VårRuset 8/5 20121
För första gången på många år skulle jag springa VårRuset igen. Jag har sprungit det tre ggr innan, men då det mesta är en massa tjocka tanter som promenerar och det varit svårt att ta sig fram har jag vägrat detta.
Nu skulle jag dock delta ihop med några kollegor och fikakorg skulle vi få, så det kunde vara trevligt tänkte jag.
Jag hade två mål med loppet, komma under 20 min och att slå chefen Helen.
Vi skulle starta ihop och klättrade över staketet för att komma så sädär lagom långt fram, typ femte ledet.
19:00 Starten gick och Helen drar iväg i ett jädra tempo, under 4 min, men jag tänker inte släppa henne ändå utan jag hänger på. Första km avverkas på 4:24 och då släpper Helen. YES, tänker jag, och känner mig stärkt trots att jag känner att tempot är för högt.
Vid stigningen upp mot Slottskogsvallen sänker jag tempot ordentligt, det känns i benen nu att mjölksyran börjar komma. Men jag biter i och springer på så gott jag kan.
Efter 2,5 km kroknar jag fullständigt, så mycket mjölksyra i benen att de bara inte vill lyda längre. Tredje km avklaras på pinsamma 5:23.
I sista backen är det så nära att jag börjar gå, men jag fokuserar och tvingar kroppen uppåt och framåt och till slut tar backen slut och jag når krönet. Kollar på klockan, som står på 19:00 minuter, det kan gå om jag spurtar allt jag kan.
På darriga trötta benen lyckas jag dra upp tempot ordentligt, och jag är så grymt fokuserade att inga andra tankar finns i huvudet än att SPRINGA och springa fort. Men målet är för långt borta så trots att jag springer allt jag kan så kommer jag inte under 20 min utan slutar på 20:07. Nöjd ändå med att jag avslutar i 3:49-tempo.
Med tanke på att jag sen i september inte tränat så värst mycket och dragits med skador, sjukdomar och annat, så kan jag väl inte ha så stora förväntningar på att kunna prestera kanontider, men med tanke på vilken form jag var i i somras så känns det surt att börja om nästan från början. Jag kom inte sist iaf och chefen vann jag över med ca. 20 sek. Alltid nåt!
Nu skulle jag dock delta ihop med några kollegor och fikakorg skulle vi få, så det kunde vara trevligt tänkte jag.
Jag hade två mål med loppet, komma under 20 min och att slå chefen Helen.
Vi skulle starta ihop och klättrade över staketet för att komma så sädär lagom långt fram, typ femte ledet.
19:00 Starten gick och Helen drar iväg i ett jädra tempo, under 4 min, men jag tänker inte släppa henne ändå utan jag hänger på. Första km avverkas på 4:24 och då släpper Helen. YES, tänker jag, och känner mig stärkt trots att jag känner att tempot är för högt.
Vid stigningen upp mot Slottskogsvallen sänker jag tempot ordentligt, det känns i benen nu att mjölksyran börjar komma. Men jag biter i och springer på så gott jag kan.
Efter 2,5 km kroknar jag fullständigt, så mycket mjölksyra i benen att de bara inte vill lyda längre. Tredje km avklaras på pinsamma 5:23.
I sista backen är det så nära att jag börjar gå, men jag fokuserar och tvingar kroppen uppåt och framåt och till slut tar backen slut och jag når krönet. Kollar på klockan, som står på 19:00 minuter, det kan gå om jag spurtar allt jag kan.
På darriga trötta benen lyckas jag dra upp tempot ordentligt, och jag är så grymt fokuserade att inga andra tankar finns i huvudet än att SPRINGA och springa fort. Men målet är för långt borta så trots att jag springer allt jag kan så kommer jag inte under 20 min utan slutar på 20:07. Nöjd ändå med att jag avslutar i 3:49-tempo.
Med tanke på att jag sen i september inte tränat så värst mycket och dragits med skador, sjukdomar och annat, så kan jag väl inte ha så stora förväntningar på att kunna prestera kanontider, men med tanke på vilken form jag var i i somras så känns det surt att börja om nästan från början. Jag kom inte sist iaf och chefen vann jag över med ca. 20 sek. Alltid nåt!
Kommentarer
Trackback
