Ultrabitch

Tre gånger tidigare har jag varit anmäld till Stockholm marathon och tre ggr blivit sjuk, så jag överdriver inte då jag säger att jag haft det värsta före tävlings-hypokondrin nånsin. Hela veckan innan har jag känt mig snorig och tjock i halsen och värst blev det när två av barnen vaknade med grymmehostan och började nysa natten innan jag skulle åka upp. Jag tänkte först att jag skiter i det och stannar hemma, men tänk om jag nu faktiskt inte blir sjuk, så det vara bara att sätta sig på tåget och fara iväg.

När jag kom upp till Stockholm drabbades jag av värsta tröttheten och huvudvärken nånsin, så trött att jag var tvungen att lägga mig och sova i en timme innan jag kom iväg till nummerlappsutlämningen. Inte konstigt iofs att jag är så trött när jag sovit för lite hela veckan.

”Pastaparty” blev det också, men tyvärr fick jag så liten portion att jag var tvungen att stanna på Mc`Donalds på vägen därifrån. Nåja, gratis iaf, både pastan och Donkan J

Natten till loppet sov jag uselt! Att ligga i samma rum som sju andra har jag aldrig gjort innan och jag har svårt att sova och vaknar stup i kvarten. Så när det är dags att gå upp är jag fortfarande hemskt trött. Två frukostar senare, bestående av äggmackor, så är jag på väg till starten.

MYCKET folk är det!

På väg upp från tunnelbanan träffar jag på Bernt och vi slår följe. Känns tryggt att ha en rutinerad Stockholm marathonlöpare vid min sida. Vi tar två varv runt Östermalms IP för att försöka hitta IK Jogg-gänget, men utan framgång, så det blir inlämning av värdesaker och ombyte, sen bär det av till startfållorna. Jag var lite tidig och hamnar nästan längst fram, hoppsan, men tänker att det kanske är lugnt då det inte borde vara samma panik i starten som på GV.

12:10 Starten går och vi börjar jogga iväg. Första km känns som det är lite lätt medlut och så är det medvind så det bara rullar på. DÅ kommer jag på vad jag glömt!! Mina GT-tabletter!! Skit! Sånt får man inte glömma. Nåja, inget att göra utan bara chansa på att sportdrycken funkar och att inte magen blir för vrång.

Jag bestämde mig redan  innan att jag inte skall kolla på klockan utan bara lyssna på kroppen och hålla ett tempo där jag känner att jag rullar, pulsen är låg och jag inte blir andfådd. Lyckas bra med det och det känns som jag håller ett tempo som jag kan springa hur länge som helst.

Värre då med vädret och kylan! När jag gick från hotellet hade jag iklätt mig en tjusig svart sopsäck, men det drog jag av mig efter 1 km. Kändes som jag fått upp värmen hyfsat då. Huruvida det hade varit bättre att behålla den på är frågan, men ljudet ifrån den var vansinnigt störigt även om det gick förvånansvärt bra att springa i sopsäck.

Vi sprang precis förbi vandrarhemmet och jag tänkte på hur skön duschen efter ska bli. Sen ner vid Slussen och jag tyckte faktiskt det var mysigt på nåt sätt att springa ner där.

Efter ca.10 km tänkte jag att detta kommer aldrig gå, så kallt och blåsigt och jag var redan dyngsur. Jag bestämmer mig för att det är nog lika bra att kliva av vid halvmaran. Men, men, pannbenet tog över så småningom.

Västerbron hade jag hört mycket om innan, att den skulle vara tuff, men då jag kom fram till den blev jag faktiskt besviken. En liten lutning strax innan bron, men själv bron var ju knappt nån lutning alls. Vad var det för jobbigt med den??

Vad skönt det kändes när jag gick in för varvning, då visste jag att jag skulle klara hela distansen även om det var 25 km kvar. Psykologiskt kändes det tufft första rundan när man såg dubbelskyltarna, men nu mycket bättre då jag var på ”rätt” skylt.

Km flöt på, men då vi kom ut på Gärdet startade den verkliga utmaningen. Det regnade småspik, blåste hårt rakt framifrån och med jämna mellanrum kom riktiga kastvindar som ”friskade upp” en lite extra. Flera vrålade till som i ren smärta när det skedde och jag kan inte säga annat än att det var nästan smärtsamt. Jag frös nåt hemskt, men så länge man höll igång gick det bra. Värst var händerna som såg helt illröda ut och värkte av kylan.

Till slut kom jag ändå fram till vändpunkten, där det var skyltar och tidtagning då man passerat halvmaran. 2:02 kändes som en finnemang tid!

Vid 23 km ca. så står det en funktionär och dansar och flaxar med armarna. Han utstrålade sån glädje att jag blev glad med och det kändes lättare att fortsätta. Jag är helt fascinerad av dessa funtkionärer som orkar hålla humöret upp timme efter timme.

Jag hade sen ett tag tillbaka sneglat på buskage längs banan, kände att jag inte kommer klara mig hela vägen till mål, men kom fram till att jag ville komma undan regnet och den kalla blåsten en stund så en BajaMaja vid nästa kontroll blev mitt mål. Problemet var nu både att få av och på sig de blöta byxorna, men värst att dra på sig igen. Mina trosor var t.o.m. dyngsura och jag tänkte allt tanken att man är ”lite” knäpp ändå som utsätter sig för detta.

Löpningen rullade på för mig och jag kände att jag hade ett flyt trots att jag sakta men säkert blev tröttare. Folk runt omkring mig verkade ha större problem och det syntes tydligt vilka som tränat långpass och inte.

Vid 30 km springer jag än en gång förbi vandrarhemmet och en halv sekund tänker jag tanken att jag skiter i detta och går in och tar en varm dusch istället. Men löpningen känns fortfarande så bra så jag slår snabbt bort alla tankar på att bryta. Än en gång springer vi ner i Slussen och ut på Södermälarstrand. Jag har nu fått väldigt ont i min axel, den har känts hela tiden, men nu smärtar det på allvar och jag börjar bli rädd att jag ska få såna akuta problem med axeln att jag inte ska kunna avsluta. Jag försöker stretcha medan jag springer, variera hur jag håller händer och armar, så jag iaf kan fortsätta.

Benen har börjat bli lite trötta och stela också, men inte konstigt när man sprungit så långt. Jag känner mig trots allt förvånansvärt pigg i benen trots att jag är trött. Men jag tar det nu ganska lugnt, vill inte riskera att totalkrokna och gå in i väggen. Jag har ju inte så många långpass i kroppen senaste året så jag känner mig osäker på vad kroppen klarar och hur den kommer reagera framöver.

Fortfarande är kylan värst och då vi kommer upp på Västerbron för andra gången börjar det idiotregna igen och det blåser stormbyar. Jag fryser som en idiot och är grymt tacksam för den funktionär som står högst upp och diggar loss till musiken, han smittade verkligen av sig av glädjen.

Nedför Västerbron ökade jag tempot rejält, vilket var så skönt då jag fick upp pulsen och blev iaf lite varmare i kroppen. Kände att jag kunde sträcka ut och öka, vilket var så skönt efter att ha joggat så långsamt länge. Men jag vågade inte fortsätta hålla det högre tempot, även om det bara var 7 km kvar så kunde det hända mycket än. Så jag återgick till stilla lunk och kämpade på. Visst var jag jättetrött och lite stel i benen, men hela tiden var kylan den värsta fienden.

Vid 38 km kom sista vätskekontrollen, men den struntade jag i. Jag hade de sista km fått problem med magen, den började krampa och hade blivit rund som en boll. Dessutom hade jag druckit ordentligt vid alla andra kontroller och även käkat saltgurka, buljong och druvsocker, så nu fick det räcka.

Vågade inte öka tempot förrän då det var en km kvar. Då ökade jag ordentligt och började springa om en massa människor. Kändes fantastiskt bra och det var en underbar känsla att komma in på Stadion.

Mål 4:25

Men efteråt var det allt annat än kul! Jag frös så jag började skaka helt okontrollerat, ändå fick jag av mig alla de blöta kläderna och kom i överdragskläderna, men det hjälpte bara till viss del. Efter en dusch och varma kläder mådde jag som en prinsessa igen.

Reflektioner:

På det stora hela är jag nöjd med min insats, det kändes som jag låg i hyfsat jämt tempo hela vägen, även om vätskepauserna tog lite längre tid för varje kontroll. Jag fick stanna ett par ggr o stretcha lite o så kisspausen. Jag kände mig iaf förvånansvärt stark hela vägen, trots att jag inte tränat så bra, men vågade inte riktigt lita på att kroppen skulle orka så jag fega lite.

Med mer träning, fler långpass och med detta marathon i minnet är jag säker på att komma under 2 timmar inom en inte alltför avlägsen framtid. Så bra kändes det ändå!

På tåget på väg mot Hindås funderar jag på hur jag kunde komma på denna idén?! Jag som hatar terränlöpning och brukar hålla mig på asfalterade vägar och på sin höjd springer Åttan i Skatås.
Nåja, måste vara att jag älskar att pressa mig själv och ställa upp på lopp som jag kanske egentligen inte borde klara. Utmaningarna får gärna vara lite för svåra så det blir lite extra svårt att klara.

Starten ska gå kl. 12:00 från Hindåsgården och när jag anländer dit är det ett 20-30 tal personer där.
En svensexa dyker upp där den blivande brudgummen blivit utkörd i skogen denna morgon. Inte fick han nån öl i vätskebältet heller....

Under tiden vi väntar på att starta passerar det några av löparna som startat i Skatås. Alla klappar händerna och jublar när de kommer in för vätskekontroll.

Strax innan 12 samlar tävlingsledaren Kalle ihop alla tävlande för lite info.
- Vi startar ungefär här, säger Kalle o viftar lite med händerna.
Nedräkningen har börjat och det närmar sig start, men man ser ingen som värmer upp, stretchar eller annat, utan alla står bara och pratar och skrattar.
De sista sekundrarna innan start är det ingen som försöker armbåga sig fram till en bra positition eller ens går fram till startlinjen, alla står lugnt kvar med en finger på startknappen på klockan. Kontrasten mot GöteborgsVarvet är total.

-Klara, färdiga, GÅ!! Och så är vi iväg. Alla ger sig av i hyfsat samlad trupp, det är ingen som spurtar iväg utan alla tar det med ro.

 

Efter bara nån kilometer får jag stanna och knyta om skorna, förstår inte hur svårt det ska vara att lyckas med det?? Tur att det inte spelar nån större roll med såna små pauser när man skall springa långt.

Backe upp, backe ner, över stock och sten och genom leran......... Jösses vilken tuff bana!! Lidingöloppet är rena motorvägen i jämförelse. Men vädret är perfekt, solen skiner, lagom varmt och fåglarna kvittrar.
Till och från slår jag följe med någon och vi springer och tjötar en stund innan vi skiljs åt. 

 

Strax efter 11 km kommer första vätskekontrollen. Den är ute i skogen vid en väg och det är en skum men helkul känsla när man kommer springande in och funktionärerna applåderar och hejar på. Jag fyller på mitt vatten, tar ett par chipsbitar och sen ger jag mig av direkt.

Nu är vi några stycken som håller ungefär samma tempo, men vid 21 km känner jag att jag måste dra ner på tempot o gå mer om jag ska orka hela vägen. Jag går o småjoggar om vart annat o passar på att bara njuta av livet när jag tar mig fram i skogen, o det enda ljud som hörs är fågelkvitter.

Det dröjer länge innan jag ser nån igen o det är mest bara skog, stenar och gyttja. Jag försöker att ta mig runt alla pölar, men då o då gör jag ett snedsteg och trampar ner i gyttjan. Då jag känner mig ganska  trött så passar jag på att stanna jag och fota lite. Jag är högt upp och utsikten är fantastisk!

Vid 25 km dricker jag upp det sista av mitt vatten, känns som jag gör åt med ganska mycket och jag börjar ivrigt vänta på vätskekontrollen som ska komma vid 30 km. När jag kommer ut på väg igen blir jag ikappsprungen av tre killar. Den ene av dem och jag slår följe och han har också slut på vatten. Det känns grymt tungt nu, jag har börjat känna av vätskebristen och benen känns som bly. Längtar efter dricka och den korv med bröd som utlovas i mål.

Plötsligt skymtar jag tältet och ökar steglängden så jag kommer fram snarast.  Åååhhh, vad gott med cola, korv med bröd, chips, godis och saltgurka. Jag passar även på att lägga i hälinläggen, ta på mig en långärmad tröja, toabesök och tjöta en stund med mina medlöpare. En kille har tänkt bryta, men jag övertalar honom att fortsätta.

Jag ger mig sen iväg själv och det första jag ser när jag springer ut ur den lilla byn är en skylt med ”Borås 9”. Känns frestande att ta de vägen, bara 9 km  asfalt istället för 17 km idiotterräng. Men nej, in i skogen bara.

Jag fortsätter varva jogg med promenader och blir snart ikappsprungen av en kille som jag växlar några ord med innan han fortsätter förbi. Snart så kommer en kille till, som inte säger nåt, jag tror han ska springa förbi men han blir liggande i rygg på mig. När jag går, går han och när jag springer, springer han. Förstår efter en stund att han ville ha en rygg att följa och inte har nån önskan om att gå om.

När det är ca. 5 km kvar tänker jag att nu kan det inte vara fler uppförsbackar, vi är högt upp och det skulle gå nerför sista 5 hade de sagt. Skulle aldrig tänkt tanken, för självklart kom värsta uppförsbacken hittills. Idiotbrant backe som aldrig verkade ta slut. Jag växlade några ord med killen och vi svor lite gemensamt. Sen säger han att han är så tacksam att han har ig som pacer, för själv har han ingen vilja kvar. Nä, vem har det? Jag är så galet trött nu!!

ÄNTLIGEN!! Fast mark under fötterna! Så snart vi kommer ur skogen så drar jag upp tempot och kommer ikapp killen som hade tänkt bryta. Jag hejar på honom när jag far förbi. När vi kommer ner i en korsning ser jag en orange färgning på en stolpe och springer höger, när killarna bakom ropar på mig att jag sprungit fel. De massa färgglada snitslarna rakt fram har jag inte sett.

Jag fortsätter mata på och håller killen uppdaterad med hur långt det är kvar, vilket jag gjort hela tiden, men nu har han börjat fråga vilket han inte gjort innan och frågan kommer allt oftare. Förstår att han är hemskt trött, men har bestämt sig för att hålla mig rygg.

Vid campingen är det en stigning på kanske 0,5 m över en väg, i vanliga fall hade man inte reagerat men nu kom tanken på att jag kanske skulle gå och hade jag inte haft killen i rygg så hade jag gjort det. Jag bestämmer mig för att fortsätta springa ändå in i mål, trots jag är så trött och hela kroppen skriker ”SLUTA”!

Och så plötsligt ser jag målet HALLELUJA!!! Trotsar tröttheten och lyckas få till en liten spurt, typ, upp mot målet, vilket är uppför en brant uppfart.

Mål på 6:09 

Reflektioner:

Precis som på Lappland Ultra färgas BUM av sina underbara funktionärer och tävlingsledaren Kalle. Vilken stämning och så härligt med all pepp och påhejning!! Fantastiskt bra arrangemang och jag ser redan fram emot nästa år. Då ska jag även vara bättre tränad och förhoppningsvis ta fulla distansen 80 km!



Lite skitig blev jag!

En dusch, ett par öl o lite mat senare är det som det aldrig har hänt.

Målet för dagen var: Ha kul! Inte bli så trött! Ta mig runt på under 2 timmar och hinna se mig omkring och njuta av folkfesten.

I god tid åkte jag och älsklingen, Michael, till starten för att hinna kolla mässan, käka och träffa klubbkompisarna.
Vi hade tur och kom med Ringlinjen till Slottskogen. Det är så mysigt med gamla spårvagnar.



När vi kom fram blev det en runda på mässan och sen var det dags att ta oss till mötesplatsen för att käka våra medhavda äggmackor. Efter en stund dök det upp fler klubbkompisar och det blev lite försnack och fotostund.



Då jag ändå inte skulle springa fort så brydde jag inte mig om så mycket uppvärmning utan bara några hundra meter med Bodil bara för att det var trevligt.

14:15 Startade jag och som vanligt stod jag längst bak för att slippa trängseln och när min startgrupp kommit iväg så började jag jogga. Så härligt att bara ta det lugnt och jag joggade verkligen lugnt o fint genom Slottskogen och kollade på alla människor som samlats.

Tidigt kände jag hur foten/vristen började värka mer och mer, till slut blev det nästan krampaktig smärta. Efter bara två km tänkte jag att detta kommer skita sig och jag kommer inte komma hela vägen.

Efter tre km sprack plötsligt himlen upp och solen bröt fram, med ens blev det riktigt varmt och skönt.
Jag sprang ikapp "Band on the run" och följde efter dem en bit, filmade lite och stannade även till och fotade dem.
Så himla kul idé!



Nu var smärtan såpass att jag var beredd att bryta, men tänkte att först måste jag testa att knyta om skorna, inte för att det kändes som att de satt åt så hårt men jag hade knutit dem lite annorlunda idag. Så fort jag släppt lite på dem försvann smärtan och jag kunde fortsätta. Sprang om "Band on the run" ännu en gång, vilket var lika peppande denna gång.

Upp på Älvsborgsbron gick hur lätt som helst, vilken skillnad det är när man bara "nöjesjoggar" mot att försöka göra sitt bästa och persa.

Km bara flöt på och vips närmade jag mig Nordstan där syrran med familj skulle stå. Martin skulle agera fotograf och lyckades få en bild när jag glatt skuttade förbi.



När jag kommer upp på Avenyn blir jag omsprungen av Niklas som ser grymt stark ut och på nervägen ser jag Zingo som verkar vara helt i sin egen värld.

Det känns ordentligt i luftvägarna nu, jag inser att det var en miss att inte medicinera ordentligt mot allergin, så det är tur att jag inte har nån brådska.

Känslan när man kommer in i Slottskogen är alltid lika underbar och jag bara njuter av alla människor som hejar på och den fantastiska stämningen.

Mål på 1:58:17