigning upp mot målet. Men då var jag ju snart klar så jag bet i så gott jag kunde, men gudars vad tungt det var och jag var så trött, så trött.
Nä jag så äntligen ser målet spurtar jag så gott jag kan, tar ut de sista krafterna och kommer in på en grym tid 1:48:46!! PERS!!!
Så trött, men också otroligt nöjd!! Kändes verkligen som jag flög fram längs banan.
Efter målgång var jag bara tvungen att tacka min kamrat längs vägen, utan honom hade det aldrig blivit nåt pers.
Pris fick jag också! Och en andraplats i DM i halvmara blev det med. Kändes kul!!
Lars persade med, så det var två riktigt glada och nöjda löpare som for hem till Alingsås på kvällen, efter en härlig dag, med underbart sommarväder och trevliga människor.
När jag kom hem på kvällen firade jag med att öppna skumpan som jag fick när jag sprang Ultraintervallerna. Vilket tillfälle kunde vara bättre än efter att ha gjort sitt livs hittills bästa lopp?!
Ultraintervaller 16/7 8x10 km
För andra gången skulle jag ge mig på denna galenskap. Förra gången avklarade jag 6 intervaller innan jag var tvungen att tänka på familjen. Denna gång var vi på semester och hur kan man fira semestern på ett bättre sätt än att springa 8 mil på ett dygn? ;-)
23:53 Efter 20 min sömn var det så dags att dra igång. Jag kände mig helladdad och ivrig att starta. Fick sällskap av svågern Martin Versén och vi gav oss ut i natten.
Det visade sig dock att det knappt fanns några lampor nånstans längs vägen jag tänkt och det var beckmörkt ute. Vi lyckades iaf ta oss upp till Ugglarp där det fanns lite ljus och där sprang vi runt, runt på en varvbana som var 700 m. Allt flöt på lugnt, det var en del trafik ute och en bil tutade glatt på oss. Kändes lite som att ha publik som hejade på.
Tyvärr räknade vi lite fel på avståndet och fick avsluta med värsta uppförsbacken. Inte helt lyckat, men bara att bita ihop. Värst av allt denna mil var ändå blåsten, helt galet vad det blåste!
02:56 Efter lite mackor, dricka, dusch o en timme vila ringde klockan igen. Det var fortfarande mörkt ute, jag var dötrött och ifrågasatte allvarligt om jag är helt dum i huvudet som inte stannar kvar i sängen och sover istället.
Tog iaf på mig löpkläderna igen och gav mig ute i den kalla och framförallt blåsiga natten.
Det gick riktigt segt i början, men jag körde samma runda som jag o Martin kört innan. Med musik i öronen tog jag mig runt ännu en mil även om det gick långsamt.
06:04
Äntligen blev det ljust, även blåsten lättade lite. Jag gav mig iväg, lite segt i början men sen släppte det och löpningen flöt på. Efter bara några kilometer känns jag att magen börjar göra sig påmind, men inte värre än att jag kan fortsätta springa.
Solen har precis gått upp och det ligger ett morgondis över ängarna. I lurarna ekar "Over the hills" med Gary Moore och plötsligt promenerar ett rådjur med kid över vägen precis framför mig. Magisk morgon! Detta är livet!!
Sista km blev ändå lite panikartad och jag tog mig snabbast tänkbara till en toa.
09:06
Solen skiner, det börjar bli varmt och jag känner mig betydligt piggare på att ge mig ut. Löpningen flyter på så bra och jag känner mig stark.
Magen krånglar men jag hinner hem iaf! Har inte lust att bli känd som "Bajs-kvinnan".
Förutom skoskav mellan tårna och under ena foten så känns kroppen och benen toppen.
12:05 Magen höll sig i schack denna mil, löpningen flöt på och jag kände mig stark hela vägen.
15:07 Nu börjar det kännas i kroppen, främst benen, att jag sprungit några mil. Men främst är jag trögstartad, första kilometern är benen så stumma så, men se släpper det och jag ökar bra på slutet.
17:59 Jösses vad stela benen var i början, de ville inte förflytta sig framåt alls kändes det som. Men när jag väl blivit varm i kroppen så släppte det och tempot ökade för varje kilometer för att avsluta i 4:57-tempo. Härligt!
Sen så hade jag support av Martin denna intervall, som från cykeln servade med vatten. Vi tog en riktigt skön tur bortåt Långesand och vände. Härlig tur om än lite blåsigt. Största problemet är att magen börjat tjorva igen, den är högst orolig och jag får bråttom hem efter avslutad intervall.
20:57 SISTA intervallen!! Bestämmer med min kära familj att jag ska avsluta på stranden så de kan sluta upp och heja på det sista. Magen har vid detta laget totalkollapsat och i princip hela vilan har spenderats på toa. Känner att jag vill få en bra tid på denna intervall och springa den snabbast, benen känns ganska pigga och jag känner mig grymt stark, men minsta lilla jag ökar tempot så tvärstrejkar magen. Så det känns som att valen står mellan sänka tempot eller springa på dass snarast, jag väljer det tidigare.
Efter 5 km drar jag ner på stranden där familjen väntar. Ungarna börjar springa med en stund, men det är ganska tungt att springa i sand så de lessnar snart. Kilometrarna ramlar på nu med, men känns otroligt långa.
Till slut är det iaf bara en vända på stranden kvar ca. 600 m och min syster o alla barnen bestämmer sig för att försöka hänga med, men jag ser målet inom räckhåll och ökar tempot. Både syrran och ungarna ger snart upp, men springer det sista in i mål med mig.
JAG HAR KLARAT DET!!
Känner mig så nöjd med mig själv!! I efterhand kan jag konstatera att det jobbigaste var att gå upp o springa på natten, magproblemen och att komma igång igen mellan varje intervall. För övrigt var det definitivt lättare än jag kunnat tro, även om jag direkt efter sa att jag INTE ska springa ultra på länge.
23:53 Efter 20 min sömn var det så dags att dra igång. Jag kände mig helladdad och ivrig att starta. Fick sällskap av svågern Martin Versén och vi gav oss ut i natten.
Det visade sig dock att det knappt fanns några lampor nånstans längs vägen jag tänkt och det var beckmörkt ute. Vi lyckades iaf ta oss upp till Ugglarp där det fanns lite ljus och där sprang vi runt, runt på en varvbana som var 700 m. Allt flöt på lugnt, det var en del trafik ute och en bil tutade glatt på oss. Kändes lite som att ha publik som hejade på.
Tyvärr räknade vi lite fel på avståndet och fick avsluta med värsta uppförsbacken. Inte helt lyckat, men bara att bita ihop. Värst av allt denna mil var ändå blåsten, helt galet vad det blåste!
02:56 Efter lite mackor, dricka, dusch o en timme vila ringde klockan igen. Det var fortfarande mörkt ute, jag var dötrött och ifrågasatte allvarligt om jag är helt dum i huvudet som inte stannar kvar i sängen och sover istället.
Tog iaf på mig löpkläderna igen och gav mig ute i den kalla och framförallt blåsiga natten.
Det gick riktigt segt i början, men jag körde samma runda som jag o Martin kört innan. Med musik i öronen tog jag mig runt ännu en mil även om det gick långsamt.
06:04
Äntligen blev det ljust, även blåsten lättade lite. Jag gav mig iväg, lite segt i början men sen släppte det och löpningen flöt på. Efter bara några kilometer känns jag att magen börjar göra sig påmind, men inte värre än att jag kan fortsätta springa.
Solen har precis gått upp och det ligger ett morgondis över ängarna. I lurarna ekar "Over the hills" med Gary Moore och plötsligt promenerar ett rådjur med kid över vägen precis framför mig. Magisk morgon! Detta är livet!!
Sista km blev ändå lite panikartad och jag tog mig snabbast tänkbara till en toa.
09:06
Solen skiner, det börjar bli varmt och jag känner mig betydligt piggare på att ge mig ut. Löpningen flyter på så bra och jag känner mig stark.
Magen krånglar men jag hinner hem iaf! Har inte lust att bli känd som "Bajs-kvinnan".
Förutom skoskav mellan tårna och under ena foten så känns kroppen och benen toppen.
12:05 Magen höll sig i schack denna mil, löpningen flöt på och jag kände mig stark hela vägen.
15:07 Nu börjar det kännas i kroppen, främst benen, att jag sprungit några mil. Men främst är jag trögstartad, första kilometern är benen så stumma så, men se släpper det och jag ökar bra på slutet.
17:59 Jösses vad stela benen var i början, de ville inte förflytta sig framåt alls kändes det som. Men när jag väl blivit varm i kroppen så släppte det och tempot ökade för varje kilometer för att avsluta i 4:57-tempo. Härligt!
Sen så hade jag support av Martin denna intervall, som från cykeln servade med vatten. Vi tog en riktigt skön tur bortåt Långesand och vände. Härlig tur om än lite blåsigt. Största problemet är att magen börjat tjorva igen, den är högst orolig och jag får bråttom hem efter avslutad intervall.
20:57 SISTA intervallen!! Bestämmer med min kära familj att jag ska avsluta på stranden så de kan sluta upp och heja på det sista. Magen har vid detta laget totalkollapsat och i princip hela vilan har spenderats på toa. Känner att jag vill få en bra tid på denna intervall och springa den snabbast, benen känns ganska pigga och jag känner mig grymt stark, men minsta lilla jag ökar tempot så tvärstrejkar magen. Så det känns som att valen står mellan sänka tempot eller springa på dass snarast, jag väljer det tidigare.
Efter 5 km drar jag ner på stranden där familjen väntar. Ungarna börjar springa med en stund, men det är ganska tungt att springa i sand så de lessnar snart. Kilometrarna ramlar på nu med, men känns otroligt långa.
Till slut är det iaf bara en vända på stranden kvar ca. 600 m och min syster o alla barnen bestämmer sig för att försöka hänga med, men jag ser målet inom räckhåll och ökar tempot. Både syrran och ungarna ger snart upp, men springer det sista in i mål med mig.
JAG HAR KLARAT DET!!
Känner mig så nöjd med mig själv!! I efterhand kan jag konstatera att det jobbigaste var att gå upp o springa på natten, magproblemen och att komma igång igen mellan varje intervall. För övrigt var det definitivt lättare än jag kunnat tro, även om jag direkt efter sa att jag INTE ska springa ultra på länge.
