UltraVasan 90 km- Den nakna sanningen!
Inför:
Träningen inför detta kändes bra, jag var nöjd med de långpass (LP) jag fått till. De längsta var på närmare 5 timmar och ett cykelpass på 8 timmar, allt för att vara van vid att vara ute länge.
Tre veckor innan får jag ont i höften, inte helt ovanligt för mig efter fyra graviditeter. Lösningen på detta är ett besök till min naprapat, vilket bokas in två veckor innan loppet. Två dagar innan min naprapattid ringer han och berättar att han brutit handen!!!! Fanns inte mycket att göra än att hoppas på det bästa, varit hos andra naprapater innan och inte varit nöjd.
8 dagar innan loppet blir jag dessutom matförgiftad, tömmer kroppen fullständigt under ett dygn och börjar därefter kunna äta lite, men magen är i totalt uppror och jag måste äta Dimor de tre närmaste dagarna för att få behålla nåt. Blir inte helt bra och har svårt att behålla maten.
Två dagar innan UV bestämmer jag mig trots svåra magproblem att åka upp till Sälen och hoppas på det bästa. Dagen innan loppet känns magen mycket bättre och operation äta ordentligt startar. Går runt som i dvala hela dagen och rör mig som en sengångare. Att somna 19:30 är inga som helst problem heller. Jag är i pre race-mode!
Loppet:
03:15 Vaknar av mig själv en kvart innan klockan och studsar upp ur sängen.
ÄNTLIGEN är tävlingsdagen här och det känns fantastiskt!!!
Försöker äta ordentligt men det är inte lätt, jag är för speedad och dessutom har jag svårt att äta smörgås, men det är den kolhydratkälla som jag iaf har lättast för på morgonen. Dimor och Esomeprazol tar jag också.
I ficklampans sken kollar jag igenom så jag har allt med mig. Klockan tickar och jag hör hur den andra två bilarna på Campingen som ska till UV drar iväg och blir ruggigt stressad.
04:20 Så kommer vi iväg och det är tack och lov ingen trafik att prata om.
04:30 Anländer till startområdet och parkerar där det ser ut att vara minst lervälling. Jag måste på toa innan och ber min support (pappa) att lämna drop bagen på lastbilen och möta mig vid startfållan. Det är kö till toan och stressen ökar.
04:58 Möter pappa vid startfållan, han ska filma starten, och frågar i förbifarten om det gick bra att lämna väskan.
-Inga problem, säger pappa, jag la den på lastbilen till Evertsberg.
-Perfekt, svarar jag.
-Nä, jag skojar bara, säger pappa, jag la den såklart på Mora-lastbilen.
-VAAAAAA???!!!
-Ja, du ska ju inte springa halva?!
- Gaaahhhh, gå till filmstället så löser jag det, skriker jag, samtidigt som jag sprintar bort till lastbilarna, får tag i påsen och i farten slänger den till tjejen på lastbilen och kutar tillbaka.
Med 15 sek. marginal kommer jag in i startfållan med skyhög puls. Det här börjar ju skitbra! Och inte har jag knutit skorna heller.
05:00 Som en av de sista i leden börjar jag promenera sakta framåt när startskottet gått. WOW, vilken känsla ändå!
Efter ungefär 100 m börjar stigningen. Alla går och jag med. Jag går i tysthet och ser på mina medtävlare och bara njuter av att vara här. Några kilometer upp i backen hör jag ett glatt HEJ och ser Therese Sundén, en av ungarnas lärare i skolan. Slår följe med henne och Andreas och kilometrarna går fortnär man går/springer och pratar.
Efter en stund känner jag att magen börjar köra igång och jag börjar leta efter en lämplig buska utifall att det blir riktig panik. Det känns ok när jag går men så snart jag börjar springa börjar magen att köra och jag börjar känna paniken efter en toalett. Therese och Andreas fortsätter prata uppsluppet, men jag upplevs nog som mycket sammanbiten då jag inte kan tänka på annat än paniken efter en toalett.
06:08 Vi anländer till Smågan och jag tar en bulle och lite blåbärssoppa innan jag får mitt toastopp. Blir sittande där en bra stund, men efteråt känns det mycket bättre och jag tar en Dimor.
På väg ut från Smågan får jag syn på två tjejer som jag känner igen från diverse nätforum, Therese Konstig och Elin Ragnarsson. Vi småpratar lite, men sen springer jag före då de stannar till.
Det är en fantastiskt landskap och lite dimmigt när vi tar oss fram på stigar och över spänger. Det regnar till och från hela morgonen, men det är trots det inte kallt.
Efter en stund får jag sällskap igen av två Stockholmstjejer, Lina och Alexandra. De är jättetrevliga och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Lite då och då stannar jag och fotar och hamnar efter, men sen kommer jag ikapp igen.
08:08 När jag kommer in i Mångsbodarna så ser jag Therese och Andreas igen, men vi pratar bara lite snabbt innan vi skiljs åt igen. Jag trivs bäst att hålla mitt eget tempo även om jag tycker det är kul att prata med en massa människor under loppet när det visar sig att man faktiskt håller samma.
Efter Mångsbodarna är det fortsatt mycket stigar och rötter, har inte sällskap med någon utan försöker fokusera på att trampa rätt. Jag springer om några stycken och efter en stund känner jag att någon flåsar även mig i nacken. Kollar bakåt ifall han vill förbi, men han säger att det är lugnt. Vi börjar prata och det är verkligen en superkul kille (Gabriel) och vi följs åt i flera mil.
09:50 I Risberg smakar det riktigt gott med lite fika igen. Gabriel tar en toapaus och jag ger mig iväg innan, men säger att han säkert kommer ikapp mig. Jag vill inte blli stående och stelna till utan hålla mig i rörelse.
Efter ett bra tag kommer både Gabriel, Lina och Alexandra ikapp mig och vi slår följe en bit, men efter en stund ökar jag och Gabriel tempot och tjejerna tar det lugnare.
Det är mycket grusvägar nu och det är så skönt efter all trail på första halvan.
11:31 Evertsberg! Härligt!
Nu är mer än halva loppet avklarat och det blir en längre paus på 20 min, med mat och kläd- och skobyt. Gabriel fryser och jag erbjuder mina extrakläder, men de är ju för små så det hjälper ju knappast. Gabriel har packat ner sin pyjamaströja i drop bagen och jag säger till honom att det är väl bättre än inget.
När han tar på den kommer Alexandra fram och frågar om han ska bryta?
-Vadå, bara för att jag tar på mig pyjamas?! svarar Gabriel. Alltså han är bara för rolig!!
Gabriel har lite problem med baksidan och säger han ska gå till sjukstugan, men att jag kan sticka om jag vill. Han ser väl hur jag står och stampar, så jag ger mig iväg. Precis som jag ska ge mig iväg kommer Therese och Andreas in till Everertsberg och jag frågar hur det går, men ger mig sen iväg. 20 min paus och lättsprugna vägar som väntar så kliar det verkligen i benen.
Från Everertsberg rullar det verkligen på och jag kommer in i ett härligt tempo. Detta är livet!!
7 km bara försvinner och allt känns sååååå bra. En man börjar prata med mig och vi slår följe en bit.
Helt plötsligt hugger det bara till i knät och det går inte att fortsätta springa.
Jag blir tvungen att gå, så frustrerande!!! Jag känner mig så pigg i kroppen och så samarbetar inte knät. Det konstiga är att jag inte haft ont där innan.
Jag försöker testa att jogga lätt ibland men mest går jag.
Vid nästa vätskekontroll kommer Gabriel ikapp, men vi pratar bara som hastigast och han förklarar att han kommit in i flow och vågar inte stanna. Jag har full förståelse och hejar på honom när han ger sig iväg.
14:08 Efter 6 långa km promenad kommer vi fram till Oxberg och jag söker genast upp sjukstugan där jag ber om att bli tejpad och värktabletter. När jag sitter där kommer en tjej in och storgråter. Sköterskan frågar hur det är och hon säger att hon ska bryta p.g.a. sitt knä. Jag säger då till henne att det är väl jättedumt att bryta, testa istället att tejpa du också, ta ett par värktabletter och försök lite till. Du kommer inte ångra dig! Sköterska håller med mig och säger också till henne att testa.
Tejpad och klar ger jag mig iväg och testar börja jogga, men det går inte än, får vänta och låta värktabletterna göra lite mer nytta först. Så jag går, och går och går.............. och börjar bli riktigt frustrerad nu. Efter några kilometer blir jag omsprungen av Therese och Andreas och blir inte mindre frustrerad, även tjejen (Elisabeth) från sköterskan springer om. GAAAAAHHH!!!!
Till slut känns det bättre i knät och jag kan börja jogga försiktigt igen. Allt eftersom kilometrarna rullar på känns knät bättre och i Hökberg kommer jag ikapp Therese och Andreas.
15:42 Vid Hökbergskontrollen känns min mage inget vidare och jag har ingen som helst matlust, men övertalas av en funktionär att ändå ta lite att käka och magen känns bättre efter det.
Kilometrarna som följer rullar på och jag springer nu själv, men växlar några snabba ord med de jag passerar.
Efter en stund kommer jag ikapp Elisabeth och hon har nu fått ont igen. Vi pratar som hastigast medan jag passerar dem. Jag har verkligen hittat ett flyt nu och det känns lätt och skönt, jag joggar där det är plant och i de inte för branta uppförsbackarn och går i nedförsbackarna för att spara knät.
Jag tar något att drick vid varje kontroll då jag inte själv bär med mig något. Irriterande är att det inte finns soptunnor annat än i direkt anslutning till kontrollerna vilket gör att jag måste stå kvar och dricka/äta vid varje kontroll. Jag hade hellre promenerat och ätit/druckit om möjlighetenfanns att slänga liten bit efter varje kontroll.
17:05 Eldris!! Försöker inte stanna för länge på vätskekontrollerna sedan jag tappat så mycket tid på grund av knät, men nu MÅSTE jag ta en kort toapaus.
Känslan när man når ensiffrigt på kilometerskyltarna är UNDERBAR! Nu är det inte långt kvar!!
Sista kilometrarna bara rullar på. Jag joggar själv och passerar många som går och ser helt slut ut. Själv känner jag mig oförskämt pigg.
Med 2 ynka kilometrar kvar "ploppar" det till i vänster lilltå och smärtan är som nån hugger en kniv i tån!!
Jag tvärstannar och då släpper smärtan lite, men så fort jag försöker komma igång igen så kommer knivhugget tillbaka och det är helt omöjligt att fortsätta trots jag försöker bita ihop och stå ut med smärtan.
Jag sätter mig i kanten, får av skon och kompressionsstrumpan och ser att lilltånageln delvis lossnat och står rakt upp och det är den som skär ner i lilltån och orsakar smärtan. Alltså ALLVARLIGT, så irriterande när jag är så nära!!
Jag river av en bit tejp från benet och drar om lilltån, på med strumpa och skor igen, sen iväg.
Kommer in i Moraparken och det börjar bli mer publik längs banan och stämningen ökar rejält!
När jag svänger in på upploppssträckan inne i stan är det fullt med folk längs banan och alla JUBLAR när jag kommer! Detta är definitivt det häftigaste upplopp jag gjort, känner mig som en kändis som får ta emot folkets jubel och springer och tackar och vinkar. Vilken känsla!! Vilken lycka!!
Med 20 meter kvar till mål ser jag min pappa stå och filma och kör lite danshoppsasteg in i mål.
18:22 MÅÅÅÅÅÅL!!!!! På 13:22 har jag tagit mig 9 mil i fäders spår och känner mig som en segrare!!
Borås Ultramarathon BUM 25/5 2013
Tidigt på morgonen gav vi oss av från Alingsås, jag och Martin. Jag var ganska nervös, men mest skulle det bli kul, hade längtat ända sen förra året att få köra hela sträckan.
8:00 går starten och vi ger oss iväg i samlad trupp första biten då banan var lite svår att hitta, men snart delas fältet upp. Jag hade sedan innan bestämt mig för att ta det överdrivet lugnt för att klara att ta mig hela vägen. Sålänge jag håller mig på rätt sida repen så är jag nöjd.
På väg upp mot Getryggen känner jag att jag har klätt på mig alldeles för mycket kläder och måste stanna för att ta av ett lager. Efter detta är jag sist, men jag låter det inte störa mig utan joggar lugnt på i mitt eget tempo. Det är så mysigt genom Skatås och jag springer på bekanta vägar. När vi kommer förbi Prästtjärn ler jag för mig själv. Tänk vad många gånger jag sprungit där, men nu var det många år sedan och man blir allt nostalgisk.
Sen kommer vi upp till Kåsjön och där sitter en man i en bil som jag tolkar som att han är funktionär då han hoppar ur bilen och hejar på precis som jag passerar. Efter detta börjar den svårare löpningen med blöta kärr, där jag gör mitt bästa för att springa runt eller balansera på stockar och nedfallna grenar.
Efter en liten stund kommer jag ikapp en löpare som till min stora förvåning visar sig vara Barbro. Hon är helt FANTASTISK den kvinnan och det känns ändå lite stort att jag lyckats komma ikapp henne. Hon har tydligen lite problem med den mest tekniska löpningen, det är ju en hel del balanserande och över stock och sten. Vi pratar lite, men är ganska koncentrerade båda två. När det är mycket balaserande och kärr kommer jag om henne för att hon sen springer om mig så snart det blir mer lättsprunget. Sådär håller vi på ett tag tills vi kommer ut på vanlig stig och då drar hon iväg.
Nu börjar jag närma mig första kontrollen och plötsligt ringer mobilen. Det är Martin som undrar om jag snart är framme vid kontrollen för han är där, men jag har en lite bit kvar. När det bara är en liten bit kvar till kontrollen kommer jag till en jättelång uppförsbacke som jag joggar uppför. Backen vill aldrig ta slut och efter en liten stund börjar jag undra om det inte ska kommer en banmarkering snart, det var lite för länge sen jag såg nån, men samtidigt är det en helt rak väg så jag tänker att de säkert inte satt så tätt då. Men efter ungefär 7-800 m inser jag att jag är helt fel, så det är bara att springa tillbaka och leta efter den rätta vägen. När jag kommer ner till vägskälet igen så är det väldigt bra skyltat, men jag har varit för upptagen med mina egna tankar eller nåt så jag har bara inte sett det.
Kommer direkt in på kontrollen sen och där jublar de underbara funktionärerna vilket alltid är en sån humörhöjare. Stannar lite kort på kontrollen, fyller på med saltgurka, godis och vatten innan jag snabbt sticker iväg igen.
Efter kontrollen flyter kilometrarna bara på, allt känns bra, men det går lite långsamt. Jag gör mitt bästa för att inte blöta ner fötterna och tar det hellre lugnare vid kärren för att hitta den bästa vägen. Men vid ett kärr går det bara inte att ta sig runt och jag lyckas trampa ner i den blöta leran ända upp till knät. Som tur är släpper inte skon utan jag kan fortsätta, även om nu båda fötterna och underbenen är leriga och skorna dyngsura.
Då jag inte har full koll på hur långt det är till kontrollen i Hindås eftersom jag sprungit lite fel så tror jag att jag ska hinna medgod marginal innan starten för BUM 45 km. Jag och Michael hade bestämt att vi skulle göra sällskap från Hindås, men jag har gott om tid på mig så jag tar det lugnt. Tyvärr visar det sig att jag har flera km längre än jag trodde och trots att jag försöker trycka på så gott det går det sista så hör jag startskottet gå precis innan jag kommer fram. 15 sekunder efter starten springer jag i på kontrollen och till min nu ännu större förvåning får jag syn på Martin där. VA?! Han är seg och har tagit en längre paus.
Efter att jag fyllt på depåerna så tar jag ett kokt ägg i handen och vi ger oss iväg medan jag mumsar på ägget. Jag lyckas dock sätta en bit ägg i halsen och får sån fruktansvärd idiothosta så ag håller på att få panik. Det är helt fruktansvärt och jag fortsätter hosta i säkert fem minuter innan det till slut ger sig. En herre springer om mig och frågar vad som hände innan han springer vidare.
Jag och Martin slår följe en bra bit alltmedan han gnäller över hur trött han är och vad jobbigt det är. Det är allt bra underhållande att lyssna på honom, men efter ett tag så släpper han mig och jag springer iväg en bit före honom. Efter en stund kommer han dock ikapp mig igen och springer ifrån mig, men jag kommer ikapp honom snart igen och han har då slagit följe med mannen från innan. Vi kommer i ganska samlad tropp in till nästa kontroll, där jag och Martin sätter oss ner en stund och samlar lite extra krafter. Mannen ger sig iväg innan oss och vi får reda på att vi är nu sista löparna.
Jag och Martin ger oss också iväg och kommer efter en stund ikapp mannen igen. Vi springer ihop en bit innan killarna drar iväg och jag släpper dem då jag har en tillfällig svacka. Istället kommer följelöparna ikapp mig och jag får riktigt trevligt sällskap längs vägen. Tyvärr har min mage börjat krångla och jag känner mig trött och mår illa. Det blir en hel del gåpauser innan illamåendet till slut släpper.
Efter flera km sakta jogg/gång kommer vi ändå ikapp en löpare från 45:an som har fått problem tydligen. Ena följelöparen tar då sällskap med mig medan den andra stannar med den andre tävlanden. När vi kommer upp på en rejäl höjd och ser den fantastiska utsikten så springer dock mitt sällskap tillbaka till den andre följelöparen för att hämta kameran och jag blir ensam.
Nu börjar kampen mot klockan! Jag ser att det kommer bli tajt att hinna till repet, men nu mår jag bättre så jag börjar öka. Helt plötsligt dyker Martin och mannen upp bakifrån, de ha sprungit lite fel och hamnat bakom mig istället. De har också insett att vi börjar närma oss reptiden och vi pinnar alla på så gott det går. För varje km känner jag mig alltmer stressad och springer så fort jag bara kan. Jag ser på klockan att det kommer bli nästan omöjligt att klara tiden, men jag måste fortsätta kämpa. Tyvärr visar det sig att distansen som det står att kontrollen ska finnas på inte riktigt stämmer vilket gör det ännu lite tajtare. Jag springer så snabbt jag bara kan, men till slut kommer jag till kontrollen en minut efter att de skulle dra repet. Jag är beredd att lägga in en protest om de inte låter oss fortsätta men det är inga problem utan att vi t.o.m. får pausa och käka en korv innan vi ger oss av.
Jag är snabbast iväg, men kort efter kommer Martin och sen mannen. Det är skönt att springa lite på asfalt och utför, men den lyckan är kort och snart är vi inne i skogen igen. Jag känner mig lite trött, men värst är magen just nu och till slut klarar jag inte längre utan måste uppsöka en buske. Martin väntar självklart inte utan drar iväg och när jag sitter där i busken hör jag även mannen och följelöparen drar förbi. Nu är jag sist, men jag känner mig såpass pigg att det inte känns som att det kommer vara länge och snart är jag förbi dem.
Jag joggar på, men har börjat få alltmer ont av skoskav. Fötterna har varit blöta bra länge och det är verkligen skavfrämjande. I en utförsbacke känns det som foten exploderar och jag får plötsligt grymt ont! Blir rädd att jag fått en skada eller nåt, men när jag analyserat det hela inser jag att det är en stor blåsa som sprängts helt plötsligt. Efter detta har jag helt galet ont av skavsår och löpningen går grymt sakta då varje steg är ren smärta. Vid en villa står en liten tjej och delar ut vatten och jag är bara tvungen att stanna för man blir ju så glad av dessa insatser.
Förbi Hestrastugan och sen upp i skogen bakom igen, för att avverka sista sega biten. Det känns verkligen som man springer fel håll när man varit precis vid Borås för att sen vika av rätt ut i skogen. Men det går ganska bra förutom mina skav och snart är jag tillbaka i Borås tätbebyggelse igen. Då ringer Martin, han är helt vilse och vet inte hur han ska hitta till målet. Jag är inte till mycket hjälp utan han ringer till tävlingsledningen istället som lyckas guida honom i mål.
Sista biten in mot målet springer jag samma väg som förra året. Att de detta året ändrat bansträckningen har gått mig helt förbi och jag har inte heller sett några pilar eller annat. Jag tycker det är konstigt att jag på flera km inte ser en enda markering, men jag vet ju vart målet skall vara så jag springer den vägen. jag kommer dock lite fel vid ett tillfälle och blir tvungen att stanna och slå på GPSen i mobilen.
Snart ser jag målet och jag ser även på klockan att om jag lägger på ett rejält kol så kan jag klara mig under 13 timmar. Jag kutar på bra trots mina extremt onda blåsor och springer upp för den lilla branten och in i målet i ett bra tempo.
MÅL!!
Riktigt nöjd att jag klarade detta! Det var ett klart distansrekord för mig och i terräng dessutom. Jag ser redan fram emot nästa år!!
Nattligt trailpass i Hjortgården
Jag ville testa att springa på natten i skogen och med pannlampa inför en kommande utmaning, men ville inte springa själv så jag föreslog för svågern att han skulle hänga på. Det var ju ett erbjudande han inte kunde motstå och efter att ha jämfört almanackor kom vi fram till att Kristihimmelfärdsnatten var bäst.
Vi träffades vid Hjortgården strax efter 00 och körde igång.
Vi träffades vid Hjortgården strax efter 00 och körde igång.
Vi skrattade gott då vi såg skylten för Vildmarksleden....
Allt är väl relativt!
Vi tog det väldigt lugnt. Det var beckmörkt och svårt att se vart man satte fötterna även med pannlampa. Dessutom blev jag lite yr, nästan sjösjuk av lampans flackande sken.
Vi matade iaf på och efter 1:40 hade vi klarat av första varvet. Jag kände redan nu att jag inte skulle klara mer än 2 eller 3 varv då Lidingö Ultra fortfarande kändes lite i benen.
En korv var bra bukfylla sådär mitt i natten.
Vid 02:30 började sakta omgivningen vakna och man började se att det ljusnade lite. Efter ytterligare en timme grydde dagen och antalet fåglar som kvittrade blev bara fler.
Att springa i skogen när dagen gryr var en helt fantastisk känsla som inte kan beskrivas med ord. Vi bara mös och njöt av den friska luften som blivit betydligt kallare än tidigare på natten.
Det var en riktigt blöt tur vi hade denna natt, men alldeles alldeles underbar!!
Blev faktiskt sugen på att göra om den här tokigheten....... nån gång.
Distans 30,89 km
Tid 5:36
RetroVarvet 13/4 2013
Jag och Håkan hade sagt vi skulle springa ihop, vi träffade även på Långben och Kortben i starten, men de hade så bråttom iväg så vi tappade snart bort varandra.
Efter bara några km började jag känna mig ganska stel och tung i vaderna, konstigt! Dröjde dock inte länge innan jag kom på anledningen, jag hade glömt at äta kolhydrater på morgonen och allt jag ätit var en omelett.
Men jag och Håkan hade så trevligt och sprang och tjötade hela tiden så km rann iväg fort. Vid Älvsborgsbron anslöt Claes och sprang med oss ett tag.
Sen var det dags för vätskekontrollen ute på hisingen, men det fanns tyvärr bara vatten. Måste varit det snabbaste stopp vi gjort nåt år för vi var fort iväg igen.
Snart var vi framme vid Nordstan och rundans höjdpunkt! Det är såååå kul att springa därigenom och se alla förvånade människor som väntar på att affärerna ska öppna.
Vi hade i år polishjälp vid vissa övergångar och det var verkligen bra. Kändes tryggt att de stod och stoppade trafiken när vi sprang över de mest trafikerade vägarna. Stor eloge till polisen!!
Vid Heden slöt Mellanben upp med oss de sista km. Hon lät verkligen inte bra, så det var helt rätt beslut av henne att låta bli att springa, men roligt att träffa henne en liten stund iaf.
Runt Ullevi och sen var vi i mål!
Jag tog en kexchoklad och fyllde på min rygga med vatten och sen begav jag mig av igen för att springa en bit till hemåt. Fick lite energi av kexchokladen, men kände mig oroväckande stel och trött. Planen var att försöka springa minst 40 km, men det kände jag inte skulle funka så jag omvärderade och siktade på 30 km.
När jag kom in i Partille var benen vansinnigt sega och ville inte springa alls. Fram med pannbenet och fortsätta mata, tänkte inte stanna och det gjorde jag inte heller.
Det gick då inte fort men jag tog mig hela vägen till Partille C där jag hoppade på tåget hem.
Vinter-BUM
Hade varit rejält sjuk en vecka, men kände mig hyfsat återställd förutom svullna slemhinnor, fortsatt rinnande näsa och hostig. Ville inte missa detta träningstillfälle, så bestämde mig för att starta iallafall.
När klockan ringde 07:00 kände jag mig hemskt trött och låg kvar en stund och funderade på att skita i det. Bort dumma tankar och hopp ur sängen.
09:58 I sista stund hittade vi startområdet som låg på en liten väg inne i skogen. Möttes av Kalles glada min, han är bara för trevlig.
10:00 Vi startar ganska punktligt och de flesta ger sig av i en väldig fart. Själv är jag ju ganska snörvlig fortfarande så jag har redan innan bestämt mig för att ta det lugnt. Så jag joggar iväg i stilla mak.
I första uppförsbacken blir jag omjoggad av de andra damerna som startade sist. En av dem frågar hur det går och jag svarar att det känns tungt men att jag säkert bara är lite morgontrött/stel. Hade jag vetat då att den tunga känslan i kroppen inte skulle släppa så hade jag nog skitit i alltihop. Men det man inte vet mår man inte dåligt av!
Jag ligger snart sist och de andra drar iväg, men jag låter mig inte stressas av det utan lunkar på i min egen takt. Ganska skönt att bara njuta av lugnet och tystnaden.
Efter några km kommer jag ikapp damerna igen som stannat för en liten drickapaus och packa om lite. Jag joggar vidare efter vi växlat några ord, men de kommer snart ikapp mig och då pratar vi vidare. Minsta lilla andfådd jag blir så börjar jag hosta och näsan rinner hela tiden. Jag måste ta det lugnt annars börjar jag hosta alldeles för mycket, så de springer ifrån mig igen.
Jag varvar springa med att gå, alla uppförsbackar går jag och när terrängen är alldeles för svårsprungen. Ändå halkar eller snubblar jag till flera gånger, jag är ingen terränglöpare, men skam den som ger sig.
Bitvis är stigen väldigt smal, men det är jättemysigt! Tyvärr är det hemskt segt i kroppen och jag kan inte njuta helt, dessutom blåser det bitvis och då blir det rejält kallt. Jag har självklart glömt min löparklockan så jag har ingen aning om hur långt jag har kommit, men kollar klockan på mobilen så jag har hyfsad koll ändå.
Jag börjar nu känna mig ganska trött, gissar att jag sprungit ca. 13-15 km så vätskekontrollen bör närma sig. Kommer än en gång ikapp en av damerna och pratar lite. Trodde faktiskt de låg långt före mig, så det känns gott att jag kommer ikapp. Jag hostar och snörvlar fortfarande och hon erbjuder mig skjuts från kontrollen, då ingen av dem har tänkt att springa hela sträckan utan ska bara springa halva. Jag vill tännka på saken och ber att få återkomma.
Äntligen ser jag vätskekontrollen!! Det betyder att det är mindre än hälften kvar, nu sprungit 17 av 32 km. Jag stannar till som hastigast och fyller på ryggan med vatten och sportdryck, tar en Kexchoklad, men sen ger jag mig av igen för det blåser ISKALLT!! Att hoppa av halvvägs kändes inte som ett alternativ när jag väl var där.
De första km efter vätskekontrollen är väldigt lättlöpta. Asfalt och nerförsbacke, enda nackdelen är iskall blåst och svettiga kläder.
Sen bär det av in i skogen igen och det känns skönt att komma undan den värsta blåsten även om nu terrängen blir värre. Känner mig ändå ganska pigg efter att ha fått ökat tempot en stund och lite Kexchoklad i kroppen.
Verkligen helt sjuka uppförsbackar man möts av.
Över stock och sten....
Igenfrusna åar....
Och fantastiska vyer...
De kommande 7-8 kämpar jag på riktigt bra, men sen börjar jag bli så grymt trött och tvivla allvarligt på att jag ska ta mig i mål. Evigheter sen jag körde nåt långpass och det känns! Bitvis kommer jag ut på landsvägar och ibland ser jag en bil, funderar allvarligt på att be om lift, kommer på bättre tankar och fortsätter mata, mata, mata.
Jag hör bilar!! Många bilar!! Ropar högt JA!! Väg 180 är det vilket betyder att jag är i Borås och bara har 5 km kvar. 5 km klarar jag och jag kämpar på så gott det går. Springa, gå, springa, gå och till slut ser jag PT-huset.
32 km idiotterräng på 4:28 Jag är skitnöjd!!
Dusch och bastu på det så mådde jag som en prinsessa sen :-))
Barcelona sightseeing 17/9 2012
Vad vore en bröllopsresa i Barcelona utan lite löpande sightseeing?!
Så efter lite frukost drog vi på oss skorna och gav oss ut. Målet för dagen var Parc Guell som ligger högt upp i Barcelona.
Vi började med att springa nästan hela slingan i parken närmast där vi bodde. Jättefint var det där och jag kan bara tänka mig hur vackert det är på våren.
Och upp mot Triumfbågen. Vi var båda ganska sega i benen så här på morronkvisten, men vi tog det lugnt så gick det bra. Det fanns ju så mycket spännande att titta på!
Man kan inte åka till Barcelona utan att besöka Sagrada Familia, så där sprang vi förbi och spanade in den enormt långa kön utanför.
Och sen upp, upp, upp mot Parc Guell.
Väl uppe i Parc Guell var det synd att vi inte hade mer tid på oss. Hade vi vetat vilken fantastisk sevärdhet det är hade vi planerat bättre.
Utsikten var helt otrolig!
Sen bar det av neråt igen. Behöver jag säga att det var grymt mycket lättare nerför?!
Och efteråt blev det bad och öl på stranden! Kan man ha det bättre?!!
Kreta 25/6 2012
Idag stod det sightseeing-långpass på schemat. Jag gick upp hyfsat tidigt (iaf i jämförelse med andra dagarna här) och käkade frukost, packade med vatten, pengar och GT-tabletter. Sen la jag mig på sängen och sträckte ut mig några minuter innan jag gav mig iväg.
Planen var att springa till Ierapetra med en avstickare upp till ett vattenfall.
Då det skulle bli minst 30 km och tempen redan tidigt på morgonen var +30 så tog jag det lugnt redan från början, gick i uppförsbackarna och stilla jogg resten.
Planen var att springa till Ierapetra med en avstickare upp till ett vattenfall.
Då det skulle bli minst 30 km och tempen redan tidigt på morgonen var +30 så tog jag det lugnt redan från början, gick i uppförsbackarna och stilla jogg resten.
Utsikten på min högra sida.
Å min vänstra.
Jag joggar på i sakta mak och det känns underbart att komma ut på en längre utflykt. Men det är väldigt varm och jag känner viss oro att det ska bli för varmt.
Den ena badviken avlöser den andra och vattnet ser väldigt lockande ut, samtidigt som jag vill spara badandet till efteråt. Det intressanta är att det är helt öde på de flesta stränder, vilket lockar ytterligare till lite naket sol och bad på egen hand. Men nu är det löpning som gäller o inget annat.
Efter 7 km kom jag till Agios Panteleimon. En liten "by" bestående av tre tavernor och något enstaka hus, som ligger precis i en bukt med turkost vatten och en ljuvlig sandstrand. Jag har vid det här laget slut på vatten och hade räknat med att det skulle finnas små affärer längs vägen, men inte heller här finns något vatten att köpa, utan allt ser igenbommat ut. Men det är bara att fortsätta springa, förr eller senare måste det väl finnas nånstans jag kan proviantera.
Vägen gick runt alla dessa små byar i dalarna, så först sprang jag inåt landet en bra bit innan jag kunde springa utåt kusten igen. Vägen syns på andra sidan dalen, fågelvägen ett par hundra meter, men i själva verket ungefär 2 km.
Enligt guiden skulle avtagsvägen till vattenfallet komma efter ca. 10 km, så vid 9 km börja jag kolla någa efter en sån träskylt som det ska vara.
Efter 10 km kom jag äntligen fram till en liten supermarket och köpte en cola och en stor flaska vatten. Jag dricker en hel del och fyller upp flaskorna i bältet med, men det är ändå över halva flaskan kvar o jag vill ju inte kasta det då jag inte vet när jag kan fylla på igen. Så jag bär med mig flaskan.
Men jag är hemskt svettig även om händer och det är inte jättesmidigt att bära på en 1,5 l flaska när man springer. Så jag kommer på ett sätt att frakta med mig flaskan utan att direkt besväras av den.....
Jag är med.......... pet-flaska!
Efter 13 km inser jag att jag måste ha missat avtagsvägen till vattenfallet, riktigt synd, men jag har ju iaf besöket i Ierapetra att se fram emot och alla underbara vyer tills dess.
Ferma är en lite större by och väldigt utspridd. Inte jättemycket affärer och hus utan något enstaka bara, men allt är utspritt efter en lång raksträcka som är någon km. Väldigt ocharmig är den iaf.
Nu är det hett vill jag lova!! +34 och stekande sol.
Strax efter jag lämnat Ferma ser jag en träskylt och blir så jätteglad. Jag har inte missat vattenfallet!!
Så jag ger mig in på grusvägen som leder upp till vattenfallet.
Jag är helt ensam de första två km, men det är en fantastisk natur, gröna buskar och otroligt vackra blommor längs bäcken som rinner ner utmed vägen.
Efter 2 km kommer jag till en liten stig med en skylt som säger att det är 730 m kvar till vattenfallet. Precis som jag ska ge mig in på stigen möter jag ett äldre par som just kommer ner från vattenfallet.
Snacka om exakt mätning! Undrar om den stämmer och framförallt HUR har de mätt? Men tanke på att en
Från att ha sprungit på en grusväg kommer jag nu in på en smal, brant stig som inte finns en chans att det går att springa på. Bitvis är det t.o.m. svårt att gå, så det är tar en stund att ta sig de sista 700 m. Denna lite trixiga bit avslutas med att man måste gå i en gammal vattenränna, det är smalt och ca. 2-3 m över marken och jag som får sån svindel.
Så nådde jag fram till vattenfallet och det var annorlunda mot vad jag trodde men på inget sätt sämre. Ett högt vattenfall, minst 30 m, ner mot ett litet utrymme i bergen. Luften var otroligt frisk och det var som ett lätt duggregn som spred sig runt vattenfallet. Jag gick ner i vattnet och tvättade av mig, smakade på vattnet och det var kallt och gott.
Jag har aldrig känt mig så uppfriskad innan, både kropp och själ kändes renade, och det var med ett glatt sinne och sval kropp som jag gav mig av neråt igen. Vilken upplevelse!!
Nere på vägen igen stannade jag ganska snart för att köpa en cola och mer vatten. Men jag stannade inte och drack för nu hade jag haft en paus vid vattenfallet och var ivrig att komma fram till Ierapetra. Så jag matade på så gott det gick, men kroppen började kännas ordentligt trött och sliten i värmen och benen blev allt segare.
När jag till slut fick syn på Ierapetra efter en knapp timmes malande så kände jag mig helt överlycklig och lättad. Jag var hemskt trött och kroppen kändes sliten.
Stranden vid Ierapetra är otroligt lång, men nästan inget folk på hela vägen. Nackdelen då att vägen går precis bredvid och den är ganska trafikerad.
Jag hade läst på om Ierapetra innan och det skulle vara en gammal fin stad, men den delen jag såg var nyare och högst ocharmig. Det var trångt, mycket trafik och tråkiga byggnader.
Strandpromenaden är trevligare, men väldigt turistig.
Jag köpte mig en liten påse chips och en vatten som jag satte i mig. Sen gick jag ner till stranden för att ta mig ett dopp innan jag tog bussen tillbaka till hotellet. När jag tar av mig skorna och ställer mig barfota på stranden känner jag vilka blåsor jag har under fötterna. AJ!
Än värre när jag går ner i vattnet och känner hur hela rumpan börjar idiotsvida! DUBBEL AJ!!
Sömmarna på trosorna har gett mig skavsår på hela skinkorna och mellan benen. Jag badar ju i löparkläderna så det fortsätter svida idiot hela tiden. Folk tror nog jag skitet ner mig där jag går runt som en cowboy.
Jag hade sparat en karta i min iphone så jag skulle hitta till busstationen. Problemet var bara att det fanns inga gatuskyltar nånstans, då är det inte lätt att hitta rätt. Försökte stoppa den ena efter den andra för att fråga om vägen, men ingen kunde/ville prata engelska. Till slut träffade jag en ung kille som visade mig vägen.
Så blev det bussen tillbaka till Makriagalos.
Väl tillbaka på hotellet fick jag mig TVÅ kalla välförtjänta öl!
En dusch och middag, sen var jag fit for fight igen och satt och drömde om nya utflykter över en IC.
Livet är HÄRLIGT!!
Kreta 18/6 2012
Kände mig hemskt seg och trött i kroppen idag och hade först tänkt strunta i att springa, men gav mig ändå av. När jag väl hade kommit igång så kändes det skönt att komma ut och jag bestämde mig för att bege mig på lite sightseeing upp till Pefki, som är en liten by uppe i bergen. Guiden hade sagt att det var en rejäl stigning, men inte kunde jag ana att det skulle vara 7 km med ENBART uppåt. Det blev en hel del promenerande på uppvägen och med tanke på värmen och stigningen var det tufft nog.
Bara två km upp var utsikten redan fantastikt.
Fyra km upp.
Även om det lutade konstant uppåt var det inte idiotbrant, men stigningen var ändå såpass att det var för tungt att springa hela tiden i den värmen.
Efter 6 km kunde jag se Pefki på andra sidan en dal, men sen var det nästan en km kvar att ta sig runt dalen och ner till Pefki som låg lägre ner än vägen.
När jag väl kom upp till Pefki var mitt vatten slut och genomsvett som jag var dök jag in på byns bar (eller Caffoni tror jag det kallades) Där satt fyra gubbar o rökade och drack öl. De blev givetvis nyfikna och förklarade hur tokigt det var att springa på eftermiddagen när det var så varmt.
Jag drog på nolltid i mig en flaska Cola och fyllde på mina vattenflaskor innan jag snabbt gav mig av tillbaka.
Intressant terrass eller vad man ska kalla det?!
Lite fakta om Pefki:
Pefki är en traditionell by 7 km norr om Μakriagalos på sydöstra Kreta. Pefki registreras som en by i den turkiska folkräkningen 1671. Pefki förvärvade el 1970 och telefonledningar 1972. I Pefki finns inga faciliteter såsom bankomater, banker eller postkontor. Det finns dock en bensinstation för att fylla upp din bil på vägen från Makry Gialos till Pefki.
Pefki, precis som alla andra byar med självrespekt, har den oumbärliga traditionella kafeneia, där du kan sitta och njuta av en raki med lokalbefolkningen.
(Info från Explorecrete.com)
Mysig gata i Pefki.
Gammalt hus.
Färden ner gick snabbt och trots att jag bara låg och rullade utan nån större ansträngning gick det ändå i ett snabbt tempo. Tänk om jag alltid kunde springa så snabbt utan ansträngning?!
Fantastisk känsla under denna tur.
Snacka om livskvalitet!!!
Efter avslutat pass blev det en öl och dopp i havet! UNDERBART!!
Bara två km upp var utsikten redan fantastikt.
Fyra km upp.
Även om det lutade konstant uppåt var det inte idiotbrant, men stigningen var ändå såpass att det var för tungt att springa hela tiden i den värmen.
Efter 6 km kunde jag se Pefki på andra sidan en dal, men sen var det nästan en km kvar att ta sig runt dalen och ner till Pefki som låg lägre ner än vägen.
När jag väl kom upp till Pefki var mitt vatten slut och genomsvett som jag var dök jag in på byns bar (eller Caffoni tror jag det kallades) Där satt fyra gubbar o rökade och drack öl. De blev givetvis nyfikna och förklarade hur tokigt det var att springa på eftermiddagen när det var så varmt.
Jag drog på nolltid i mig en flaska Cola och fyllde på mina vattenflaskor innan jag snabbt gav mig av tillbaka.
Intressant terrass eller vad man ska kalla det?!
Lite fakta om Pefki:
Pefki är en traditionell by 7 km norr om Μakriagalos på sydöstra Kreta. Pefki registreras som en by i den turkiska folkräkningen 1671. Pefki förvärvade el 1970 och telefonledningar 1972. I Pefki finns inga faciliteter såsom bankomater, banker eller postkontor. Det finns dock en bensinstation för att fylla upp din bil på vägen från Makry Gialos till Pefki.
Pefki, precis som alla andra byar med självrespekt, har den oumbärliga traditionella kafeneia, där du kan sitta och njuta av en raki med lokalbefolkningen.
(Info från Explorecrete.com)
Mysig gata i Pefki.
Gammalt hus.
Färden ner gick snabbt och trots att jag bara låg och rullade utan nån större ansträngning gick det ändå i ett snabbt tempo. Tänk om jag alltid kunde springa så snabbt utan ansträngning?!
Fantastisk känsla under denna tur.
Snacka om livskvalitet!!!
Efter avslutat pass blev det en öl och dopp i havet! UNDERBART!!
Kreta 16/6 2012
+29 och stormbyar.
Sugen på lite sightseeing gav jag mig av österut mot Kalo Nero. Det kändes hemskt varmt så här på eftermiddagen, men jag såg ändå fram emot en tur. Jag tog med mig tre flaskor i vätskebältet, skulle ju ändå ine springa så långt.
Det första som slår mig är det intressanta landskapet, kargt till stor del men överallt ser man ändå olivträd och en massa andra odlingar. Och sen berg, berg, berg och havet såklart. Jag springer utefter kusten, vilket är jättevackert förutom att det blåser hemskt mycket denna dag.
Jag börjar få slut på vatten redan vid 4 km!! Det är så otroligt varmt och det är man inte direkt van vid. Men jag bestämmer mig ändå för att ta mig till Kalo Nero, det är ju inte så långt kvar och det kanske går att köpa en flaska vatten där?
Kalo Nero visar sig inte vara värsta metropolen, utan bara ett par ruckel till hus.
Nu har jag sett det iallafall och vänder tillbaka mot Makriagalos.
Jösses, vad tungt det går. Jag är så varm och törstig så jag tror jag ska kollapsa. Tungan känns som sandpapper. Jag får kämpa och kämpa, speciellt sista km, men till slut kommer jag tillbaka till hotellet så jag kan kasta mig över vattenbehållaren.
Sugen på lite sightseeing gav jag mig av österut mot Kalo Nero. Det kändes hemskt varmt så här på eftermiddagen, men jag såg ändå fram emot en tur. Jag tog med mig tre flaskor i vätskebältet, skulle ju ändå ine springa så långt.
Det första som slår mig är det intressanta landskapet, kargt till stor del men överallt ser man ändå olivträd och en massa andra odlingar. Och sen berg, berg, berg och havet såklart. Jag springer utefter kusten, vilket är jättevackert förutom att det blåser hemskt mycket denna dag.
Jag börjar få slut på vatten redan vid 4 km!! Det är så otroligt varmt och det är man inte direkt van vid. Men jag bestämmer mig ändå för att ta mig till Kalo Nero, det är ju inte så långt kvar och det kanske går att köpa en flaska vatten där?
Kalo Nero visar sig inte vara värsta metropolen, utan bara ett par ruckel till hus.
Nu har jag sett det iallafall och vänder tillbaka mot Makriagalos.
Jösses, vad tungt det går. Jag är så varm och törstig så jag tror jag ska kollapsa. Tungan känns som sandpapper. Jag får kämpa och kämpa, speciellt sista km, men till slut kommer jag tillbaka till hotellet så jag kan kasta mig över vattenbehållaren.
Kreta 21/6 2012
Var bara tvungen att besöka Pefki igen. Så underbar resa upp, trots galet mycket uppför, och sen det otroligt stillsamma pittoreska lilla byn där tiden tiden verkar stå stilla.
Spännande natur finns det gott om.
Ringlande vägar och ordentligt uppåt.
En hall och sen öppen planlösning ;-)
Lite vulgärt med hornen kanske?
Ännu ett besök på Kaffeneion för att köpa vatten. Träffade denna gång på ett par amerikaner och vi pratade en stund
innan jag begav mig vidare. Måste säga att det är så kul med alla människor jag träffar då jag är ute och springer. Jag är helt fascinerad av hur olika alla är och alla olika livsöden.
Idag var planen att springa lite längre och istället för att springa direkt tillbaka ner mot Makraigalos fortsatte jag vidare mot Agios Stefanos. Från Pefki fortsatte det uppåt mot Ag. Stefanos och jag tänkte att nu MÅSTE det gå utför snart.
Vips dök Ag. Stefanos upp, byn var mindre än jag trodde men inte lika mysig som Pefki.
Gatan in i Ag. Stefanos.
Bakom värsta rucklen kan det ibland dölja sig riktigt fräscha hus.
Till salu! För den händige ;-)
Stannade till som hastigast och fotade lite, då jag blev tilltalad av en farbror som satt i skuggan utanför sitt hus.
Han gestikulerade frågan, vad i hela friden jag gjorde ute o sprang i denna hettan??
Inga problem, sa jag tillbaka, jag har vatten, och visade mitt vätskebälte. Dock visade det sig snart vad rätt han hade.
Efter Ag. Stefanos gick det nerför mot Makriagalos igen och det var BRANT utför, knappt löpbart, och hett som i H................. Hittills hade det varit ordentligt varmt, men hettan som slog till när jag sprang utför denna branta serpentinväg var helt olidlig. Jag drack massor med vatten, tog GT-tabletter, men egentligen var inte vätska det stora problemet utan att det var så otroligt hett.
Makriagalos närmade sig sakta men säkert, men jag var tvungen att ta små korta promenadpauser för att hettan var så grym.
Slutligen kom jag iaf ner för berget, men mer eller mindre panikslagen över hettan, och vid första lilla Supermarket dök jag in och köpte en flaska iskallt vatten där jag hällde hälften över mig och andra hälften i mig.
Detta var definitivt en av de tuffaste träningsrundor jag gjort!!
En öl var gott efteråt!
Och ett bad såklart!!
Spännande natur finns det gott om.
Ringlande vägar och ordentligt uppåt.
En hall och sen öppen planlösning ;-)
Lite vulgärt med hornen kanske?
Ännu ett besök på Kaffeneion för att köpa vatten. Träffade denna gång på ett par amerikaner och vi pratade en stund
innan jag begav mig vidare. Måste säga att det är så kul med alla människor jag träffar då jag är ute och springer. Jag är helt fascinerad av hur olika alla är och alla olika livsöden.
Idag var planen att springa lite längre och istället för att springa direkt tillbaka ner mot Makraigalos fortsatte jag vidare mot Agios Stefanos. Från Pefki fortsatte det uppåt mot Ag. Stefanos och jag tänkte att nu MÅSTE det gå utför snart.
Vips dök Ag. Stefanos upp, byn var mindre än jag trodde men inte lika mysig som Pefki.
Gatan in i Ag. Stefanos.
Bakom värsta rucklen kan det ibland dölja sig riktigt fräscha hus.
Till salu! För den händige ;-)
Stannade till som hastigast och fotade lite, då jag blev tilltalad av en farbror som satt i skuggan utanför sitt hus.
Han gestikulerade frågan, vad i hela friden jag gjorde ute o sprang i denna hettan??
Inga problem, sa jag tillbaka, jag har vatten, och visade mitt vätskebälte. Dock visade det sig snart vad rätt han hade.
Efter Ag. Stefanos gick det nerför mot Makriagalos igen och det var BRANT utför, knappt löpbart, och hett som i H................. Hittills hade det varit ordentligt varmt, men hettan som slog till när jag sprang utför denna branta serpentinväg var helt olidlig. Jag drack massor med vatten, tog GT-tabletter, men egentligen var inte vätska det stora problemet utan att det var så otroligt hett.
Makriagalos närmade sig sakta men säkert, men jag var tvungen att ta små korta promenadpauser för att hettan var så grym.
Slutligen kom jag iaf ner för berget, men mer eller mindre panikslagen över hettan, och vid första lilla Supermarket dök jag in och köpte en flaska iskallt vatten där jag hällde hälften över mig och andra hälften i mig.
Detta var definitivt en av de tuffaste träningsrundor jag gjort!!
En öl var gott efteråt!
Och ett bad såklart!!
GöteborgsVarvets premiärbana 14/4 2012
7:50 Samlas ett helt gäng med morgonpigga(?) löpare på Heden i Göteborg för att springa denna runda som var GöteborgsVarvets ursprungliga bana. Jag får genast synd på Håkan som jag växlar ett par snabba ord med.
8:00 Ger sig hela det långa tåget iväg, vi är bra många fler än när jag var med för två år sedan. Kul att så många hänger på.
Jag träffar direkt på Erik och vi slår följe och springer ikapp Michael som hunnit iväg en bit före medan jag stannat och fotat. Vi sprnger och tjötar om ditten och datten, inom kategorin löpning då såklart, och kilometrarna rullar snabbt på.
När vi kommer upp vid Linnéplatsen får jag syn på Claes så då börjar vi tjöta, har ju inte träffat honom på så länge så det är kul att träffa honom igen. Börjar sen prata med Anders, som jag inte träffat innan men messat med på jogg.se. Så roligt att lära känna nya människor.
Vid det här laget börjar det regna, lite lätt till en början, men sen tilltar det ordentligt.
Håkan springer ikapp mig och vi slår följe. Det känns tungt i kroppen och andningen gör sig påmind med. Jag är inte i den form jag var i somras och det känns att jag inte tränat något kuperat alls för minsta lilla motlut och jag blir andfådd.
Ungefär halvvägs blir det vätskekontroll, men det regnar ordentligt så det tar inte alls långs stund innan tåget sätter fart igen.
Det är en helt fantastisk stämning trots det dåliga vädret. Partykänsla, men utan alkohol och löpandes.
När vi är mitt på Göta älv-bron känner jag hur det börjar gunga under fötterna! Vilken läskig känsla!! Vi har fått bron i gungning och när jag kollar upp på ett signalljus på en stolpe ser jag att det svänger kraftigt fram och tillbaka.
Genom Nordstan är ändå bäst!! Alla sträcker på sig lite extra, ökar steget kraftigt och där står en massa människor och gapar när 400 pers kommer springande genom Nordstan.
Alla uppskattar inte vårt tilltag att vara ute och springa så här, men de flesta hejar på och verkar tycka det är en kul grej.
När vi kommer bort till Ullevi däremot är det en billist som inte uppskattar alls när vi kommer springandes över vägen. Han ger sig på att försöka köra rätt genom folkmassan mäkta irriterad, men får vackert vänta tills vi passerat.
Vid nästa väg kommer samme man igen och ska ta sig förbi. Än en gång får han vänta, men det är tydligt att han inte alls uppskattar det och försöker köra ändå.
Då vi passerar en tredje övergång, kommer samma man efter IGEN och då bryter ett kollektivt asgarv ut. Den stackarn kunde inte valt en sämre tid och plats att vara stressad på.
Väl tillbaka på Heden har det slutat regna, vi smaskar i oss varsin Kexchoklad och sen är det dags att dra sig hemåt efter en toppenmorgon. SÅ kul vi haft!!
8:00 Ger sig hela det långa tåget iväg, vi är bra många fler än när jag var med för två år sedan. Kul att så många hänger på.
Jag träffar direkt på Erik och vi slår följe och springer ikapp Michael som hunnit iväg en bit före medan jag stannat och fotat. Vi sprnger och tjötar om ditten och datten, inom kategorin löpning då såklart, och kilometrarna rullar snabbt på.
När vi kommer upp vid Linnéplatsen får jag syn på Claes så då börjar vi tjöta, har ju inte träffat honom på så länge så det är kul att träffa honom igen. Börjar sen prata med Anders, som jag inte träffat innan men messat med på jogg.se. Så roligt att lära känna nya människor.
Vid det här laget börjar det regna, lite lätt till en början, men sen tilltar det ordentligt.
Håkan springer ikapp mig och vi slår följe. Det känns tungt i kroppen och andningen gör sig påmind med. Jag är inte i den form jag var i somras och det känns att jag inte tränat något kuperat alls för minsta lilla motlut och jag blir andfådd.
Ungefär halvvägs blir det vätskekontroll, men det regnar ordentligt så det tar inte alls långs stund innan tåget sätter fart igen.
Det är en helt fantastisk stämning trots det dåliga vädret. Partykänsla, men utan alkohol och löpandes.
När vi är mitt på Göta älv-bron känner jag hur det börjar gunga under fötterna! Vilken läskig känsla!! Vi har fått bron i gungning och när jag kollar upp på ett signalljus på en stolpe ser jag att det svänger kraftigt fram och tillbaka.
Genom Nordstan är ändå bäst!! Alla sträcker på sig lite extra, ökar steget kraftigt och där står en massa människor och gapar när 400 pers kommer springande genom Nordstan.
Alla uppskattar inte vårt tilltag att vara ute och springa så här, men de flesta hejar på och verkar tycka det är en kul grej.
När vi kommer bort till Ullevi däremot är det en billist som inte uppskattar alls när vi kommer springandes över vägen. Han ger sig på att försöka köra rätt genom folkmassan mäkta irriterad, men får vackert vänta tills vi passerat.
Vid nästa väg kommer samme man igen och ska ta sig förbi. Än en gång får han vänta, men det är tydligt att han inte alls uppskattar det och försöker köra ändå.
Då vi passerar en tredje övergång, kommer samma man efter IGEN och då bryter ett kollektivt asgarv ut. Den stackarn kunde inte valt en sämre tid och plats att vara stressad på.
Väl tillbaka på Heden har det slutat regna, vi smaskar i oss varsin Kexchoklad och sen är det dags att dra sig hemåt efter en toppenmorgon. SÅ kul vi haft!!
Långpass mot Göteborg 6/8 2011
Denna sköna morgon i augusti var det bestämt att vi skulle mötas vid stationen i Alingsås för att springa till Göteborg. Jag hade lite ont i mina knän så redan innan var jag i valet och kvalet hur långt det skulle bli, men bestämde mig för att låta känslan styra.
Där stod jag då ensam på stationen, det var inte helt bekräftat vilka som skulle komma. Ganska många hade anmält sig men det vet man ju hur det är. Att det skulle bli jag och svågern Martin visste jag iaf.
När tåget rullade in var det iaf två goa löpare med, Stefan Manning och en kvinna jag inte träffat innan.
Vi började så sakta rulla ut ur Alingsås och valde "the scenic route", fantastiskt vad Sverige är vackert ändå.
Under vägen avhandlades allt från skor och strumpor, till lopp och energidryck. Samtalen hade dock en tydlig gemensam faktor LÖPNING!! Jag älskar att träffa andra löparnördar!!
Vi tog det väldigt lugnt denna dag och det blev en och annan promenadpaus, vackra vyer och bara ren njutning.
När vi kom ner till Floda bestämde vi för att ta en matpaus på Floda pizzeria. Det var nog en syn när fyra svettiga löpare kliver in där. Men om ni visste vad gott det är med cola- och pommespaus efter 3 timmars löpning.
Efter detta gottiga rullade vi så sakteliga vidare mot Lerum, där jag valde att kliva av. Det kändes alldeles lagom med 3 mil i benen denna dag. Det var en skön dag med sköna människor och jag kände mig hemskt nöjd!
The skånska gästgiverigårdarna ultra experience!
6 januari såg jag ett inlägg av Fredrika G på Jogg.se om att springa mellan tre olika gästgiverier i Skåne. På dagarna skulle vi springa och på kvällarna äta en massa god mat. Detta får jag bara inte missa! Platserna gick snabbt åt, men jag lyckades få en och valborgshelgen var det så dags att åka.
Dag 1 Skanör
Jag anlände till Skanör redan mitt på dagen och intog snarast en plats på den öde stranden. Ganska blåsigt, men skönt ändå. Roade mig med att käka rå vitlök, färska hallon och dricka en liter apelsinjuice. Familjen var ordentligt förkylda hemma och jag kände att nåt var på gång i min kropp med, men VILLE inte känna det och hoppades att en massa vitlök och c-vitamin skulle göra nytta.
Framåt eftermiddagen var det dags att checka in på Skanörs gästgifvaregård.
Den förste jag mötte var Stockholmaren Leffe som försökte sig göra förstådd hos personalen på gästgiveriet. I Asics-tröja förstod jag direkt att han tillhörde "gänget". Det var nämligen så att jag inte träffat någon av deltagarna innan, bara nya ansikten.
Därefter kom Barbro och vi tre blev sittande, jag tog en öl o vi snackade löpning. Kul att höra de andra berätta om sina erfarenheter.
På kvällen var det dags för middag.
Före maten bjöds vi på ett glas skumpa.
Förrätt
Salmalax med rom m.m.
Varmrätt
Skånskt lamm i form av filé, korv och nån "rulle" med vit sparris m.m.
Ostar
Greve, Manchego o Rochefort!
Efterrätt
Vit choklad med syltade rabarber, rabarberglass o minimaränger. Vansinnigt gott! Helt klart en av de godaste efterrätter jag ätit!
Mellan rätterna passade Fredrika på att lämna ut lite praktisk info och kartor.
Middagen tog FYRA TIMMAR och jag var så trött på kvällen, så när vi väl ätit upp efterrätten dök jag i säng.
Dag 2 Skanör-Skivarp
På morgonen kände jag mig lite matt i kroppen, men tänkte att det säkert bara var att jag var lite trött efter den sena kvällen och att det säkert skulle försvinna så snart jag började springa.
Men först käkade vi en ljuvlig ekologisk frukost med enbart närproducerat.
Vi startade i samlade tropp, men snabbt blev det en naturlig uppdelning.
Jag och Zingo sprang ihop längs kusten till Trelleborg. Tempot var perfekt och vi sprang o tjötade om än det ena än det andra. Kilometrarna försvann fort och jag var glad att jag hade Zingo med mig som hade lagt in kartan på sin mobil så vi hittade rätt hela tiden.
Det var så fantastiskt vackert att springa längs kusten och vi hade verkligen tur med vädret.
Det enda jobbiga var att vi hade motvind hela tiden, men det blåste inte så hårt som tur var.
När vi anlände till Trelleborg ringde jag Cecilia och kollade hur långt de kommit och de var bara några kilometer bakom oss så vi väntade in dem. Dessutom ville vi heja på täten på Sydkustloppet som skulle springa förbi där vi stod. Det kändes riktigt kul att stå där och heja på dem när vi själva redan sprungit en halvmara.
Sen var det dags för lunch, Mc`Donalds blev det och det funkar ju som bukfylla.
Efter maten drog vi iväg i samlad tropp igen.
Det var svårt att hitta ut ur Trelleborg och många gånger stannade vi för att alla skulle studera kartan och slå våra kloka ihop för att lista ut vilken väg.
Vi insåg att vi skulle bli tvungna att ta oss över järnvägen, vilket jag har enorm respekt för, som till min lättnad inte verkade vara i bruk.
Allt eftersom vi tog oss österut ökade vindstyrkan och jag blev ganska snart less på det eviga suset i öronen. Löpningen kändes hela tiden bra och allt flöt bara på. Vi sprang genom den ena lilla byn efter den andra och alla ungefär lika öde. De flesta var nu sugna på glass och behövde proviantera lite, men inte ens en liten kiosk eller mack fanns. Klagstorp skulle vara lite större och där fanns faktiskt en lite ICA som stängt 26 minuter tidigare :-(
Mittemot ICA var några människor ute och målade staket och jag frågade om jag kunde få låna toa. Inte nog med att jag då fick en chans att fylla på vatten o min Camel-bak, den snälla värdinnan samlade även ihop all frukt hon hade och skickade med mig. Alla verkade väldigt nöjda med varsin frukt iallafall!
Vi tuffade vidare mot vårat mål. Efter ett tag splittrades gruppen upp något. Therese började gå ihop med Thomas och vi andra fortsatte jogga. Det var lite svårt att hitta ibland och vi sprang fel, men efter lite dividerande huruvida vi skulle springa tillbaka eller ta omvägen så valde vi i sann ultraanda att ta omvägen.
Tempot var nu väldigt lågt, för lågt tyckte jag, o flera verkade ganska trötta. Jag kände mig sååååå less på den eviga jäkla fucking blåsten, så jag la mig i mitt tempo och drog snabbt ifrån. Helst hade jag tuffat på i mitt tempo hela vägen till Skivarp, men jag hittade inte utan fick stanna med jämna mellanrum och vänta in de andra.
När vi sprungit 3-4 km till så kom vi ikapp Therese och Thomas som istället tagit rätt väg. Gruppen slöt åter samman en liten stund innan jag, Thomas och Cecilia gick ifrån och tuffade på hela vägen in i Skivarp.
Vi pratade inte mycket den sista biten, tror de andra kände ungefär som jag att det vara jobbigt bara att stå ut när man gick rakt in i den kraftiga motvinden som oavbrutet tjöt i öronen.
Till slut kom vi fram till Skivarp och lyckan var enorm när jag äntligen fick komma in inomhus och slippa blåsten.
Det hade varit en fantastisk dag där löpningen fungerat smärtfritt och fint väder om man bortser från den där hemska blåsten.
En dusch kanske? Åsså kompressionstrumporna på.....
Litet rum utan dusch o toa
Hur tänkte de med dörren? Extrapris på vanliga lägenhetsdörrar kanske?
Före middagen smakade det fantastiskt gott med en öl! Dock började jag få oroväckande ont i halsen :-(
Förrätt
Var egentligen blandad silltallrik som jag tack och lov lyckades byta ut med Therese mot en sallad.
Varmrätt
Dansk fläskstek! Första ggn nånsin som jag uppskattar fläskstek o denna var riktigt god!!
Efterrätt
Mullbärsparfait med syltade apelsinskal och grädde. Inte så imponerad, men helt ok.
Efter middagen drog sig alla tillbaka till sina rum o gick o lade sig. Valborgsmässoafton, men inte mycket party på detta gäng!
Besöket på Skivarps gästgifveri kan sammanfattas med rustikt och hemtrevligt med en karismatisk engagerad värd som berättade om gästgiveriets historia för oss.
Dag 3
Hela natten hade jag vrålont i halsen o mådde piss. Inte en chans att jag kunde springa denna dag.
Besviken, men samtidigt glad att jag iallafall fick springa en dag.
Vinkade av det tappra gäng som skulle springa hela vägen Skivarp-Brösarp och hoppade in i bilen med Carina och Maria W.
I Brösarp tog jag en kort promenad ut i naturen och la mig o slappade på en kulle, käkade godis, drack Pepsi och tyckte synd om mig själv.
Sara, Stefan, Maria och Carina kom joggande förbi och det hade varit så gött att få hänga med dem och springa idag med. När det blev för kallt gick jag tillbaka till gästgiveriet där jag satte mig på uteserveringen och beställde in lunch och öl. Där blev jag sittandes hela eftermiddagen, det var fantastiskt varmt och gott i solen.
Therese, Håkan och Leffe dök upp och gjorde mig sällskap. De hade fått skjuts till Brösarp.
Efter en middagslur och dusch var det dags för finalmiddag.
Förrätt
Ramslökssoppa med rökt lammfiol! Wow vad gott!
Mellanrätt
Gåsleverterrine med fikon- och lagerbladsmarmelade. Smaklöksorgasm!
Varmrätt
Helstekt hjortfilé med fransk potatiskaka och lingonsky. Mums!!
Efterrätt
Huset rabarberpaj med vanlijsås. Otroligt gott!!
Smakmässigt var Brösarps gästgifveri hästlängder före de andra. Otroligt gott och välkomponerad meny.
Efter maten satte sig alla i baren, men jag var så febrig o trött så jag fick tidigt tacka för mig o lägga mig istället.
När helgen nu är över kan jag bara konstatera att VI SES IGEN NÄSTA ÅR!!!
Dag 1 Skanör
Jag anlände till Skanör redan mitt på dagen och intog snarast en plats på den öde stranden. Ganska blåsigt, men skönt ändå. Roade mig med att käka rå vitlök, färska hallon och dricka en liter apelsinjuice. Familjen var ordentligt förkylda hemma och jag kände att nåt var på gång i min kropp med, men VILLE inte känna det och hoppades att en massa vitlök och c-vitamin skulle göra nytta.
Framåt eftermiddagen var det dags att checka in på Skanörs gästgifvaregård.
Den förste jag mötte var Stockholmaren Leffe som försökte sig göra förstådd hos personalen på gästgiveriet. I Asics-tröja förstod jag direkt att han tillhörde "gänget". Det var nämligen så att jag inte träffat någon av deltagarna innan, bara nya ansikten.
Därefter kom Barbro och vi tre blev sittande, jag tog en öl o vi snackade löpning. Kul att höra de andra berätta om sina erfarenheter.
På kvällen var det dags för middag.
Före maten bjöds vi på ett glas skumpa.
Förrätt
Salmalax med rom m.m.
Varmrätt
Skånskt lamm i form av filé, korv och nån "rulle" med vit sparris m.m.
Ostar
Greve, Manchego o Rochefort!
Efterrätt
Vit choklad med syltade rabarber, rabarberglass o minimaränger. Vansinnigt gott! Helt klart en av de godaste efterrätter jag ätit!
Mellan rätterna passade Fredrika på att lämna ut lite praktisk info och kartor.
Middagen tog FYRA TIMMAR och jag var så trött på kvällen, så när vi väl ätit upp efterrätten dök jag i säng.
Dag 2 Skanör-Skivarp
På morgonen kände jag mig lite matt i kroppen, men tänkte att det säkert bara var att jag var lite trött efter den sena kvällen och att det säkert skulle försvinna så snart jag började springa.
Men först käkade vi en ljuvlig ekologisk frukost med enbart närproducerat.
Vi startade i samlade tropp, men snabbt blev det en naturlig uppdelning.
Jag och Zingo sprang ihop längs kusten till Trelleborg. Tempot var perfekt och vi sprang o tjötade om än det ena än det andra. Kilometrarna försvann fort och jag var glad att jag hade Zingo med mig som hade lagt in kartan på sin mobil så vi hittade rätt hela tiden.
Det var så fantastiskt vackert att springa längs kusten och vi hade verkligen tur med vädret.
Det enda jobbiga var att vi hade motvind hela tiden, men det blåste inte så hårt som tur var.
När vi anlände till Trelleborg ringde jag Cecilia och kollade hur långt de kommit och de var bara några kilometer bakom oss så vi väntade in dem. Dessutom ville vi heja på täten på Sydkustloppet som skulle springa förbi där vi stod. Det kändes riktigt kul att stå där och heja på dem när vi själva redan sprungit en halvmara.
Sen var det dags för lunch, Mc`Donalds blev det och det funkar ju som bukfylla.
Efter maten drog vi iväg i samlad tropp igen.
Det var svårt att hitta ut ur Trelleborg och många gånger stannade vi för att alla skulle studera kartan och slå våra kloka ihop för att lista ut vilken väg.
Vi insåg att vi skulle bli tvungna att ta oss över järnvägen, vilket jag har enorm respekt för, som till min lättnad inte verkade vara i bruk.
Allt eftersom vi tog oss österut ökade vindstyrkan och jag blev ganska snart less på det eviga suset i öronen. Löpningen kändes hela tiden bra och allt flöt bara på. Vi sprang genom den ena lilla byn efter den andra och alla ungefär lika öde. De flesta var nu sugna på glass och behövde proviantera lite, men inte ens en liten kiosk eller mack fanns. Klagstorp skulle vara lite större och där fanns faktiskt en lite ICA som stängt 26 minuter tidigare :-(
Mittemot ICA var några människor ute och målade staket och jag frågade om jag kunde få låna toa. Inte nog med att jag då fick en chans att fylla på vatten o min Camel-bak, den snälla värdinnan samlade även ihop all frukt hon hade och skickade med mig. Alla verkade väldigt nöjda med varsin frukt iallafall!
Vi tuffade vidare mot vårat mål. Efter ett tag splittrades gruppen upp något. Therese började gå ihop med Thomas och vi andra fortsatte jogga. Det var lite svårt att hitta ibland och vi sprang fel, men efter lite dividerande huruvida vi skulle springa tillbaka eller ta omvägen så valde vi i sann ultraanda att ta omvägen.
Tempot var nu väldigt lågt, för lågt tyckte jag, o flera verkade ganska trötta. Jag kände mig sååååå less på den eviga jäkla fucking blåsten, så jag la mig i mitt tempo och drog snabbt ifrån. Helst hade jag tuffat på i mitt tempo hela vägen till Skivarp, men jag hittade inte utan fick stanna med jämna mellanrum och vänta in de andra.
När vi sprungit 3-4 km till så kom vi ikapp Therese och Thomas som istället tagit rätt väg. Gruppen slöt åter samman en liten stund innan jag, Thomas och Cecilia gick ifrån och tuffade på hela vägen in i Skivarp.
Vi pratade inte mycket den sista biten, tror de andra kände ungefär som jag att det vara jobbigt bara att stå ut när man gick rakt in i den kraftiga motvinden som oavbrutet tjöt i öronen.
Till slut kom vi fram till Skivarp och lyckan var enorm när jag äntligen fick komma in inomhus och slippa blåsten.
Det hade varit en fantastisk dag där löpningen fungerat smärtfritt och fint väder om man bortser från den där hemska blåsten.
En dusch kanske? Åsså kompressionstrumporna på.....
Litet rum utan dusch o toa
Hur tänkte de med dörren? Extrapris på vanliga lägenhetsdörrar kanske?
Före middagen smakade det fantastiskt gott med en öl! Dock började jag få oroväckande ont i halsen :-(
Förrätt
Var egentligen blandad silltallrik som jag tack och lov lyckades byta ut med Therese mot en sallad.
Varmrätt
Dansk fläskstek! Första ggn nånsin som jag uppskattar fläskstek o denna var riktigt god!!
Efterrätt
Mullbärsparfait med syltade apelsinskal och grädde. Inte så imponerad, men helt ok.
Efter middagen drog sig alla tillbaka till sina rum o gick o lade sig. Valborgsmässoafton, men inte mycket party på detta gäng!
Besöket på Skivarps gästgifveri kan sammanfattas med rustikt och hemtrevligt med en karismatisk engagerad värd som berättade om gästgiveriets historia för oss.
Dag 3
Hela natten hade jag vrålont i halsen o mådde piss. Inte en chans att jag kunde springa denna dag.
Besviken, men samtidigt glad att jag iallafall fick springa en dag.
Vinkade av det tappra gäng som skulle springa hela vägen Skivarp-Brösarp och hoppade in i bilen med Carina och Maria W.
I Brösarp tog jag en kort promenad ut i naturen och la mig o slappade på en kulle, käkade godis, drack Pepsi och tyckte synd om mig själv.
Sara, Stefan, Maria och Carina kom joggande förbi och det hade varit så gött att få hänga med dem och springa idag med. När det blev för kallt gick jag tillbaka till gästgiveriet där jag satte mig på uteserveringen och beställde in lunch och öl. Där blev jag sittandes hela eftermiddagen, det var fantastiskt varmt och gott i solen.
Therese, Håkan och Leffe dök upp och gjorde mig sällskap. De hade fått skjuts till Brösarp.
Efter en middagslur och dusch var det dags för finalmiddag.
Förrätt
Ramslökssoppa med rökt lammfiol! Wow vad gott!
Mellanrätt
Gåsleverterrine med fikon- och lagerbladsmarmelade. Smaklöksorgasm!
Varmrätt
Helstekt hjortfilé med fransk potatiskaka och lingonsky. Mums!!
Efterrätt
Huset rabarberpaj med vanlijsås. Otroligt gott!!
Smakmässigt var Brösarps gästgifveri hästlängder före de andra. Otroligt gott och välkomponerad meny.
Efter maten satte sig alla i baren, men jag var så febrig o trött så jag fick tidigt tacka för mig o lägga mig istället.
När helgen nu är över kan jag bara konstatera att VI SES IGEN NÄSTA ÅR!!!
Nästa steg!
Idag börjar jag på allvar med grundträningen inför nästa säsong!
Jag tänker vara hård mot mig själv! Nu är det satsning som gäller!
Satsning på mig själv och min träning och även en seriös satsning på min träning av andra.
Våga tro på mig själv!!
Jag tänker vara hård mot mig själv! Nu är det satsning som gäller!
Satsning på mig själv och min träning och även en seriös satsning på min träning av andra.
Våga tro på mig själv!!
Träning vecka 22
Måndag:
Sjuk!!
Tisdag:
Vågade mig på lite barfotalöpning o terränglöpning idag. 6 km sammanlagt blev det. Kändes helt ok, men jag vågade inte köra på eftersom halsen fortfarande inte känns bra.
Onsdag:
2 timmar på gymmet. Dock kändes det i kroppen att jag inte är hundra. Jag orkade inte trycka på och det kändes jobbigt.
Torsdag:
Käner mig inte helt bra, så jag får väl skippa träning idag. Är jag inte bättre imorrn får det bli läkaren :-( Börjar få panik inför Lappland.
Fredag:
Mår äntligen bättre. Har promenerat o cyklat drygt 6 km vardera o det kändes hemskt gött.
Lördag:
Tanken var att jag skulle köra ett ultrapass idag på ca.45, men jag hittade aldrig flytet, så jag fick jobba hela tiden. Blev egentligen inte trött, men lessnade o valde att springa hemåt efter en tur i skogarna mellan Alingsås o Långared. Helt galet vilken stigning det är Laggarebecken upp. Men fin tur i skogen, med en massa sjöar längs vägen som såg hemskt inbjudande ut. Funderade en stund på om jag skulle slänga av mig kläderna o ta ett dopp, men nöjde mig med att blaska av mig. Tiden inklusive lite småstopp o glasspromenad.
Söndag:
Sjuk!!
Tisdag:
Vågade mig på lite barfotalöpning o terränglöpning idag. 6 km sammanlagt blev det. Kändes helt ok, men jag vågade inte köra på eftersom halsen fortfarande inte känns bra.
Onsdag:
2 timmar på gymmet. Dock kändes det i kroppen att jag inte är hundra. Jag orkade inte trycka på och det kändes jobbigt.
Torsdag:
Käner mig inte helt bra, så jag får väl skippa träning idag. Är jag inte bättre imorrn får det bli läkaren :-( Börjar få panik inför Lappland.
Fredag:
Mår äntligen bättre. Har promenerat o cyklat drygt 6 km vardera o det kändes hemskt gött.
Lördag:
Tanken var att jag skulle köra ett ultrapass idag på ca.45, men jag hittade aldrig flytet, så jag fick jobba hela tiden. Blev egentligen inte trött, men lessnade o valde att springa hemåt efter en tur i skogarna mellan Alingsås o Långared. Helt galet vilken stigning det är Laggarebecken upp. Men fin tur i skogen, med en massa sjöar längs vägen som såg hemskt inbjudande ut. Funderade en stund på om jag skulle slänga av mig kläderna o ta ett dopp, men nöjde mig med att blaska av mig. Tiden inklusive lite småstopp o glasspromenad.
Söndag:
Träning vecka 21
Måndag:
Cykel 12 km
Simning 1 km
Tåhävningar
Trött o seg i kroppen efter i lördags.
Tisdag:
Cykel 11,5 km
Indoor walking 20 min
Terränglöpning 6 km
Löparstyrka 20 min
Onsdag:
Löpning 4 km
Styrketräning 25 min
Core 30 min
Indoor walking 60 min
Torsdag:
Vila/Sjuk
Fredag:
SJUK :-(
Lördag:
Mår fortfarande inte helt hundra :-( Skulle kört ultrapass idag, men det blir inget med det.
En terrängpromenad på 3,6 km blev det iaf.
Söndag:
SJUK!
Cykel 12 km
Simning 1 km
Tåhävningar
Trött o seg i kroppen efter i lördags.
Tisdag:
Cykel 11,5 km
Indoor walking 20 min
Terränglöpning 6 km
Löparstyrka 20 min
Onsdag:
Löpning 4 km
Styrketräning 25 min
Core 30 min
Indoor walking 60 min
Torsdag:
Vila/Sjuk
Fredag:
SJUK :-(
Lördag:
Mår fortfarande inte helt hundra :-( Skulle kört ultrapass idag, men det blir inget med det.
En terrängpromenad på 3,6 km blev det iaf.
Söndag:
SJUK!
