Ultraintervaller 28/7 2012
Det var ett glatt gäng som träffades vid 23:30 den 27/7. Vi packade upp lite och förberedde innan vi gav oss ut på den första rundan. Med all teknisk utrustning kunde det lika gärna ha varit ett gäng datanördar som träffats istället för löparnördar.
Jag, Michael och Stefan bestämde oss för att springa på bana, medan de andra gav sig av på en runda i Lerum. Det var härligt friskt ute och jag var superladdad. Tänkte definitivt försöka vinna denna gång.
Första milen rasade snabbt iväg och jag kände mig i fin form. GÖTT! Bra start!
Nu äta och sen sova lite innan nästa mil.
Sen UI förra sommaren vet jag att jobbigaste intervallen är den klockan 03. Då vill min kropp helst ligga kvar i sängen och sova. Men det var bara att släpa sig upp när klockan ringde, på med tightsen och ut igen.
Det var nu beckmörkt ute och skuggorna långa i ljusskenet. Men ändå hemskt mysigt på nåt sätt.
Jag kom in i bra rytm ganska fort och fick snarare bromsa mig lite än pusha mig.
Ännu en mil avklarad, bara sex kvar!
Vi skyndar oss in igen, tar lite snabbt att äta och i säng. Jag måste få sova mellan intervallerna annars orkar jag inte.
När jag vaknar igen känner jag en smärta på ovansidan foten och när jag undersöker är den svullen. Rådfrågar Michael som tycker jag kan testa att springa lite till. Jag hoppas smärtan ska släppa, men för varje km blir det bara värre och efter sex km inser jag att jag inte kan springa längre. SUCK!!
Så fruktansvärt ledsen och besviken jag känner mig nu!! Vill bara gråta! Så jag går in och lägger mig och sover några timmar innan jag åker hem til barnen.
Det är en sjöblöt skara löpare jag lämnar i Lerum.
På kvällen tar jag med mig tre av barnen och åker tillbaka till Lerum. Klart killarna måste ha en heja-klack den sista milen!!
Vi hejar på Michael, och de andra, hela vägen in i mål. Jag är obeskrivligt stolt över Michael som klarade alla åtta milen. Han var grymt trött på slutet, men kämpade på in i det sista.
Kommentarer
Trackback
