Ultrabitch

Dagen innan gick jag och lade mig redan vid 19-tiden o lyckades faktiskt somna, så jag vaknade utsövd strax före 3! På med alla lager kläder, packa, käka frukost o sen bussen till Sälen. 5:15 Kom vi fram till starten, men redan då var det helt galet långa köer till startfållorna. Galet! Hade känt mig stressad innan, då jag skulle bli tvungen att hämta min nummerlapp på morgonen, men när jag såg de långa köerna så tog jag det lugnt. Det var däremot en massa människor (killar) som kom springande med sina skidor för att sen bli stående i de långa köerna. Varför?! Att hämta nummerlappen gick väldigt smärtfritt, det var så gott som tomt på åkare där inne. Gick tillbaka till bussen för att invänta att köerna skulle försvinna. Vid 6:15 begav jag mig iallafall av till min startfålla=sista o fick placerat ut mina skidor ungefär i mitten av startledet men längst åt höger för att lä1tt kunna hitta skidorna sen. 7:30 Dags att kissa en sista gång innan start o iväg till starten. Känslan av att stå där bland 16000 andra skidåkare var helt magisk! Min dröm sen jag var liten! 8:00 Står i godan ro o fixar lite med stavarna när speakern helt plötsligt säger: -Då är klockan åtta o starten har gått! VA?!?! Alla tittar förvånat på varandra, men när vi tittar framåt ser vi att leden börjar röra sig framåt.

Jag hade innan fått höra att man skulle absolut inte försöka byta fil mitt i trängseln och de sa även detta i högtalarna. Så jag höll mig i min fil trots att alla andra filer verkade gå så mycket snabbare. Såg en hel del som bytte och såg mig om, men de som kom bakifrån åkte så hemskt fort att jag inte vågade. Men plötsligt tog strömmen bakifrån slut och jag bytte till filen bredvid just som även den stannade upp. Sakta gled jag fram emot första backen, där det tog tvärstopp, passar då på att vända mig om och kolla bakom mig. Jag var bland de absolut sista! Hur gick det till?? Det var ju massor med folk bakom mig i starten.

Nåja, det var bara att gilla läget för nu var det inget att göra åt det. I samlad tropp börjar detta hav med människor att sakta, sakta gå upp för backen. Jag tycker fort att det känns riktigt jobbigt med trängseln, har svårt att ta mig uppåt, jag bara trampar på alla andras skidor o stavar o andra trampar på mina. Visst har jag sett på tv varje år sen jag var lite att det är trångt i första backen, men jag har aldrig fattat att det är så här trångt. Helt galet! Titt som tätt ramlar någon och jag är på väg att ramla med ett par ggr när jag försöker ta mig uppåt eller helt enkelt börjar glida neråt. Jag får stå och hänga på mina stavar för att inte börja glida och det hemskt ansträngade i längden.

Det tar en bra bit över en timme att ta mig upp för backarna, men sen kommer belöningen. I strålande sol börjar jag staka mig mot Smågan och första vätskekontrollen. Det är verkligen otroligt vackert att åka över myrarna och jag bara njuter och tar det lugnt.

10:05 Över två timmar tar det för mig til Smågan! Hade gått snabbare att promenera dit baklänges! I Smågan fyller jag på med några muggar sportdryck och fixar min pjäxa, som börjat skava, innan jag ger mig av igen.

Känner mig nu ganska stark och stakar på i lugnt men kontrollerat tempo.

Efter en stunds stakande börjar det krampa i min ena axel och nacken. Allt flyttande i veckande gör sig påmint och jag bestämmer mig för att ta tag i det direkt i Mångsbodarna istället för att vänta tills det blir ännu värre.

11:33 Jag har fått ordentligt ont i vristen vid det här laget, pjäxan skaver mot fotknölen. Så i  Mångsbodarna knyter jag upp pjäxan, skippar de översta hålen och tar en ihopvikt buff och vadderar med. Funkar utmärkt så sen glider jag vidare efter en liten fika också.

Efter Mångsbodarna rullar km på väldigt gött. Det är förhållandevis lättåkt, dåliga spår, men känns bra. Har ju blivit varnad för backarna vid Risberg och tar det försiktigt när jag börjar närma mig. Men det är ingen risk att missa den farliga backen. Där står funktionärer och stoppar åkarna. -Antingen tar ni av er skidorna o går eller den som är väldigt vågad kan PLOGA ner försiktigt, upprepar funktionärerna gång på gång. Att ta av mig skidorna och gå är inte ett val så jag börjar ploga ner. Problemet är bara att det är en meter djup halfpipe-liknande fåra med is i botten o djupt med lössnö på sidorna. Men långa skidor är det stört omöjligt att ta sig ner utan att ramla, så jag dyker i kull på vägen ner. Men, men, ner kommer man ju alltid ;-)

12:51 Risberg anländer jag till och tar direkt en mugg sportdryck och en blåbärssoppa och vräker i mig innan jag går in i Sjukstugan. Förklarar att jag krampar lite i axlarna efter flytt i veckan, då sköterskan berättar att det var en kille innan mig som också kommit in innan som också flyttat i veckan. Men den killen hade brutit och det tänker jag då rakt inte göra. Lite Ormsalva, massage och en Ipren senare är jag åter på väg. Sätter även i mig en halv Snickers innan jag glider vidare.

Spåren är vid det här laget riktigt dåliga! Speciellt i uppförsbackarn är det tungt då det ligger ganska djup lössnö som man liksom måste pulsa uppför med skidorna och med så korta ben som jag har är det skitjobbigt. Men stakningen känns riktigt bra och jag bara njuter av tillvaron.

14:38 Jag glider in i Evertsberg en stund innan de drar repen. PHU! Hittills har jag hållit koll på spärrtiderna utan att det har varit nån större fara att hamna på fel sida, men nu har kampen mot klockan startat! I Det blir nu bara ett kort stopp, två bett på en äcklig slät bulle, en mugg blåbärssoppa, sportdryck och sen iväg.

Jag tar det hyfsat lugnt, samtidigt som jag håller koll på klockan. Folk runt mig diskuterar reptiderna och huruvida de ska hinna, men jag känner mig lugn då jag vet att om jag bara håller tempot så är det inga problem.

16:14 På vägen ner mot Oxberg är det en liten nerförsbacke där det ligger massa lössnö. Finns inte en chans att jag kan behålla balansen när skidorna far iväg åt var sitt håll och jag gör en sån praktvurpa rätt på näsan att snön kring mig yr åt alla håll. Hör funktionärerna en liten bit bort börja hojta lite, men jag är snabbt upp på benen igen och då hör jag "-Nä, hon kom upp själv!" Pinsamt!

I Oxberg ropar de ut mitt namn i högtalarna och meddelar även att nu är det bara 100 kvar som inte kommit in till kontrollen och att den inom kort kommer stänga. Jag har inget som helst fäste kvar på mina skidor, så trots tidsbrist är jag tvungen att stanna och valla om. Men det är ingen kö och de är ju så supersnabba så stoppet tar ändå inte mer än några minuter.

Jag matar på och börjar känna mig lite småtrött, men inte så farligt. Ingen direkt trängsel nu, men katastrofalt dåliga spår. Då kommer räddningen i form av två skotrar som drar lite nya spår. Tyvärr kör de ganska långsamt och i en nerförsbacke åker jag fortare än dem. Känner inte direkt för att bromsa bort farten så jag ger mig på att köra om. Precis som jag ska passera ena skotern tittar föraren bakåt och vinglar till mot mig. Det är med enbart några cm marginal som jag inte blir påkörd. Kan lugnt säga att mig puls sköt i höjden!

17:28 När jag kommer till Hökberg börjar det skymma och jag tar bara en supersnabb paus innan jag ger mig av igen. NU kommer den riktiga utmaningen!! Det skymmer fort och snart är det helt mörkt, det finns inga lampor, så jag ser i princip ingenting. Jag åker på vinst och förlust, man ser ju iaf var träden är, men jag skulle lika gärna kunna åka rätt ner i ett dike då spåren är så dåliga.

Vid några tillfällen blir jag omåkt av åkare med pannlampa och den lilla stunden med ljus är väldigt skön.

18:38 SÅ skönt när jag kommer in i Eldris och det blir lite lampor. Tar bara en kort paus här med innan jag far vidare. DUMT, kan jag konstatera så här i efterhand, skulle stannat och fått i mig lite mer.

Känner mig ganska pigg och stark och bestämmer mig för att öka tempot ordentligt och "spurta" sista milen. Driver upp tempot och känner mig riktigt stark. Då börjar magen tvärkrampa och jag börjar liksom hulka. Jag har knappt ätit nån fast föda på hela dagen och nu får jag betala. Blir tvungen att stanna och äta lite Snickers för att kroppen överhuvudtaget ska kunna ta sig framåt. Lite halvhulkande stakar jag försiktigt, försiktigt mot målet. Minst lilla ansträngning så strejkar magen igen. Blir tvungen att ta en kort Snickerspaus till innan jag äntligen glider in i Mora.

ÅHHHH!!! Så underbart när man kommer in i Mora, det står lite folk längs vägen och hejar på och jag känner bara total LYCKA!! Jag har ju fotata lite då och då längs vägen och vara bara tvungen att även ha en bild på upploppet. Så jag stannar, tar fram kameran och tar ett kort. Folk börjar gapskratta och peka, de tycker nog inte jag är riktigt klok ;-)

19:46 MÅL!!