S.Ö.T Del 2
Var sååååå trött på dagen o kände mig som en zombie. Trodde inte jag skulle kunna starta alls. Men hann klämma in 5 min tupplur en timme innan start o det räckte för att jag skulle känna mig lite piggare.
Kändes skitkonstigt att börja springa precis efter jag sovit, men kroppen vaknade ganska snabbt till.
Efter start är värsta backen på banan, det är mycket uppför första kilometern. Körde med musik i öronen o kände flyt från första steget. Jag sprang så avslappnat, även om jag kände att mjölksyran smög sig på i uppförsbackarna.
Jag tog rygg på Hans o det gick i stadiga 5:15 de första två km. Men tredje km börjar Hans tappa tempot. I uppförsbackarna är jag dock svag, medan jag där det planar ut kommer ikapp. Känner att det går lite för lugnt, men vågar inte gå om, än iaf.
När det är två km kvar känner jag mig så pigg o har så mycket spring i benen så jag lägger in den högre växeln o går snabbt om. Femte km går i 4:52-tempo o jag närmar mig snabbt Anna-Karin och när det är ca. en km kvar går jag om. Sista km avslutar jag på 4:34 o känner mig stark.
Sluttid 31:26 Bättre än förra veckan, men jag kan säkert ÄNNU bättre!
Kändes skitkonstigt att börja springa precis efter jag sovit, men kroppen vaknade ganska snabbt till.
Efter start är värsta backen på banan, det är mycket uppför första kilometern. Körde med musik i öronen o kände flyt från första steget. Jag sprang så avslappnat, även om jag kände att mjölksyran smög sig på i uppförsbackarna.
Jag tog rygg på Hans o det gick i stadiga 5:15 de första två km. Men tredje km börjar Hans tappa tempot. I uppförsbackarna är jag dock svag, medan jag där det planar ut kommer ikapp. Känner att det går lite för lugnt, men vågar inte gå om, än iaf.
När det är två km kvar känner jag mig så pigg o har så mycket spring i benen så jag lägger in den högre växeln o går snabbt om. Femte km går i 4:52-tempo o jag närmar mig snabbt Anna-Karin och när det är ca. en km kvar går jag om. Sista km avslutar jag på 4:34 o känner mig stark.
Sluttid 31:26 Bättre än förra veckan, men jag kan säkert ÄNNU bättre!
S.Ö.T Del 1
Sovit dåligt, ätit middag precis innan, mens. Tja, förutsättningar hade kunnat vara bättre.
Från första steget kände jag mig tung o trött i kroppen. Hittade aldrig något flyt o allt kändes bara jobbigt.
Lyckades ändå knappa in lite på en man på slutet, gjorde vad jag kunde för att passera honom, men kroppen ville bara inte.
Lapland Ultra
Jag hade laddat med att försöka sova ut ordentligt, ätit en rejäl omelett o kroppen kändes fin o löpsugen.
18:00 Starten går o vi börjar röra oss sakta framåt. Uppför första backen gick det verkligen låååååångsamt, men jag låg ändå i täten uppför halva backen. Efter en stund kom en tjej joggandes o vi börjar prata lite. Trevligt, men jag fick släppa henne efter bara nån km då hon sprang alldeles för fort för att vara ett lämpligt tempo i 100 km.
Efter bara en liten stund känner jag att kroppstemperaturen är i högsta laget. Det är så galet varmt o jag svettas som en gris (Svettas grisar? Nåja, ni fattar nog). Jag häller i mig mängder av vatten, men kissar inget, känns verkligen att kroppen behöver det.
Det var så häftigt när man kom springande mellan de olika små byarna, här Kokträsk, där invånarna samlats runt vätskekontrollen o stod o hejade på. Jag blev så glad av hela grejen!
FY FASEN!!! Börjar få panik över alla flygfän runt mig. Trots att jag joggar på i jämn fart hela tiden är det som ett moln av mygg, knott, flugor, hästbromsar o blinningar runt mig. Jag börjar vifta vilt omkring mig, vilket inte hjälper ett skit.
PANIK! Jag HATAR insekter!!
Vid nästa vätskekontroll har de lagt fram myggmedel, så jag tar en våtservett o smörjer in hela mig. Skönt! Plötsligt är jag helt ensam, varken insekter eller människor inom synhåll.
Matar på i min ensamhet. Km efter km. Helt underbart! Bara skog o det enda som hörs är ljudet av mina skor mot gruset o ibland även nån fågel som kvittrar. Vilken underbar frihetskänsla!
Vid 27 km hugger det plötsligt till högt upp i magen o blir som kramp. Smärtan o krampen är så intensiv att jag blir rädd att det är hjärtat, men nej, känner som tur var inga ilningar ut i armen o lugnar mig lite. Det är nog "bara" magen. Jag KAN inte fortsätta jogga utan får börja gå. Snabbt kommer en kvinna, Ingela, ikapp mig o vi går ihop o pratar några km. Magen blir succesivt bättre o bättre, så efter ett tag lämnar jag Ingela o börjar jogga igen. Trots tydliga känningar i magen försöker jag blanda promenerandet med jogginslag. Känner mig väldigt stark o pigg trots magkramper.
Mata, mata, mata. Kilometrarna betas av sakta men säkert.
Skog, skog, skog, skog........... mycket skog är det. I ensamt mak tar jag mig fram genom mil av skog. Plötsligt dyker det upp en vätskekontroll. Ser helkul ut! Efter att bara sett skog i flera km, siktar jag på låååångt håll vätskekontrollerna. Oftast mitt i skog dyker det upp ett gäng bilar, några människor, ett lite tält o ett bord med vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saltgurka, banan, choklad, wienerbröd, sötlimpa, godis, chips. Eftersom jag vet med mig att ha en kinkig mage nöjer jag mig med blåbärssoppa, sötlimpa o en massa vatten. Fyller även på min lilla vattenflaska vid varje kontroll. Förutom det jag äter o dricker vid kontrollerna har jag med mig Enervit GT-tabletter som är ett stående inslag under alla mina långpass. En tablett i halvtimmen håller både kramp o utmattning borta.
Bastusel vattenkraftverk
Ca. 45 km: Dags för första kisspausen. Inga människor inom synhåll nånstans o jag vågar inte ge mig ut bland björnarna i skogen så det är bara att sätta ner rumpan i vägrenen.
Sen är det bara att fortsätta.
Jag njuter av varje km, skogen, lugnet, ensamheten........ Och alla underbara människor vid vätskekontrollerna!
Här Björklund, där de gjort jättemysigt med ballonger, partytält o grillar som gav en skön o inbjudande stämning.
Var bara tvungen att fota denna skylt.
När natten var som mörkast vid 1:00. Fast riktigt så mörkt var det inte heller, utan ljust som mitt på dagen vid molnighet.
Vid 50 km så ger magen upp helt till slut. Kramperna o smärtan tilltar, magen är svullen o jag mår illa. Behöver jag kräkas? Det känns så, men inget kommer. Behöver jag skita? Känns så med, men inget kommer där heller. Känns som hela magen "låst sig".
Vätskekontroll Klippudden 51,2 km
Att jogga är helt uteslutet, jag kan knappt ens promenera längre. T.o.m. att gå går långsamt o varje steg smärtar i magen. Inser att det är uteslutet att ta mig i mål ens om jag promenerar hela vägen o bestämmer mig för att till delmål 2 SKA jag ta mig så jag får en officiell tid.
Jag går o går o går allt eftersom kramperna i magen tilltar. Kroppen blir alltmer framåtböjd o den ene efter den andra passerar mig.
02:47 Blir passerad av ledaren i tävlingsklassen. Hejar på honom!
Nu går det inte fort. Smärtan o kramperna i magen är allt för jobbiga. Tankarna börjar komma att jag lika gärna kan lägga mig rätt ner i diket o bara skita i allt. MEN mitt envisa sinne säger åt benen att fortsätta röra mig framåt trots att magen säger åt mig att sluta.
61 km: Var det inte vid 61 km nästa delmål var? Allt jag hittar här är ett bord med vatten, inga människor o inget mer?? Mår så illa o har så ont i magen att jag knappt tar mig fram överhuvudtaget nu. Men viljan är stark och jag tvingar min kropp framåt, långsamt.
63 km: Dags att svänga av mot Slagnäs o i korsningen står en funktionär som jag passar på att fråga hur långt det är kvar till delmålet.
-Hä ä en 5-800 m.
Åh, suck vad långt det känns! När jag väl bestämt mig för att bryta känns varje steg mycket tyngre.
64 km: ÄNTLIGEN!!!
På ett sätt känns det bra att bryta då jag hade så stora problem med magen att jag inser att jag ändå aldrig tagit mig i mål. Å andra sidan känns det hemskt tråkigt, jag är besviken på att kroppen inte samarbetar o undrar vad jag gjorde för fel. Sen finns ju oron där att jag ska känna mig bra efter att bara ha vilat en stund.
Som tur var, var det rätt beslut att bryta. Jag hade kraftiga magsmärtor i 2 dagar efter loppet o i skrivande stund, 4 veckor senare, har jag fortfarande problem med magen.
Reflektioner i efterhand:
Ett härligt lopp!!! Det var inte de naturupplevelserna som jag trodde det skulle bli, men jag tyckte ändå det var skönt att springa i skogen, med den otroliga tystnaden och att det aldrig blev mörkt.
Det som gjorde denna upplevelse så fantastisk var MÄNNISKORNA! Vilka underbara männskor det bor i Adak!!
Kan inte med ord beskriva hur kul det var att träffa Adaks befolkning! Det är av denna anledning jag också planerar att åka tillbaka, förhoppningsvis redan nästa år.
18:00 Starten går o vi börjar röra oss sakta framåt. Uppför första backen gick det verkligen låååååångsamt, men jag låg ändå i täten uppför halva backen. Efter en stund kom en tjej joggandes o vi börjar prata lite. Trevligt, men jag fick släppa henne efter bara nån km då hon sprang alldeles för fort för att vara ett lämpligt tempo i 100 km.
Efter bara en liten stund känner jag att kroppstemperaturen är i högsta laget. Det är så galet varmt o jag svettas som en gris (Svettas grisar? Nåja, ni fattar nog). Jag häller i mig mängder av vatten, men kissar inget, känns verkligen att kroppen behöver det.
Det var så häftigt när man kom springande mellan de olika små byarna, här Kokträsk, där invånarna samlats runt vätskekontrollen o stod o hejade på. Jag blev så glad av hela grejen!
FY FASEN!!! Börjar få panik över alla flygfän runt mig. Trots att jag joggar på i jämn fart hela tiden är det som ett moln av mygg, knott, flugor, hästbromsar o blinningar runt mig. Jag börjar vifta vilt omkring mig, vilket inte hjälper ett skit.
PANIK! Jag HATAR insekter!!
Vid nästa vätskekontroll har de lagt fram myggmedel, så jag tar en våtservett o smörjer in hela mig. Skönt! Plötsligt är jag helt ensam, varken insekter eller människor inom synhåll.
Matar på i min ensamhet. Km efter km. Helt underbart! Bara skog o det enda som hörs är ljudet av mina skor mot gruset o ibland även nån fågel som kvittrar. Vilken underbar frihetskänsla!
Vid 27 km hugger det plötsligt till högt upp i magen o blir som kramp. Smärtan o krampen är så intensiv att jag blir rädd att det är hjärtat, men nej, känner som tur var inga ilningar ut i armen o lugnar mig lite. Det är nog "bara" magen. Jag KAN inte fortsätta jogga utan får börja gå. Snabbt kommer en kvinna, Ingela, ikapp mig o vi går ihop o pratar några km. Magen blir succesivt bättre o bättre, så efter ett tag lämnar jag Ingela o börjar jogga igen. Trots tydliga känningar i magen försöker jag blanda promenerandet med jogginslag. Känner mig väldigt stark o pigg trots magkramper.
Mata, mata, mata. Kilometrarna betas av sakta men säkert.
Skog, skog, skog, skog........... mycket skog är det. I ensamt mak tar jag mig fram genom mil av skog. Plötsligt dyker det upp en vätskekontroll. Ser helkul ut! Efter att bara sett skog i flera km, siktar jag på låååångt håll vätskekontrollerna. Oftast mitt i skog dyker det upp ett gäng bilar, några människor, ett lite tält o ett bord med vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saltgurka, banan, choklad, wienerbröd, sötlimpa, godis, chips. Eftersom jag vet med mig att ha en kinkig mage nöjer jag mig med blåbärssoppa, sötlimpa o en massa vatten. Fyller även på min lilla vattenflaska vid varje kontroll. Förutom det jag äter o dricker vid kontrollerna har jag med mig Enervit GT-tabletter som är ett stående inslag under alla mina långpass. En tablett i halvtimmen håller både kramp o utmattning borta.
Bastusel vattenkraftverk
Ca. 45 km: Dags för första kisspausen. Inga människor inom synhåll nånstans o jag vågar inte ge mig ut bland björnarna i skogen så det är bara att sätta ner rumpan i vägrenen.
Sen är det bara att fortsätta.
Jag njuter av varje km, skogen, lugnet, ensamheten........ Och alla underbara människor vid vätskekontrollerna!
Här Björklund, där de gjort jättemysigt med ballonger, partytält o grillar som gav en skön o inbjudande stämning.
Var bara tvungen att fota denna skylt.
När natten var som mörkast vid 1:00. Fast riktigt så mörkt var det inte heller, utan ljust som mitt på dagen vid molnighet.
Vid 50 km så ger magen upp helt till slut. Kramperna o smärtan tilltar, magen är svullen o jag mår illa. Behöver jag kräkas? Det känns så, men inget kommer. Behöver jag skita? Känns så med, men inget kommer där heller. Känns som hela magen "låst sig".
Vätskekontroll Klippudden 51,2 km
Att jogga är helt uteslutet, jag kan knappt ens promenera längre. T.o.m. att gå går långsamt o varje steg smärtar i magen. Inser att det är uteslutet att ta mig i mål ens om jag promenerar hela vägen o bestämmer mig för att till delmål 2 SKA jag ta mig så jag får en officiell tid.
Jag går o går o går allt eftersom kramperna i magen tilltar. Kroppen blir alltmer framåtböjd o den ene efter den andra passerar mig.
02:47 Blir passerad av ledaren i tävlingsklassen. Hejar på honom!
Nu går det inte fort. Smärtan o kramperna i magen är allt för jobbiga. Tankarna börjar komma att jag lika gärna kan lägga mig rätt ner i diket o bara skita i allt. MEN mitt envisa sinne säger åt benen att fortsätta röra mig framåt trots att magen säger åt mig att sluta.
61 km: Var det inte vid 61 km nästa delmål var? Allt jag hittar här är ett bord med vatten, inga människor o inget mer?? Mår så illa o har så ont i magen att jag knappt tar mig fram överhuvudtaget nu. Men viljan är stark och jag tvingar min kropp framåt, långsamt.
63 km: Dags att svänga av mot Slagnäs o i korsningen står en funktionär som jag passar på att fråga hur långt det är kvar till delmålet.
-Hä ä en 5-800 m.
Åh, suck vad långt det känns! När jag väl bestämt mig för att bryta känns varje steg mycket tyngre.
64 km: ÄNTLIGEN!!!
På ett sätt känns det bra att bryta då jag hade så stora problem med magen att jag inser att jag ändå aldrig tagit mig i mål. Å andra sidan känns det hemskt tråkigt, jag är besviken på att kroppen inte samarbetar o undrar vad jag gjorde för fel. Sen finns ju oron där att jag ska känna mig bra efter att bara ha vilat en stund.
Som tur var, var det rätt beslut att bryta. Jag hade kraftiga magsmärtor i 2 dagar efter loppet o i skrivande stund, 4 veckor senare, har jag fortfarande problem med magen.
Reflektioner i efterhand:
Ett härligt lopp!!! Det var inte de naturupplevelserna som jag trodde det skulle bli, men jag tyckte ändå det var skönt att springa i skogen, med den otroliga tystnaden och att det aldrig blev mörkt.
Det som gjorde denna upplevelse så fantastisk var MÄNNISKORNA! Vilka underbara männskor det bor i Adak!!
Kan inte med ord beskriva hur kul det var att träffa Adaks befolkning! Det är av denna anledning jag också planerar att åka tillbaka, förhoppningsvis redan nästa år.
