Ultrabitch

Vi kom till Andorra en dag senare än vi hade tänkt oss så vi var inte framme förrän på tävlingsdagen och bestämmer oss därför för att åka direkt till Ordino och hämta ut min nummerlapp och kolla hur allt fungerar så jag kan gå och lägga mig och sova i lugn och ro sen. Jag hade sen innan försökt läsa på hemsidan men inte hittat nån info om var och när man ska hämta nummerlappen, men tänkt att det säkert är i samband med starten. Starten skall gå vid midnatt och jag behövde sova innan då vi varit uppe ganska tidigt på morgonen., så det känns som en bra plan.
När vi kör från Canillo till Ordino och kommit ungefär halvvägs kommer vi till en skylt som säger att bara fordon under 2,5 m kan åka denna vägen och vi kör ju en husbil som är över 3 m hög. Det är bara att vända och åka tillbaka. Nu är det redan lunchdags och jag bestämmer mig för att käka och sen lägga mig och ta en taxi till Ordino vid 22. Innan jag lägger mig dubbelkollar jag ändå hemsidan och får av en händelse se att jag missat tiderna för genomgång och nummerlappsutdelning. Det är inte helt lätt att hitta på hemsidan då långt ifrån allt är översatt till engelska.
Nu ser jag iaf att genomgången är kl. 18!! Nummerlappen skall hämtas senast 19!!! PANIK!! Så jag skyndar mig att lägga mig att sova och lyckas faktiskt somna vid 14. Tänker att jag sover nog inte så länge så jag behöver inte ställa klockan, men jag vaknar inte förrän 17:20 och då blir det stressigt minsann. Ber Michael beställa en taxi medan jag slänger på mig kläder, packar väskan i en hast och fixar mig helt klar på typ 10 min. Med andan i halsen kastar jag mig in i taxin och vi far mot Ordino. Det var tur att jag hade annat i tankarna för taxichaffören körde i en hisnande fart i kurvorna och upp och ner för bergen.
Väl i Ordino hinner jag precis till genomgången där ungerfär 25% (min uppskattning eftersom jag inte fattar ett ord som sägs på franska) översätts till engelska. De förklarar att förhållandena på bergen är så svåra att de varit tvungna att ändra banan och visar den nya banan. De berättar hur man ska göra med sina dropbags och målväska (detta var en nyhet för mig att man ens hade då jag inte sett nåt på hemsidan). De visar även lite bilder hur det ser ut på banan och jag håller på att svimma. Jag blev inte direkt mindre nervös nu!!

 

 

Efter genomgången så rusar jag ner och hämtar nummerlappen och min mugg som man ska ha med sig, men de försöker förklara (på franska och katalanska) att nåt saknas och jag måste komma tillbaka. Det visade sig vara en käck hållare till muggen som man kan fästa på bältet.
Lämnar därefter in världens minsta dropbag, jag hade ju inte räknat med att det skulle finnas så allt jag skickar ut är lite bananer och choklad. Sen lägger jag mig en halvtimme och vilar inne vid nummerlappsutdelningen tills de kör ut för de ska stänga. Klockan är då ca. 20 och jag frågar vart jag ska ta vägen tills starten går 4 timmar senare och får till svar att jag kan gå och sätta mig på en restaurang. Skitkul och sitta på en restaurang så många timmar innan man ska ut på sitt livs hittills största utmaning.

 

 

Tar en tur runt Ordino, som är pyttelitet, och väljer ut den restaurang som ser bäst ut och som för övrigt är den enda jag hittar som har pizza. Före pizzan får jag in två stora bröd med vitlök, tomat och en massa god korv. MUMS!! Sätter i mig nästan alltihop och nästan hela pizzan innan jag ger mig ut på stan igen vid 22:30.

Jag lägger mig på en parkbänk precis vid torget, där även starten skall gå. På HÖG volym spelas nån opera under hela tiden fram till start, snacka om annorlunda mot vad man är van vid. Ungar springer runt hela tiden på torget med smällare och det dröjer inte länge innan de får syn på mig och kommer på idén att slänga smällare under bänken jag ligger på. Så jag ger mig av, tar ett sista toabesök, förbereder min packning, velar med hur mycker kläder jag ska ha på mig och sen är det dags!
Nu börjar de kalla på alla startande att de ska gå till startområdet där de kollar allas chip när man går in. Under tiden spelar en trumorkester och det är ett himla liv. Jag hamnar väl ungefär i mitten av startfältet och ser mig omkring efter om det är nån mer nordbo där men ser bara folk från Andorra, Spanien och Frankrike. Kul grej med nationalitet och namn på nummerlappen.

De första 2 km går lätt utför och hela startfältet joggar iväg i ganska samlad tropp. Det är en fantastisk känsla och jag har ett stort leende på läpparna. Nu är jag på väg! Efter 2 km går det lite uppför i en by innan vi svänger av in i skogen och uppför första berget. Jag är lyckligt vetanda om exakt hur lång stigningen ska vara, hade studerat banprofilen innan, men kom inte ihåg riktigt.

Det går uppför och då menar jag inte så där lite "lätt" uppför som i Hjortgården eller som Aborrbacken på Lidingö utan jag menar rakt UPP!! Vi pratar närmare klättra än gå och efter typ bara 500 m måste jag stanna och ta första flåspausen. Vaderna tar mycket stryk och jag blir hemskt andfådd. En kort paus och sen fortsätter jag igen. Pauserna kommer allt tätare allt eftersom vaderna börjar krampa och jag blir bara mer och mer andfådd ju längre upp jag kommer. Efter en stund möter jag en annan deltagare som uppenbarligen ska bryta. Jag har bara kommit 4 km och inser att jag inte kommer klara detta, men bestämmer mig ändå för att kämpa på så länge som möjligt. Jag ska minst fortsätta till det blir dagsljus och så får jag se om kroppen känns bättre då.

Med krampande vader, världens sämsta flås och ett hjärta som känns som det sk hoppa ur kroppen kämpar jag vidare trots att varje km tar runt 30 min!! Helt sjukt ju! När jag tror att det aldrig ska ta slut så ser jag plötsligt månen och inser att jag nått toppen. Mitt vatten är slut och till min glädje ser jag en kontroll. Det ser jättemysigt ut, då de tänt ljus längs vägen där man kommer in.

Tyvärr är det bara en kontroll där de kollar chipet och berättar att första vätskekontrollen är vid 10 km. Ok, nu är det ju nedför så det är lugnt. HA, vad jag bedrog mig! Mer uppför, och uppför i en terräng som är mer än krävande. Men jag kämpar på så gott det går.

Efter en stund börjar det gå lite nedför och mer platt, men istället är det grymt svår terräng, med stenar, rötter och stupp på ena sidan om stigen. Här vill det till att inte trampa fel! Jag är nu på ett berg i Pyrenéerna, det är beckmörkt och jag är helt ensam. Ganska konstigt egentligen, jag är egentligen ganska mörkrädd, men här går det bra, mest rädd att jag ska trilla ner.
Vid en extra svår nedgång med platta hala stenar så halkar jag. Jag blir skiträdd att jag ska ramla på ryggen då det precis bakom mig sticker upp en stor vass sten med landar med händerna först, slår i ena handen väldigt hård så smärtan hugger till i både handen, hela armen och även i axeln som tar en del av smällen. Jag blir rädd att jag brutit nåt och blir bara sittande en stund och känner efter, men inser att det är lugnt och reser mig igen och fortsätter.

Efter ytterligare en stund närmar sig ett dån av vatten som forsar precis från det håll dit jag är på väg. Undrar om det är en bro där eller hur man tar sig över. Tycker vatten är hemskt skrämmande och till min fasa finns det ingen bro utan bara lite grenar utslängda rätt över forsen med tövatten. Jag försöker kliva på grenarna så gott det går, men det är ju helt omöjligt och jag kliver igenom och far rätt ner i vatten. Behöver jag säga att vattnet var iskallt!? Nåja, upp igen och genom resten av forsen innan jag kommer upp på fasta landet igen.
Snart ser jag vätskekontrollen, men jag ser också massor av snö på vägen dit. Det är iaf upptrampat så man behöver inte pulsa, däremot är dalen vi jag kommer in i väldigt kall, gissar att snön kyler en del med, så jag fryser en del. Jag har nu bara kommit en mil, men känner mig redan helt slut!! Lika trött som efter en mara ungefär. Funderar på att bryta, men har ju bestämt mig sen innan att jag iaf ska klara mig tills solen går upp.
På vätskekontrollen får jag fyllt på mina flaskor, dricker lite skitäcklig soppa eller buljong eller vad det kan vara, tar lite frukt och sen iväg igen. Nu går det lite lätt nedför och på ett stort snötäcke så jag passar på att springa lite, man känner ju sig liksom hemma på att springa i snö. Ser att det är en löpare framför mig och bestämmer mig för att se till att komma ikapp så jag slipper vara helt själv.

Spanskan har trailskor, men snart faller även hon och det känns lite skönt att det inte bara är jag som har problem med terrängen. Vi fortsätter vår färd nedför och kommer till slut till en skidbacke och då är det dags att börja klättra uppåt igen. Jag och spanskan börjar prata lite på min extremt knaggliga spanska men vi lyckas iaf få till en enkel och trevlig diskussion. Hon är från Gran Canaria och där finns tydligen inga berg heller och hon tycker det är lika tufft som jag. Vi stånkar och har oss, tar minipauser för att pusta med jämna mellanrum och sen fortsätta upp, upp, upp. Det är en underbart vacker kväll, med fullmåne och stjärnklar himmel.

Till slut är vi framme vid kontrollen och jag stannar lite längre än spanskan för jag måste på toa också, så där skiljs våra vägar åt. Jag passar på att fråga om det är kallt uppe på nästa berg vi ska bestiga och de säger att det är mycket kallt, så jag tar på mig ALLA kläder jag har med mig inklusive mina vinterbrallor.
När jag lämnar kontrollen hamnar jag ihop med en fransk kvinna lite, men vi pratar inget och jag springer snart ifrån henne då vi kommer ut på en asfalterad väg och det går desstom nedför i en km.
Efter en skön km där jag faktiskt kunnat springa bär det iväg upp i skogen igen och snart kommer den franska kvinnan ikapp mig igen och passerar mig också. Det kommer även en kille ifatt mig och lägger sig bakom mig. Han verkar inte ett dugg trött och när jag stannar så stannar han med. Jag tittar bakåt och ser att han har funktionärströja på sig och frågar om jag är sist och har är efterlöpare och jodå, så är det. Jag har sett löpare bakom mig tidigare, men antar att de måste ha brutit. Vi möter även en kvinna som kommer med räddningsfilten runt sig som också ska bryta.

Plötsligt kommer vi ut ur skogen och jag ser ett högt berg och inser att där ska vi upp. Det är sjukt tungt nu och jag säger flera gånger till Iban att jag kommer inte klara detta, men som vanligt fortsätter jag kämpa och kämpa. När jag är nästan uppe så pekar han på en annan IDIOTHÖG bergstopp och säger att det är dit vi är på väg. Säkert! säger jag och skrattar. Jodå, han står på sig, men jag fortsätter tro att han skojar.

Men visst ska vi upp på bergstoppen! Känns som jag ska dö!! Precis då går solen upp över bergen och det är så vackert att man blir helt fascinerad. Jag bestämmer mig att jag SKA klara mig hela vägen upp, men snabbt går det inte. Det går rakt uppför på lösa stenar, över tuvor och nåt som ibland kan liknas vid en stig. Men pauserna är många och vid ett tillfälle måste jag sätta mig ner en stund och bara försöka andas, hjärtat kämpar stenhårt med att pumpa runt blodet, lungor och luftvägar bara värker och detta är utan konkurrens den tuffaste tävling jag varit med om.

Bitvis kryper jag uppför berget och Iban tycker nog att den här tokiga svenskan är ganska underhållande. Jag kommer iaf ifatt franskan och Iban får hjälpa henne ibland då hon med har problem att ta sig upp. Han hejar på oss båda och är ett enormt stöd!

Till slut tar jag en sista kraftansträningen och tar mig den sista biten uppför backen och till tältet där kontrollen är. Faller ihop lite och bara hämtar andan innan jag kommer upp och kollar på den otroliga utsikten. Det är kallt här uppe, nånstans 5-10 minusgrader och jag är glad att jag är ordentligt påklädd.

 

Uppe på toppen är det ingen vätskekontroll utan endast koll av chipet, så stoppet blir ganska kort innan jag ger mig av neråt igen. Jag är ju skapligt duktig utför så jag pinnar på förhållandevis bra, men terrängen är ganska svår så fort kan man knappast säga att det går. Först biten är det väldigt stenigt tills jag kommer NER till toppen på en skidbacke. Sen är det gräs och lera, vilket är hemskt halkigt så har går det betydligt långsammare. Det är dessutom väldigt brant så det vill till att inte tappa koncentrationen och ramla för då tar det nog inte stopp förrän man är nere. 

Efter några km är jag nere vid kontrollen, som även är start för 35km-loppet, där är fullt med folk och det framgår inte vart man ska ta vägen. Efter att ha snurrat runt en liten stund kommer Iban och fransyskan ikapp mig och visar vägen in till kontrollen. När vi kommer in på kontrollen så dyker funktionärerna på oss direkt och undrar om vi tänker bryta. När jag säger att jag vill fortsätta en bit till informerar de om att jag måste lämna kontrollen inom fem minuter annars blir jag diskad. Så jag fyller snabbt på mina flaskor, tar två apelsinklyftor och ger mig iväg. Jag är grymt nödig och hade sett två bajamajor utanför kontrollen, men åt fel håll så jag tänker att jag går tillbaka dit innan jag ger mig iväg igen. Tyvärr blir jag stoppad och måste vänta på följelöparen innan jag kan ge mig av. Han fattar knappt nåt engelska och jag orkar bara inte förklara för denna lilla pojke att jag måste på toa utan det blir till att hålla mig.

Min kropp är nu sjukt sliten och jag orkar inte ens springa lite utan det är gå som snabbt som möjligt som gäller. Bestämmer mig för att bryta vid nästa riktiga kontroll och frågar följeslagaren när den kommer och det är bara nån km kvar. Tyvärr visar det sig bara vara en chipkoll mitt ute i ingenstans så jag passerar bara. Vi tar oss nu genom en skog där det växlar mellan tekniskt svår terräng och vanlig stig.
Efter en liten stund ser jag några flaggor en bit bort och tänker lättad att det är kontrollen, men när jag kommer fram finns bara skog. Efter en bit till ser jag några bilar på håll, men återigen bara skog när jag kommer fram. Jag antar att det bara är träden och vinden som lurar mig, men sen ser jag en kvinna som står mot ett träd på en stege och hänger upp nån blåvit grej i ett träd. När vi kommer närmare finns det inget annat än skog, men jag ser att det ryker från en lägereld precis bredvid en stubbe, så jag tänker att då är det någon här iallafall. Precis när jag passerar stubben syns varken rök eller eld eller några andra tecken på mänsklighet utan bara skog. Då förstår jag att jag har hallucinationer och bestämmer mig för att bryta så snart som det bara går. Känner att det finns risker för min hälsa om jag pressar mig vidare.
Jag försöker förklara för killen som går med mig att jag vill bryta så snart som möjligt och till slut förstår han och ringer tävlingsledningen. Jag får prata med dem direkt då han inte klarar att översätta och säger att jag vill bryta så snart det går. De lovar att skicka en bil till närmaste väg när vi kommer ur skogen. Plötsligt när vi kommer gående på stigen så står det en ko mitt på stigen. Det är inte ofta man får väja för kor när man är på tävlingar och för att försäkra mig om att den inte var en synvilla så tog jag ett kort.

När jag kommer tillbaka till Ordino känner jag mig lite besviken men samtidigt även stolt över mig själv. Att bestiga två berg är ju faktiskt ingen dålig prestation även om jag gärna hade tagit mig hela vägen. Direkt känner jag mig revanschsugen och nu när jag vet vad jag ger mig in på är det bara hem och träna, så är målet att göra ett nytt försök om två år.
En sak är iaf säker, det var en fantastisk upplevelse som jag gärna gör om!

Dagen innan gick jag och lade mig redan vid 19-tiden o lyckades faktiskt somna, så jag vaknade utsövd strax före 3! På med alla lager kläder, packa, käka frukost o sen bussen till Sälen. 5:15 Kom vi fram till starten, men redan då var det helt galet långa köer till startfållorna. Galet! Hade känt mig stressad innan, då jag skulle bli tvungen att hämta min nummerlapp på morgonen, men när jag såg de långa köerna så tog jag det lugnt. Det var däremot en massa människor (killar) som kom springande med sina skidor för att sen bli stående i de långa köerna. Varför?! Att hämta nummerlappen gick väldigt smärtfritt, det var så gott som tomt på åkare där inne. Gick tillbaka till bussen för att invänta att köerna skulle försvinna. Vid 6:15 begav jag mig iallafall av till min startfålla=sista o fick placerat ut mina skidor ungefär i mitten av startledet men längst åt höger för att lä1tt kunna hitta skidorna sen. 7:30 Dags att kissa en sista gång innan start o iväg till starten. Känslan av att stå där bland 16000 andra skidåkare var helt magisk! Min dröm sen jag var liten! 8:00 Står i godan ro o fixar lite med stavarna när speakern helt plötsligt säger: -Då är klockan åtta o starten har gått! VA?!?! Alla tittar förvånat på varandra, men när vi tittar framåt ser vi att leden börjar röra sig framåt.

Jag hade innan fått höra att man skulle absolut inte försöka byta fil mitt i trängseln och de sa även detta i högtalarna. Så jag höll mig i min fil trots att alla andra filer verkade gå så mycket snabbare. Såg en hel del som bytte och såg mig om, men de som kom bakifrån åkte så hemskt fort att jag inte vågade. Men plötsligt tog strömmen bakifrån slut och jag bytte till filen bredvid just som även den stannade upp. Sakta gled jag fram emot första backen, där det tog tvärstopp, passar då på att vända mig om och kolla bakom mig. Jag var bland de absolut sista! Hur gick det till?? Det var ju massor med folk bakom mig i starten.

Nåja, det var bara att gilla läget för nu var det inget att göra åt det. I samlad tropp börjar detta hav med människor att sakta, sakta gå upp för backen. Jag tycker fort att det känns riktigt jobbigt med trängseln, har svårt att ta mig uppåt, jag bara trampar på alla andras skidor o stavar o andra trampar på mina. Visst har jag sett på tv varje år sen jag var lite att det är trångt i första backen, men jag har aldrig fattat att det är så här trångt. Helt galet! Titt som tätt ramlar någon och jag är på väg att ramla med ett par ggr när jag försöker ta mig uppåt eller helt enkelt börjar glida neråt. Jag får stå och hänga på mina stavar för att inte börja glida och det hemskt ansträngade i längden.

Det tar en bra bit över en timme att ta mig upp för backarna, men sen kommer belöningen. I strålande sol börjar jag staka mig mot Smågan och första vätskekontrollen. Det är verkligen otroligt vackert att åka över myrarna och jag bara njuter och tar det lugnt.

10:05 Över två timmar tar det för mig til Smågan! Hade gått snabbare att promenera dit baklänges! I Smågan fyller jag på med några muggar sportdryck och fixar min pjäxa, som börjat skava, innan jag ger mig av igen.

Känner mig nu ganska stark och stakar på i lugnt men kontrollerat tempo.

Efter en stunds stakande börjar det krampa i min ena axel och nacken. Allt flyttande i veckande gör sig påmint och jag bestämmer mig för att ta tag i det direkt i Mångsbodarna istället för att vänta tills det blir ännu värre.

11:33 Jag har fått ordentligt ont i vristen vid det här laget, pjäxan skaver mot fotknölen. Så i  Mångsbodarna knyter jag upp pjäxan, skippar de översta hålen och tar en ihopvikt buff och vadderar med. Funkar utmärkt så sen glider jag vidare efter en liten fika också.

Efter Mångsbodarna rullar km på väldigt gött. Det är förhållandevis lättåkt, dåliga spår, men känns bra. Har ju blivit varnad för backarna vid Risberg och tar det försiktigt när jag börjar närma mig. Men det är ingen risk att missa den farliga backen. Där står funktionärer och stoppar åkarna. -Antingen tar ni av er skidorna o går eller den som är väldigt vågad kan PLOGA ner försiktigt, upprepar funktionärerna gång på gång. Att ta av mig skidorna och gå är inte ett val så jag börjar ploga ner. Problemet är bara att det är en meter djup halfpipe-liknande fåra med is i botten o djupt med lössnö på sidorna. Men långa skidor är det stört omöjligt att ta sig ner utan att ramla, så jag dyker i kull på vägen ner. Men, men, ner kommer man ju alltid ;-)

12:51 Risberg anländer jag till och tar direkt en mugg sportdryck och en blåbärssoppa och vräker i mig innan jag går in i Sjukstugan. Förklarar att jag krampar lite i axlarna efter flytt i veckan, då sköterskan berättar att det var en kille innan mig som också kommit in innan som också flyttat i veckan. Men den killen hade brutit och det tänker jag då rakt inte göra. Lite Ormsalva, massage och en Ipren senare är jag åter på väg. Sätter även i mig en halv Snickers innan jag glider vidare.

Spåren är vid det här laget riktigt dåliga! Speciellt i uppförsbackarn är det tungt då det ligger ganska djup lössnö som man liksom måste pulsa uppför med skidorna och med så korta ben som jag har är det skitjobbigt. Men stakningen känns riktigt bra och jag bara njuter av tillvaron.

14:38 Jag glider in i Evertsberg en stund innan de drar repen. PHU! Hittills har jag hållit koll på spärrtiderna utan att det har varit nån större fara att hamna på fel sida, men nu har kampen mot klockan startat! I Det blir nu bara ett kort stopp, två bett på en äcklig slät bulle, en mugg blåbärssoppa, sportdryck och sen iväg.

Jag tar det hyfsat lugnt, samtidigt som jag håller koll på klockan. Folk runt mig diskuterar reptiderna och huruvida de ska hinna, men jag känner mig lugn då jag vet att om jag bara håller tempot så är det inga problem.

16:14 På vägen ner mot Oxberg är det en liten nerförsbacke där det ligger massa lössnö. Finns inte en chans att jag kan behålla balansen när skidorna far iväg åt var sitt håll och jag gör en sån praktvurpa rätt på näsan att snön kring mig yr åt alla håll. Hör funktionärerna en liten bit bort börja hojta lite, men jag är snabbt upp på benen igen och då hör jag "-Nä, hon kom upp själv!" Pinsamt!

I Oxberg ropar de ut mitt namn i högtalarna och meddelar även att nu är det bara 100 kvar som inte kommit in till kontrollen och att den inom kort kommer stänga. Jag har inget som helst fäste kvar på mina skidor, så trots tidsbrist är jag tvungen att stanna och valla om. Men det är ingen kö och de är ju så supersnabba så stoppet tar ändå inte mer än några minuter.

Jag matar på och börjar känna mig lite småtrött, men inte så farligt. Ingen direkt trängsel nu, men katastrofalt dåliga spår. Då kommer räddningen i form av två skotrar som drar lite nya spår. Tyvärr kör de ganska långsamt och i en nerförsbacke åker jag fortare än dem. Känner inte direkt för att bromsa bort farten så jag ger mig på att köra om. Precis som jag ska passera ena skotern tittar föraren bakåt och vinglar till mot mig. Det är med enbart några cm marginal som jag inte blir påkörd. Kan lugnt säga att mig puls sköt i höjden!

17:28 När jag kommer till Hökberg börjar det skymma och jag tar bara en supersnabb paus innan jag ger mig av igen. NU kommer den riktiga utmaningen!! Det skymmer fort och snart är det helt mörkt, det finns inga lampor, så jag ser i princip ingenting. Jag åker på vinst och förlust, man ser ju iaf var träden är, men jag skulle lika gärna kunna åka rätt ner i ett dike då spåren är så dåliga.

Vid några tillfällen blir jag omåkt av åkare med pannlampa och den lilla stunden med ljus är väldigt skön.

18:38 SÅ skönt när jag kommer in i Eldris och det blir lite lampor. Tar bara en kort paus här med innan jag far vidare. DUMT, kan jag konstatera så här i efterhand, skulle stannat och fått i mig lite mer.

Känner mig ganska pigg och stark och bestämmer mig för att öka tempot ordentligt och "spurta" sista milen. Driver upp tempot och känner mig riktigt stark. Då börjar magen tvärkrampa och jag börjar liksom hulka. Jag har knappt ätit nån fast föda på hela dagen och nu får jag betala. Blir tvungen att stanna och äta lite Snickers för att kroppen överhuvudtaget ska kunna ta sig framåt. Lite halvhulkande stakar jag försiktigt, försiktigt mot målet. Minst lilla ansträngning så strejkar magen igen. Blir tvungen att ta en kort Snickerspaus till innan jag äntligen glider in i Mora.

ÅHHHH!!! Så underbart när man kommer in i Mora, det står lite folk längs vägen och hejar på och jag känner bara total LYCKA!! Jag har ju fotata lite då och då längs vägen och vara bara tvungen att även ha en bild på upploppet. Så jag stannar, tar fram kameran och tar ett kort. Folk börjar gapskratta och peka, de tycker nog inte jag är riktigt klok ;-)

19:46 MÅL!!

Tre gånger tidigare har jag varit anmäld till Stockholm marathon och tre ggr blivit sjuk, så jag överdriver inte då jag säger att jag haft det värsta före tävlings-hypokondrin nånsin. Hela veckan innan har jag känt mig snorig och tjock i halsen och värst blev det när två av barnen vaknade med grymmehostan och började nysa natten innan jag skulle åka upp. Jag tänkte först att jag skiter i det och stannar hemma, men tänk om jag nu faktiskt inte blir sjuk, så det vara bara att sätta sig på tåget och fara iväg.

När jag kom upp till Stockholm drabbades jag av värsta tröttheten och huvudvärken nånsin, så trött att jag var tvungen att lägga mig och sova i en timme innan jag kom iväg till nummerlappsutlämningen. Inte konstigt iofs att jag är så trött när jag sovit för lite hela veckan.

”Pastaparty” blev det också, men tyvärr fick jag så liten portion att jag var tvungen att stanna på Mc`Donalds på vägen därifrån. Nåja, gratis iaf, både pastan och Donkan J

Natten till loppet sov jag uselt! Att ligga i samma rum som sju andra har jag aldrig gjort innan och jag har svårt att sova och vaknar stup i kvarten. Så när det är dags att gå upp är jag fortfarande hemskt trött. Två frukostar senare, bestående av äggmackor, så är jag på väg till starten.

MYCKET folk är det!

På väg upp från tunnelbanan träffar jag på Bernt och vi slår följe. Känns tryggt att ha en rutinerad Stockholm marathonlöpare vid min sida. Vi tar två varv runt Östermalms IP för att försöka hitta IK Jogg-gänget, men utan framgång, så det blir inlämning av värdesaker och ombyte, sen bär det av till startfållorna. Jag var lite tidig och hamnar nästan längst fram, hoppsan, men tänker att det kanske är lugnt då det inte borde vara samma panik i starten som på GV.

12:10 Starten går och vi börjar jogga iväg. Första km känns som det är lite lätt medlut och så är det medvind så det bara rullar på. DÅ kommer jag på vad jag glömt!! Mina GT-tabletter!! Skit! Sånt får man inte glömma. Nåja, inget att göra utan bara chansa på att sportdrycken funkar och att inte magen blir för vrång.

Jag bestämde mig redan  innan att jag inte skall kolla på klockan utan bara lyssna på kroppen och hålla ett tempo där jag känner att jag rullar, pulsen är låg och jag inte blir andfådd. Lyckas bra med det och det känns som jag håller ett tempo som jag kan springa hur länge som helst.

Värre då med vädret och kylan! När jag gick från hotellet hade jag iklätt mig en tjusig svart sopsäck, men det drog jag av mig efter 1 km. Kändes som jag fått upp värmen hyfsat då. Huruvida det hade varit bättre att behålla den på är frågan, men ljudet ifrån den var vansinnigt störigt även om det gick förvånansvärt bra att springa i sopsäck.

Vi sprang precis förbi vandrarhemmet och jag tänkte på hur skön duschen efter ska bli. Sen ner vid Slussen och jag tyckte faktiskt det var mysigt på nåt sätt att springa ner där.

Efter ca.10 km tänkte jag att detta kommer aldrig gå, så kallt och blåsigt och jag var redan dyngsur. Jag bestämmer mig för att det är nog lika bra att kliva av vid halvmaran. Men, men, pannbenet tog över så småningom.

Västerbron hade jag hört mycket om innan, att den skulle vara tuff, men då jag kom fram till den blev jag faktiskt besviken. En liten lutning strax innan bron, men själv bron var ju knappt nån lutning alls. Vad var det för jobbigt med den??

Vad skönt det kändes när jag gick in för varvning, då visste jag att jag skulle klara hela distansen även om det var 25 km kvar. Psykologiskt kändes det tufft första rundan när man såg dubbelskyltarna, men nu mycket bättre då jag var på ”rätt” skylt.

Km flöt på, men då vi kom ut på Gärdet startade den verkliga utmaningen. Det regnade småspik, blåste hårt rakt framifrån och med jämna mellanrum kom riktiga kastvindar som ”friskade upp” en lite extra. Flera vrålade till som i ren smärta när det skedde och jag kan inte säga annat än att det var nästan smärtsamt. Jag frös nåt hemskt, men så länge man höll igång gick det bra. Värst var händerna som såg helt illröda ut och värkte av kylan.

Till slut kom jag ändå fram till vändpunkten, där det var skyltar och tidtagning då man passerat halvmaran. 2:02 kändes som en finnemang tid!

Vid 23 km ca. så står det en funktionär och dansar och flaxar med armarna. Han utstrålade sån glädje att jag blev glad med och det kändes lättare att fortsätta. Jag är helt fascinerad av dessa funtkionärer som orkar hålla humöret upp timme efter timme.

Jag hade sen ett tag tillbaka sneglat på buskage längs banan, kände att jag inte kommer klara mig hela vägen till mål, men kom fram till att jag ville komma undan regnet och den kalla blåsten en stund så en BajaMaja vid nästa kontroll blev mitt mål. Problemet var nu både att få av och på sig de blöta byxorna, men värst att dra på sig igen. Mina trosor var t.o.m. dyngsura och jag tänkte allt tanken att man är ”lite” knäpp ändå som utsätter sig för detta.

Löpningen rullade på för mig och jag kände att jag hade ett flyt trots att jag sakta men säkert blev tröttare. Folk runt omkring mig verkade ha större problem och det syntes tydligt vilka som tränat långpass och inte.

Vid 30 km springer jag än en gång förbi vandrarhemmet och en halv sekund tänker jag tanken att jag skiter i detta och går in och tar en varm dusch istället. Men löpningen känns fortfarande så bra så jag slår snabbt bort alla tankar på att bryta. Än en gång springer vi ner i Slussen och ut på Södermälarstrand. Jag har nu fått väldigt ont i min axel, den har känts hela tiden, men nu smärtar det på allvar och jag börjar bli rädd att jag ska få såna akuta problem med axeln att jag inte ska kunna avsluta. Jag försöker stretcha medan jag springer, variera hur jag håller händer och armar, så jag iaf kan fortsätta.

Benen har börjat bli lite trötta och stela också, men inte konstigt när man sprungit så långt. Jag känner mig trots allt förvånansvärt pigg i benen trots att jag är trött. Men jag tar det nu ganska lugnt, vill inte riskera att totalkrokna och gå in i väggen. Jag har ju inte så många långpass i kroppen senaste året så jag känner mig osäker på vad kroppen klarar och hur den kommer reagera framöver.

Fortfarande är kylan värst och då vi kommer upp på Västerbron för andra gången börjar det idiotregna igen och det blåser stormbyar. Jag fryser som en idiot och är grymt tacksam för den funktionär som står högst upp och diggar loss till musiken, han smittade verkligen av sig av glädjen.

Nedför Västerbron ökade jag tempot rejält, vilket var så skönt då jag fick upp pulsen och blev iaf lite varmare i kroppen. Kände att jag kunde sträcka ut och öka, vilket var så skönt efter att ha joggat så långsamt länge. Men jag vågade inte fortsätta hålla det högre tempot, även om det bara var 7 km kvar så kunde det hända mycket än. Så jag återgick till stilla lunk och kämpade på. Visst var jag jättetrött och lite stel i benen, men hela tiden var kylan den värsta fienden.

Vid 38 km kom sista vätskekontrollen, men den struntade jag i. Jag hade de sista km fått problem med magen, den började krampa och hade blivit rund som en boll. Dessutom hade jag druckit ordentligt vid alla andra kontroller och även käkat saltgurka, buljong och druvsocker, så nu fick det räcka.

Vågade inte öka tempot förrän då det var en km kvar. Då ökade jag ordentligt och började springa om en massa människor. Kändes fantastiskt bra och det var en underbar känsla att komma in på Stadion.

Mål 4:25

Men efteråt var det allt annat än kul! Jag frös så jag började skaka helt okontrollerat, ändå fick jag av mig alla de blöta kläderna och kom i överdragskläderna, men det hjälpte bara till viss del. Efter en dusch och varma kläder mådde jag som en prinsessa igen.

Reflektioner:

På det stora hela är jag nöjd med min insats, det kändes som jag låg i hyfsat jämt tempo hela vägen, även om vätskepauserna tog lite längre tid för varje kontroll. Jag fick stanna ett par ggr o stretcha lite o så kisspausen. Jag kände mig iaf förvånansvärt stark hela vägen, trots att jag inte tränat så bra, men vågade inte riktigt lita på att kroppen skulle orka så jag fega lite.

Med mer träning, fler långpass och med detta marathon i minnet är jag säker på att komma under 2 timmar inom en inte alltför avlägsen framtid. Så bra kändes det ändå!

På tåget på väg mot Hindås funderar jag på hur jag kunde komma på denna idén?! Jag som hatar terränlöpning och brukar hålla mig på asfalterade vägar och på sin höjd springer Åttan i Skatås.
Nåja, måste vara att jag älskar att pressa mig själv och ställa upp på lopp som jag kanske egentligen inte borde klara. Utmaningarna får gärna vara lite för svåra så det blir lite extra svårt att klara.

Starten ska gå kl. 12:00 från Hindåsgården och när jag anländer dit är det ett 20-30 tal personer där.
En svensexa dyker upp där den blivande brudgummen blivit utkörd i skogen denna morgon. Inte fick han nån öl i vätskebältet heller....

Under tiden vi väntar på att starta passerar det några av löparna som startat i Skatås. Alla klappar händerna och jublar när de kommer in för vätskekontroll.

Strax innan 12 samlar tävlingsledaren Kalle ihop alla tävlande för lite info.
- Vi startar ungefär här, säger Kalle o viftar lite med händerna.
Nedräkningen har börjat och det närmar sig start, men man ser ingen som värmer upp, stretchar eller annat, utan alla står bara och pratar och skrattar.
De sista sekundrarna innan start är det ingen som försöker armbåga sig fram till en bra positition eller ens går fram till startlinjen, alla står lugnt kvar med en finger på startknappen på klockan. Kontrasten mot GöteborgsVarvet är total.

-Klara, färdiga, GÅ!! Och så är vi iväg. Alla ger sig av i hyfsat samlad trupp, det är ingen som spurtar iväg utan alla tar det med ro.

 

Efter bara nån kilometer får jag stanna och knyta om skorna, förstår inte hur svårt det ska vara att lyckas med det?? Tur att det inte spelar nån större roll med såna små pauser när man skall springa långt.

Backe upp, backe ner, över stock och sten och genom leran......... Jösses vilken tuff bana!! Lidingöloppet är rena motorvägen i jämförelse. Men vädret är perfekt, solen skiner, lagom varmt och fåglarna kvittrar.
Till och från slår jag följe med någon och vi springer och tjötar en stund innan vi skiljs åt. 

 

Strax efter 11 km kommer första vätskekontrollen. Den är ute i skogen vid en väg och det är en skum men helkul känsla när man kommer springande in och funktionärerna applåderar och hejar på. Jag fyller på mitt vatten, tar ett par chipsbitar och sen ger jag mig av direkt.

Nu är vi några stycken som håller ungefär samma tempo, men vid 21 km känner jag att jag måste dra ner på tempot o gå mer om jag ska orka hela vägen. Jag går o småjoggar om vart annat o passar på att bara njuta av livet när jag tar mig fram i skogen, o det enda ljud som hörs är fågelkvitter.

Det dröjer länge innan jag ser nån igen o det är mest bara skog, stenar och gyttja. Jag försöker att ta mig runt alla pölar, men då o då gör jag ett snedsteg och trampar ner i gyttjan. Då jag känner mig ganska  trött så passar jag på att stanna jag och fota lite. Jag är högt upp och utsikten är fantastisk!

Vid 25 km dricker jag upp det sista av mitt vatten, känns som jag gör åt med ganska mycket och jag börjar ivrigt vänta på vätskekontrollen som ska komma vid 30 km. När jag kommer ut på väg igen blir jag ikappsprungen av tre killar. Den ene av dem och jag slår följe och han har också slut på vatten. Det känns grymt tungt nu, jag har börjat känna av vätskebristen och benen känns som bly. Längtar efter dricka och den korv med bröd som utlovas i mål.

Plötsligt skymtar jag tältet och ökar steglängden så jag kommer fram snarast.  Åååhhh, vad gott med cola, korv med bröd, chips, godis och saltgurka. Jag passar även på att lägga i hälinläggen, ta på mig en långärmad tröja, toabesök och tjöta en stund med mina medlöpare. En kille har tänkt bryta, men jag övertalar honom att fortsätta.

Jag ger mig sen iväg själv och det första jag ser när jag springer ut ur den lilla byn är en skylt med ”Borås 9”. Känns frestande att ta de vägen, bara 9 km  asfalt istället för 17 km idiotterräng. Men nej, in i skogen bara.

Jag fortsätter varva jogg med promenader och blir snart ikappsprungen av en kille som jag växlar några ord med innan han fortsätter förbi. Snart så kommer en kille till, som inte säger nåt, jag tror han ska springa förbi men han blir liggande i rygg på mig. När jag går, går han och när jag springer, springer han. Förstår efter en stund att han ville ha en rygg att följa och inte har nån önskan om att gå om.

När det är ca. 5 km kvar tänker jag att nu kan det inte vara fler uppförsbackar, vi är högt upp och det skulle gå nerför sista 5 hade de sagt. Skulle aldrig tänkt tanken, för självklart kom värsta uppförsbacken hittills. Idiotbrant backe som aldrig verkade ta slut. Jag växlade några ord med killen och vi svor lite gemensamt. Sen säger han att han är så tacksam att han har ig som pacer, för själv har han ingen vilja kvar. Nä, vem har det? Jag är så galet trött nu!!

ÄNTLIGEN!! Fast mark under fötterna! Så snart vi kommer ur skogen så drar jag upp tempot och kommer ikapp killen som hade tänkt bryta. Jag hejar på honom när jag far förbi. När vi kommer ner i en korsning ser jag en orange färgning på en stolpe och springer höger, när killarna bakom ropar på mig att jag sprungit fel. De massa färgglada snitslarna rakt fram har jag inte sett.

Jag fortsätter mata på och håller killen uppdaterad med hur långt det är kvar, vilket jag gjort hela tiden, men nu har han börjat fråga vilket han inte gjort innan och frågan kommer allt oftare. Förstår att han är hemskt trött, men har bestämt sig för att hålla mig rygg.

Vid campingen är det en stigning på kanske 0,5 m över en väg, i vanliga fall hade man inte reagerat men nu kom tanken på att jag kanske skulle gå och hade jag inte haft killen i rygg så hade jag gjort det. Jag bestämmer mig för att fortsätta springa ändå in i mål, trots jag är så trött och hela kroppen skriker ”SLUTA”!

Och så plötsligt ser jag målet HALLELUJA!!! Trotsar tröttheten och lyckas få till en liten spurt, typ, upp mot målet, vilket är uppför en brant uppfart.

Mål på 6:09 

Reflektioner:

Precis som på Lappland Ultra färgas BUM av sina underbara funktionärer och tävlingsledaren Kalle. Vilken stämning och så härligt med all pepp och påhejning!! Fantastiskt bra arrangemang och jag ser redan fram emot nästa år. Då ska jag även vara bättre tränad och förhoppningsvis ta fulla distansen 80 km!



Lite skitig blev jag!

En dusch, ett par öl o lite mat senare är det som det aldrig har hänt.

Målet för dagen var: Ha kul! Inte bli så trött! Ta mig runt på under 2 timmar och hinna se mig omkring och njuta av folkfesten.

I god tid åkte jag och älsklingen, Michael, till starten för att hinna kolla mässan, käka och träffa klubbkompisarna.
Vi hade tur och kom med Ringlinjen till Slottskogen. Det är så mysigt med gamla spårvagnar.



När vi kom fram blev det en runda på mässan och sen var det dags att ta oss till mötesplatsen för att käka våra medhavda äggmackor. Efter en stund dök det upp fler klubbkompisar och det blev lite försnack och fotostund.



Då jag ändå inte skulle springa fort så brydde jag inte mig om så mycket uppvärmning utan bara några hundra meter med Bodil bara för att det var trevligt.

14:15 Startade jag och som vanligt stod jag längst bak för att slippa trängseln och när min startgrupp kommit iväg så började jag jogga. Så härligt att bara ta det lugnt och jag joggade verkligen lugnt o fint genom Slottskogen och kollade på alla människor som samlats.

Tidigt kände jag hur foten/vristen började värka mer och mer, till slut blev det nästan krampaktig smärta. Efter bara två km tänkte jag att detta kommer skita sig och jag kommer inte komma hela vägen.

Efter tre km sprack plötsligt himlen upp och solen bröt fram, med ens blev det riktigt varmt och skönt.
Jag sprang ikapp "Band on the run" och följde efter dem en bit, filmade lite och stannade även till och fotade dem.
Så himla kul idé!



Nu var smärtan såpass att jag var beredd att bryta, men tänkte att först måste jag testa att knyta om skorna, inte för att det kändes som att de satt åt så hårt men jag hade knutit dem lite annorlunda idag. Så fort jag släppt lite på dem försvann smärtan och jag kunde fortsätta. Sprang om "Band on the run" ännu en gång, vilket var lika peppande denna gång.

Upp på Älvsborgsbron gick hur lätt som helst, vilken skillnad det är när man bara "nöjesjoggar" mot att försöka göra sitt bästa och persa.

Km bara flöt på och vips närmade jag mig Nordstan där syrran med familj skulle stå. Martin skulle agera fotograf och lyckades få en bild när jag glatt skuttade förbi.



När jag kommer upp på Avenyn blir jag omsprungen av Niklas som ser grymt stark ut och på nervägen ser jag Zingo som verkar vara helt i sin egen värld.

Det känns ordentligt i luftvägarna nu, jag inser att det var en miss att inte medicinera ordentligt mot allergin, så det är tur att jag inte har nån brådska.

Känslan när man kommer in i Slottskogen är alltid lika underbar och jag bara njuter av alla människor som hejar på och den fantastiska stämningen.

Mål på 1:58:17