Ultrabitch

Efter en vecka med alldeles för lite sömn, ur balans, stress, mått dåligt, så fanns det inga förhoppningar om att göra en bra tid. Kroppen kändes så trött och seg, tävlingskänslan ville inte infinna sig.
Men det skulle bli riktigt kul att ändå genomföra detta historiska lopp.

 

Extra kul att hela familjen var med och utklädda var de också. Vi blev väldokumenterade av en massa olika människor och nationaliteter. Många som tyckte barnen var så fina!

Jag hade stämt träff med Marie, Hoffman var självklart också med, och vi gav oss iväg till startfållan. Vi var ganska sena och började bli stressade över att missa starten, men vi hann även om det var lite på håret.

Vilken känsla det var att vandra in på Stadion, publiken applåderade och man kände sig verkligen som en olympier där man gick.

 

 

 

- BOM!!! Gick startskottet, som var värsta kanonen. Jösses, vilken styrka!

 

 

 

 

Vi gav oss iväg och jag antog uppdraget att bromsa Marie första 30 km. Hon försökte städigt öka men jag höll stenhård koll på klockan så vi höll oss strax över 6 min-tempo. Det dröjde inte länge innan vi insåg att tillbakavägen skulle bli tuff. Första milen var väldigt kuperad, inga jättelånga och branta backar, men de var många och det gick upp och ner hela tiden.

 

Vi såg kossor och får, en bit kändes det som vi var på landet, sen kom vi upp längs motorvägen. Jag och Marie sprang och pratade och kilometrarna rann iväg. Vi kom förbi flera orkestrar och när vi sprang förbi en gammaldags konstapel och positivspelare var jag tvungen att stanna och fota oss.

 

 

Det var verkligen växlande väder denna dag, ömsom sol och väldigt varmt för att sen bli väldigt mörka moln, duggregn och blåst. Men jag frös inte nångång och jag fyllde på ordentligt med vätska, kanske lite för mycket för jag började känna mig mätt på vätska. Godast var när vi fick apelsinklyftor. Så gott och uppfriskande, önskar man fick det på fler lopp.

 

Vi jobbade på i vårt lagom tempo och diskuterade när vi skulle möta de snabbaste löparna, kilometrarna hade ramlat på fort och vi borde ha mött dem nu.

 

Efter ytterligare en bit mötte vi två polis-mc och efter dem kom förste löparen. Jag ville så gärna ha en bild på när vi mötte Anders Szalkai, som skulle vara klädd som K K McArthur, så jag plockade upp kameran och sprang redo i hopp om att hinna se honom. Det tog en stund till, men jag lyckades få syn på honom på så långt håll att jag hann stanna till och ta kort. Anders såg glad ut och tjenixade när han sprang förbi.Var väl rena joggingturen för honom när han skulle matcha McArthurs vinnartid på 2:31.

 

 

Det var så kul att springa de andra löparna till mötes. Först kom det några enstaka, för att  sen öka och bli fler och fler. Vi kom allt närmare vändpunkten och trots att jag höll stenkoll så dröjde det länge innan jag såg nån jag känner. Första bekanta ansiktet vi stötte på var Erik Fries, jag hejade glatt på honom när vi passerade. Han såg sådär oförskämt pigg o spänstig ut.

 

Nästa vi mötte var Steve Karlsson som även han såg otroligt fräsch ut! Bullshit att han skulle ta det lugnt, men det visste jag väl redan innan ;-) Sen kom Niklas Karlsson, som jag först inte kände igen p.g.a. att han var betydligt mer skäggig, men löpstil tar man inte miste på.

 

Efter en bit till kom vi så fram till vändpunkten och minnesmärket som flyttats ut en bit dagen till ära. 

 

Jag kände mig ganske seg ända från start egentligen. Kroppen var inte alls i racemode o löpningen flöt dåligt. Men jag hade ju trevligt sällskap och en stor fördel att jag kunde springa och kolla på alla mötande.

 

 

Några kilometer efter vändningen mötte jag Bernt Axell, ropade "Heja på" och han sken upp. Efter ytterligare några kilometer började antalet mötande löpare tunna ut och till slut var det bara någon enstaka.

 

Vid 25 km började jag sacka allt mer vid vätskekontrollerna och fick allt svårare att hänga med Marie. Benen var sega, jag började känna mig lite illamående och trött. Jag hade definitivt druckit för mycket och vi blev tvungna att ta en kisspaus ute i skogen.

 

Varje steg blev allt tyngre och tyngre, fy fanken vad jobbigt. Dessutom visste jag hur jobbiga de sista 5-10 km skulle bli med alla hemska backar. Men runt 30 km kom jag in i en sjuttioelfte andning och lyckades få upp tempot lite, Marie sackade lite här och la sig strax bakom.

 

Vid vätskekontrollen runt 35 km tog jag bara totalslut, kom ifrån Marie och lyckades inte komma ikapp. Jag såg den ene efter den andra stå eller ligga och spy bredvid vägen och vågade inte pressa mig mer. Vi skulle ju ha trevligt med goda vänner på kvällen och jag ville gärna vara hyfsat vid liv då.

 

Jag gick i alla uppförsbackar, men försökte få till en någorlunda joggande stil däremellan och plötsligt hörde jag speakers röst från Stadion. Jag ville verkligen öka tempot och spurta lite, men krafterna fanns bara inte där så det blev sakta jogg in.

 

 

MÅÅÅÅLLLLL!!!!!!!

 

 

Efter målgång stod Marie och väntade och vi gjorde sällskap till utdelningen av mousserande vin. Det hade vi verkligen gjort oss förtjänta av!

 

SKÅL!

 

Vilken fantastisk upplevelse!! Men jag önskar jag hade varit i bättre form.

 

 

När jag vaknade dagen efter kollade jag in på sidan över vilka som vunnit tävlingen "Bäst tidsenligt klädda löpare". Trodde definitivt inte jag vunnit, men man vet ju aldrig, och jag hade inte bara vunnit pris, jag var utvald till en av finalisterna!!

 

Jag anlände till Stadion i god tid, hann slänga i mig lite pastasallad innan vi skulle mötas och gå iväg och byta om. Supertrevliga var de andra tjejerna som var utvalda och vi hade hemskt kul åt den stank som spred sig i omklädningsrummet när vi klädde på oss kläderna från dagen innan.

 

 

Sen blev vi utkallade och uppropade en efter en för att ställa oss på led i den ordning vi skulle gå in.

 

 

Sen fick vi efter lite väntan komma ut och bli uppropade på scen. Definitivt första gången på Stadion som jag blir uppkallade på scen med "Liselotte Svensson IK Jogg Alingsås"! Wow vad häftigt!!

 

 

Lilla jag, på scenen, på STADION!!

 

Var tvungen att ta bild på utsikten! Och hur många kan säga att de har haft en av sina idoler ståendes på huk framför sig och fotat en?! JAG!!

 

Hela juryn bestod av fantastiska löpare!

 

Jag och två av mina idoler!

 

Jag vann inte, men det gjorde ingenting för jag fick en upplevelse för livet!!