Ultrabitch

Efter att ha varit förkyld hela veckan var jag tveksam om jag skulle starta. Mådde bättre på fredagen, men på lördagen kände jag mig trött och hängig. Beslutade mig för att åka till starten och iallafall hämta ut min nummerlapp och kolla läget.

 

Väl där var det en härlig stämning och jag träffade en massa bekanta ansikten. Efter lite rådgörande med några av dem beslöt jag mig ändå för att starta men hålla koll på pulsen och om den var för hög så skulle jag bryta efter 2 km. 

 

12:00 Starten går! Jag har ställt mig längst bak så det tar en stund innan det händer något och ledet rör sig sakta, sakta iväg. 

 

 

Första biten är väldigt lättsprungen på grusväg och jag håller ett bekvämt tempo runt 5:30, kollar pulsen men den är precis som vanligt så jag slappnar av och allt bara rullar på och känns underbart. 

Kommer då på att jag inte kollat upp nåt inför loppet, räknade väl inte med att kunna starta så det var ingen idé. Inser att jag har inte en aning om hur långt loppet är och om det finns vätskekontroller och isåfall hur ofta. 

Två killar springer bredvid mig och pratar så jag passar på att fråga dem. 18,6 km är det enligt dem och min reaktion är bara, VAD KORT!, jag trodde det var runt 20 km. Ja ja, det blir nog bra. 

 

Efter några kilometer kommer vi in i skogen och springer på stigar och det kommer även en liten "vägg", vi har kommit ca. 5 km och alla runt mig verkar redan ha problem med stigningen och jag GÅR förbi flera.

Vi springer mycket på smala stigar och jag har svårt att springa förbi de framför, men försöker passa på när tillfälle ges. 

 

Vid 7 km kommer den berömda uppförsbacken och även här går jag förbi flera stycken. När vi kommer upp verkar de flesta vara helt slut och ställer sig och lutar mot träd och flämtar. Jag är också lite andfådd, men inte mer än att jag tar en mugg vatten i farten och börjar jogga iväg. 

 

För varje kilometer verkar det gå långsammare och långsammare för dem runt mig och det är inte lätt att komma förbi. Några enstaka kliver åt sidan och släpper förbi mig när de märker att jag flåsar dem i nacken men de flesta får jag försöka springa förbi när det blir tillräckligt med plats. 

 

Det är en underbart härlig dag med vackert väder och skogen är helt magisk! Synd att jag inte kan springa och se mig omkring så mycket utan är upptagen med att se vart jag sätter fötterna. 

 

Vid 12 km verkar de runt mig tvärkrokna och de flesta går. Men en bit är det bredare väg så lätt att springa om. 

Det kommer en bit trail till innan vi kommer ut på asfalterad väg. Jag rullar på bra och känner mig i kontroll även om jag känner en del "efter förkylning-matthet". Jag fortsätter springa om den ena efter den andra och det känns riktigt bra även om det kanske säger mer om hur dåligt de runt mig tränat inför detta då de verkar helt slut.

Hade tänkt ringa min dotter som står i målet när skylten med 17 km kommer, men har inte sett nån skylt sedan den med 15 km. Kollar ner på klockan och blir ruggigt förvånad när den visar på 17,7 km. Hur försvann de kilometrarna så fort. Får upp telefonen och ringer dottern samtidigt som jag springer om ytterligare en löpare. 

Vi springer över en åker och in en sista bit i skogen. 

 

När jag har typ 2 meter stig kvar innan jag kommer upp på grusvägen snubblar jag och går i  backen med en duns som definitivt givit utslag på Richterskalan! Jag slår i ena knät och händerna rejält, men även ena höften. 

Jag kommer upp ganska snabbt igen och börjar springa samtidigt som jag borstar av mig. 

 

Uppför sista backen innan man kommer in på Sjöviks IP joggar jag om en man. Jag hejar på honom och säger att nu får han kämpa på, bara några hundra meter kvar. Hans svar, -Jag tar dig på upploppet! 

När jag svänger in på gräsmattan ser jag honom mycket riktigt i ögonvrån och han närmar sig. Jag ökar tempot rejält och är nära att springa på ett litet barn som kommer gående rakt över banan. 

 

Självklart tar jag ut segern i förskott och tänker att han aldrig kommer i kapp mig nu, men plötsligt dyker han upp precis bredvid mig. Vi ökar båda tempot, ingen vill förlora och springer över mållinjen exakt samtidigt. 

Riktigt KUL upploppsstrid!! 

Träningen inför detta kändes bra, jag var nöjd med de långpass (LP) jag fått till. De längsta var på närmare 5 timmar och ett cykelpass på 8 timmar, allt för att vara van vid att vara ute länge. 

Tre veckor innan får jag ont i höften, inte helt ovanligt för mig efter fyra graviditeter. Lösningen på detta är ett besök till min naprapat, vilket bokas in två veckor innan loppet. Två dagar innan min naprapattid ringer han och berättar att han brutit handen!!!! Fanns inte mycket att göra än att hoppas på det bästa, varit hos andra naprapater innan och inte varit nöjd.

 

8 dagar innan loppet blir jag dessutom matförgiftad, tömmer kroppen fullständigt under ett dygn och börjar därefter kunna äta lite, men magen är i totalt uppror och jag måste äta Dimor de tre närmaste dagarna för att få behålla nåt. Blir inte helt bra och har svårt att behålla maten. 

 

Två dagar innan UV bestämmer jag mig trots svåra magproblem att åka upp till Sälen och hoppas på det bästa. Dagen innan loppet känns magen mycket bättre och operation äta ordentligt startar. Går runt som i dvala hela dagen och rör mig som en sengångare. Att somna 19:30 är inga som helst problem heller. Jag är i pre race-mode!

 

Loppet:

03:15 Vaknar av mig själv en kvart innan klockan och studsar upp ur sängen.

ÄNTLIGEN är tävlingsdagen här och det känns fantastiskt!!!

 

Försöker äta ordentligt men det är inte lätt, jag är för speedad och dessutom har jag svårt att äta smörgås, men det är den kolhydratkälla som jag iaf har lättast för på morgonen. Dimor och Esomeprazol tar jag också.

 

 

I ficklampans sken kollar jag igenom så jag har allt med mig. Klockan tickar och jag hör hur den andra två bilarna på Campingen som ska till UV drar iväg och blir ruggigt stressad. 

 

04:20 Så kommer vi iväg och det är tack och lov ingen trafik att prata om. 

 

04:30 Anländer till startområdet och parkerar där det ser ut att vara minst lervälling. Jag måste på toa innan och ber min support (pappa) att lämna drop bagen på lastbilen och möta mig vid startfållan. Det är kö till toan och stressen ökar. 

 

04:58 Möter pappa vid startfållan, han ska filma starten, och frågar i förbifarten om det gick bra att lämna väskan. 

-Inga problem, säger pappa, jag la den på lastbilen till Evertsberg. 

-Perfekt, svarar jag.

-Nä, jag skojar bara, säger pappa, jag la den såklart på Mora-lastbilen.

-VAAAAAA???!!! 

-Ja, du ska ju inte springa halva?!

- Gaaahhhh, gå till filmstället så löser jag det, skriker jag, samtidigt som jag sprintar bort till lastbilarna, får tag i påsen och i farten slänger den till tjejen på lastbilen och kutar tillbaka. 

 

Med 15 sek. marginal kommer jag in i startfållan med skyhög puls. Det här börjar ju skitbra! Och inte har jag knutit skorna heller. 

 

05:00 Som en av de sista i leden börjar jag promenera sakta framåt när startskottet gått. WOW, vilken känsla ändå!

 

Efter ungefär 100 m börjar stigningen. Alla går och jag med. Jag går i tysthet och ser på mina medtävlare och bara njuter av att vara här. Några kilometer upp i backen hör jag ett glatt HEJ och ser Therese Sundén, en av ungarnas lärare i skolan. Slår följe med henne och Andreas och kilometrarna går fortnär man går/springer och pratar. 

Efter en stund känner jag att magen börjar köra igång och jag börjar leta efter en lämplig buska utifall att det blir riktig panik. Det känns ok när jag går men så snart jag börjar springa börjar magen att köra och jag börjar känna paniken efter en toalett. Therese och Andreas fortsätter prata uppsluppet, men jag upplevs nog som mycket sammanbiten då jag inte kan tänka på annat än paniken efter en toalett. 

 

06:08 Vi anländer till Smågan och jag tar en bulle och lite blåbärssoppa innan jag får mitt toastopp. Blir sittande där en bra stund, men efteråt känns det mycket bättre och jag tar en Dimor. 

På väg ut från Smågan får jag syn på två tjejer som jag känner igen från diverse nätforum, Therese Konstig och Elin Ragnarsson. Vi småpratar lite, men sen springer jag före då de stannar till. 

 

Det är en fantastiskt landskap och lite dimmigt när vi tar oss fram på stigar och över spänger. Det regnar till och från hela morgonen, men det är trots det inte kallt.

 

 

Efter en stund får jag sällskap igen av två Stockholmstjejer, Lina och Alexandra. De är jättetrevliga och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Lite då och då stannar jag och fotar och hamnar efter, men sen kommer jag ikapp igen. 

 

 

08:08 När jag kommer in i Mångsbodarna så ser jag Therese och Andreas igen, men vi pratar bara lite snabbt innan vi skiljs åt igen. Jag trivs bäst att hålla mitt eget tempo även om jag tycker det är kul att prata med en massa människor under loppet när det visar sig att man faktiskt håller samma. 

 

 

Efter Mångsbodarna är det fortsatt mycket stigar och rötter, har inte sällskap med någon utan försöker fokusera på att trampa rätt. Jag springer om några stycken och efter en stund känner jag att någon flåsar även mig i nacken. Kollar bakåt ifall han vill förbi, men han säger att det är lugnt. Vi börjar prata och det är verkligen en superkul kille (Gabriel) och vi följs åt i flera mil. 

 

09:50 I Risberg smakar det riktigt gott med lite fika igen. Gabriel tar en toapaus och jag ger mig iväg innan, men säger att han säkert kommer ikapp mig. Jag vill inte blli stående och stelna till utan hålla mig i rörelse. 

 

 

Efter ett bra tag kommer både Gabriel, Lina och Alexandra ikapp mig och vi slår följe en bit, men efter en stund ökar jag och Gabriel tempot och tjejerna tar det lugnare. 

 

Det är mycket grusvägar nu och det är så skönt efter all trail på första halvan. 

 

11:31 Evertsberg! Härligt!

 

 

Nu är mer än halva loppet avklarat och det blir en längre paus på 20 min, med mat och kläd- och skobyt. Gabriel fryser och jag erbjuder mina extrakläder, men de är ju för små så det hjälper ju knappast. Gabriel har packat ner sin pyjamaströja i drop bagen och jag säger till honom att det är väl bättre än inget. 

När han tar på den kommer Alexandra fram och frågar om han ska bryta? 

-Vadå, bara för att jag tar på mig pyjamas?! svarar Gabriel. Alltså han är bara för rolig!!

 

Gabriel har lite problem med baksidan och säger han ska gå till sjukstugan, men att jag kan sticka om jag vill. Han ser väl hur jag står och stampar, så jag ger mig iväg. Precis som jag ska ge mig iväg kommer Therese och Andreas in till Everertsberg och jag frågar hur det går, men ger mig sen iväg. 20 min paus och lättsprugna vägar som väntar så kliar det verkligen i benen. 

 

Från Everertsberg rullar det verkligen på och jag kommer in i ett härligt tempo. Detta är livet!!

7 km bara försvinner och allt känns sååååå bra. En man börjar prata med mig och vi slår följe en bit. 

Helt plötsligt hugger det bara till i knät och det går inte att fortsätta springa. 

Jag blir tvungen att gå, så frustrerande!!! Jag känner mig så pigg i kroppen och så samarbetar inte knät. Det konstiga är att jag inte haft ont där innan. 

Jag försöker testa att jogga lätt ibland men mest går jag. 

 

Vid nästa vätskekontroll kommer Gabriel ikapp, men vi pratar bara som hastigast och han förklarar att han kommit in i flow och vågar inte stanna. Jag har full förståelse och hejar på honom när han ger sig iväg.

 

14:08 Efter 6 långa km promenad kommer vi fram till Oxberg och jag söker genast upp sjukstugan där jag ber om att bli tejpad och värktabletter. När jag sitter där kommer en tjej in och storgråter. Sköterskan frågar hur det är och hon säger att hon ska bryta p.g.a. sitt knä. Jag säger då till henne att det är väl jättedumt att bryta, testa istället att tejpa du också, ta ett par värktabletter och försök lite till. Du kommer inte ångra dig! Sköterska håller med mig och säger också till henne att testa. 

 

Tejpad och klar ger jag mig iväg och testar börja jogga, men det går inte än, får vänta och låta värktabletterna göra lite mer nytta först. Så jag går, och går och går.............. och börjar bli riktigt frustrerad nu. Efter några kilometer blir jag omsprungen av Therese och Andreas och blir inte mindre frustrerad, även tjejen (Elisabeth) från sköterskan springer om. GAAAAAHHH!!!! 

Till slut känns det bättre i knät och jag kan börja jogga försiktigt igen. Allt eftersom kilometrarna rullar på känns knät bättre och i Hökberg kommer jag ikapp Therese och Andreas. 

 

15:42 Vid Hökbergskontrollen känns min mage inget vidare och jag har ingen som helst matlust, men övertalas av en funktionär att ändå ta lite att käka och magen känns bättre efter det. 

 

 

 

Kilometrarna som följer rullar på och jag springer nu själv, men växlar några snabba ord med de jag passerar. 

Efter en stund kommer jag ikapp Elisabeth och hon har nu fått ont igen. Vi pratar som hastigast medan jag passerar dem. Jag har verkligen hittat ett flyt nu och det känns lätt och skönt, jag joggar där det är plant och i de inte för branta uppförsbackarn och går i nedförsbackarna för att spara knät.

 

Jag tar något att drick vid varje kontroll då jag inte själv bär med mig något. Irriterande är att det inte finns soptunnor annat än i direkt anslutning till kontrollerna vilket gör att jag måste stå kvar och dricka/äta vid varje kontroll. Jag hade hellre promenerat och ätit/druckit om möjlighetenfanns att slänga liten bit efter varje kontroll. 

 

17:05 Eldris!! Försöker inte stanna för länge på vätskekontrollerna sedan jag tappat så mycket tid på grund av knät, men nu MÅSTE jag ta en kort toapaus. 

 

 

Känslan när man når ensiffrigt på kilometerskyltarna är UNDERBAR! Nu är det inte långt kvar!! 

 

Sista kilometrarna bara rullar på. Jag joggar själv och passerar många som går och ser helt slut ut. Själv känner jag mig oförskämt pigg. 

 

Med 2 ynka kilometrar kvar "ploppar" det till i vänster lilltå och smärtan är som nån hugger en kniv i tån!! 

Jag tvärstannar och då släpper smärtan lite, men så fort jag försöker komma igång igen så kommer knivhugget tillbaka och det är helt omöjligt att fortsätta trots jag försöker bita ihop och stå ut med smärtan. 

 

Jag sätter mig i kanten, får av skon och kompressionsstrumpan och ser att lilltånageln delvis lossnat och står rakt upp och det är den som skär ner i lilltån och orsakar smärtan. Alltså ALLVARLIGT, så irriterande när jag är så nära!!

Jag river av en bit tejp från benet och drar om lilltån, på med strumpa och skor igen, sen iväg. 

 

Kommer in i Moraparken och det börjar bli mer publik längs banan och stämningen ökar rejält! 

 

När jag svänger in på upploppssträckan inne i stan är det fullt med folk längs banan och alla JUBLAR när jag kommer! Detta är definitivt det häftigaste upplopp jag gjort, känner mig som en kändis som får ta emot folkets jubel och springer och tackar och vinkar. Vilken känsla!! Vilken lycka!! 

 

Med 20 meter kvar till mål ser jag min pappa stå och filma och kör lite danshoppsasteg in i mål. 

 

18:22 MÅÅÅÅÅÅL!!!!! På 13:22 har jag tagit mig 9 mil i fäders spår och känner mig som en segrare!!