Vinter-BUM

Hade varit rejält sjuk en vecka, men kände mig hyfsat återställd förutom svullna slemhinnor, fortsatt rinnande näsa och hostig. Ville inte missa detta träningstillfälle, så bestämde mig för att starta iallafall.
När klockan ringde 07:00 kände jag mig hemskt trött och låg kvar en stund och funderade på att skita i det. Bort dumma tankar och hopp ur sängen.
 
09:58 I sista stund hittade vi startområdet som låg på en liten väg inne i skogen. Möttes av Kalles glada min, han är bara för trevlig.
 
10:00 Vi startar ganska punktligt och de flesta ger sig av i en väldig fart. Själv är jag ju ganska snörvlig fortfarande så jag har redan innan bestämt mig för att ta det lugnt. Så jag joggar iväg i stilla mak.
 
 
 I första uppförsbacken blir jag omjoggad av de andra damerna som startade sist. En av dem frågar hur det går och jag svarar att det känns tungt men att jag säkert bara är lite morgontrött/stel. Hade jag vetat då att den tunga känslan i kroppen inte skulle släppa så hade jag nog skitit i alltihop. Men det man inte vet mår man inte dåligt av!
 
 
Jag ligger snart sist och de andra drar iväg, men jag låter mig inte stressas av det utan lunkar på i min egen takt. Ganska skönt att bara njuta av lugnet och tystnaden. 
 
Efter några km kommer jag ikapp damerna igen som stannat för en liten drickapaus och packa om lite. Jag joggar vidare efter vi växlat några ord, men de kommer snart ikapp mig och då pratar vi vidare. Minsta lilla andfådd jag blir så börjar jag hosta och näsan rinner hela tiden. Jag måste ta det lugnt annars börjar jag hosta alldeles för mycket, så de springer ifrån mig igen. 
 
 
Jag varvar springa med att gå, alla uppförsbackar går jag och när terrängen är alldeles för svårsprungen. Ändå halkar eller snubblar jag till flera gånger, jag är ingen terränglöpare, men skam den som ger sig.
 
 
Bitvis är stigen väldigt smal, men det är jättemysigt! Tyvärr är det hemskt segt i kroppen och jag kan inte njuta helt, dessutom blåser det bitvis och då blir det rejält kallt. Jag har självklart glömt min löparklockan så jag har ingen aning om hur långt jag har kommit, men kollar klockan på mobilen så jag har hyfsad koll ändå. 
 
 
Jag börjar nu känna mig ganska trött, gissar att jag sprungit ca. 13-15 km så vätskekontrollen bör närma sig. Kommer än en gång ikapp en av damerna och pratar lite. Trodde faktiskt de låg långt före mig, så det känns gott att jag kommer ikapp. Jag hostar och snörvlar fortfarande och hon erbjuder mig skjuts från kontrollen, då ingen av dem har tänkt att springa hela sträckan utan ska bara springa halva. Jag vill tännka på saken och ber att få återkomma.
 
Äntligen ser jag vätskekontrollen!! Det betyder att det är mindre än hälften kvar, nu sprungit 17 av 32 km. Jag stannar till som hastigast och fyller på ryggan med vatten och sportdryck, tar en Kexchoklad, men sen ger jag mig av igen för det blåser ISKALLT!! Att hoppa av halvvägs kändes inte som ett alternativ när jag väl var där.
 
De första km efter vätskekontrollen är väldigt lättlöpta. Asfalt och nerförsbacke, enda nackdelen är iskall blåst och svettiga kläder. 
 
 
Sen bär det av in i skogen igen och det känns skönt att komma undan den värsta blåsten även om nu terrängen blir värre. Känner mig ändå ganska pigg efter att ha fått ökat tempot en stund och lite Kexchoklad i kroppen.
 
 
Verkligen helt sjuka uppförsbackar man möts av.
 
 
Över stock och sten....
 
 
Igenfrusna åar....
 
 
Och fantastiska vyer...
 
De kommande 7-8 kämpar jag på riktigt bra, men sen börjar jag bli så grymt trött och tvivla allvarligt på att jag ska ta mig i mål. Evigheter sen jag körde nåt långpass och det känns! Bitvis kommer jag ut på landsvägar och ibland ser jag en bil, funderar allvarligt på att be om lift, kommer på bättre tankar och fortsätter mata, mata, mata.
 
Jag hör bilar!! Många bilar!! Ropar högt JA!! Väg 180 är det vilket betyder att jag är i Borås och bara har 5 km kvar. 5 km klarar jag och jag kämpar på så gott det går. Springa, gå, springa, gå och till slut ser jag PT-huset.
 
32 km idiotterräng på 4:28 Jag är skitnöjd!!
Dusch och bastu på det så mådde jag som en prinsessa sen :-))

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0