Ultrabitch

Jag och Lars kom upp till Hagavallen, Kållandsö tidigt denna varma, sköna dag. Vi var ganska ensamma och det var bara ett par funktionärer där. Vi fick iaf hämtat ut nummerlapparna och sen tog vi plats i skuggan för att käka, tjöta och ladda inför loppet.



Uppvärmningen gick väl sådär. Det var grymt varmt och kändes lite tungt att komma igång.

19:00 Starten går och jag lägger mig i ett skönt tempo på 4:59. Jag får syn på några uppenbart rutinerade äldre herrar och tar rygg på dem. Kilometrarna börjar rulla på och jag börjar undra om det inte kommer en vätskekontroll snart. Jag hade frågat innan så jag var säker på att det skulle finnas vätska utmed banan, men var är den?

Då det är grymt varmt och jag börjar känna av vätskebrist, så sjunker farten något, jag orkar helt enkelt inte hålla tempot. Efter 5-6 km kommer det äntligen en vätskekontroll! Jag dricker, tar en GT-tablett och känner sen hur jag återfår krafterna.

Banan är lite småjobbig med minibackar hela vägen. Det suger en del i benen, men främst påverkas jag av värmen och vätskebristen. Inte förrän vid 11 km kommer vätskekontroll nr.2. Vid det här laget har jag lämnat de herrar jag sprang med först, de tappade tempo. Jag ligger däremot nu jämns med en annan herre som håller ett gött tempo runt 5 min per km.

Vi springer förbi Läckö slott, vilket definitivt är banan höjdpunkt. Väldigt vackert!

Efter 16 km kommer tredje vätskekontrollen. Vid det här laget börjar det kännas i kroppen!! Jag springer som aldrig förr och nu börjar det ta ut sin rätt. Växlar några ord med herrn jag slagit följe med, vilket piggar upp mig lite, men mest springer vi bara där, sida vid sida som ett slags mentalt stöd åt varandra. Hade det inte varit för hans sällskap hade jag definitivt tappat fart.

När det bara är någon km kvar springer vi ut på en jädra kostig!! Men trötta ben och det sunkiga underlaget blev det hemskt tungsprunget, jag var säkert uppe i 7-minuterstempo där en stund. Efter kostigen kommer banans längst stigning upp mot målet. Men då var jag ju snart klar så jag bet i så gott jag kunde, men gudars vad tungt det var och jag var så trött, så trött.

Nä jag så äntligen ser målet spurtar jag så gott jag kan, tar ut de sista krafterna och kommer in på en grym tid 1:48:46!! PERS!!!



Så trött, men också otroligt nöjd!! Kändes verkligen som jag flög fram längs banan.
Efter målgång var jag bara tvungen att tacka min kamrat längs vägen, utan honom hade det aldrig blivit nåt pers.



Pris fick jag också! Och en andraplats i DM i halvmara blev det med. Kändes kul!!
Lars persade med, så det var två riktigt glada och nöjda löpare som for hem till Alingsås på kvällen, efter en härlig dag, med underbart sommarväder och trevliga människor.



När jag kom hem på kvällen firade jag med att öppna skumpan som jag fick när jag sprang Ultraintervallerna. Vilket tillfälle kunde vara bättre än efter att ha gjort sitt livs hittills bästa lopp?!