Ultrabitch

Tidigt på morgonen gav vi oss av från Alingsås, jag och Martin. Jag var ganska nervös, men mest skulle det bli kul, hade längtat ända sen förra året att få köra hela sträckan.

8:00 går starten och vi ger oss iväg i samlad trupp första biten då banan var lite svår att hitta, men snart delas fältet upp. Jag hade sedan innan bestämt mig för att ta det överdrivet lugnt för att klara att ta mig hela vägen. Sålänge jag håller mig på rätt sida repen så är jag nöjd.
På väg upp mot Getryggen känner jag att jag har klätt på mig alldeles för mycket kläder och måste stanna för att ta av ett lager. Efter detta är jag sist, men jag låter det inte störa mig utan joggar lugnt på i mitt eget tempo. Det är så mysigt genom Skatås och jag springer på bekanta vägar. När vi kommer förbi Prästtjärn ler jag för mig själv. Tänk vad många gånger jag sprungit där, men nu var det många år sedan och man blir allt nostalgisk.
Sen kommer vi upp till Kåsjön och där sitter en man i en bil som jag tolkar som att han är funktionär då han hoppar ur bilen och hejar på precis som jag passerar. Efter detta börjar den svårare löpningen med blöta kärr, där jag gör mitt bästa för att springa runt eller balansera på stockar och nedfallna grenar.
Efter en liten stund kommer jag ikapp en löpare som till min stora förvåning visar sig vara Barbro. Hon är helt FANTASTISK den kvinnan och det känns ändå lite stort att jag lyckats komma ikapp henne. Hon har tydligen lite problem med den mest tekniska löpningen, det är ju en hel del balanserande och över stock och sten. Vi pratar lite, men är ganska koncentrerade båda två. När det är mycket balaserande och kärr kommer jag om henne för att hon sen springer om mig så snart det blir mer lättsprunget. Sådär håller vi på ett tag tills vi kommer ut på vanlig stig och då drar hon iväg.

Nu börjar jag närma mig första kontrollen och plötsligt ringer mobilen. Det är Martin som undrar om jag snart är framme vid kontrollen för han är där, men jag har en lite bit kvar. När det bara är en liten bit kvar till kontrollen kommer jag till en jättelång uppförsbacke som jag joggar uppför. Backen vill aldrig ta slut och efter en liten stund börjar jag undra om det inte ska kommer en banmarkering snart, det var lite för länge sen jag såg nån, men samtidigt är det en helt rak väg så jag tänker att de säkert inte satt så tätt då. Men efter ungefär 7-800 m inser jag att jag är helt fel, så det är bara att springa tillbaka och leta efter den rätta vägen. När jag kommer ner till vägskälet igen så är det väldigt bra skyltat, men jag har varit för upptagen med mina egna tankar eller nåt så jag har bara inte sett det.
Kommer direkt in på kontrollen sen och där jublar de underbara funktionärerna vilket alltid är en sån humörhöjare. Stannar lite kort på kontrollen, fyller på med saltgurka, godis och vatten innan jag snabbt sticker iväg igen.

Efter kontrollen flyter kilometrarna bara på, allt känns bra, men det går lite långsamt. Jag gör mitt bästa för att inte blöta ner fötterna och tar det hellre lugnare vid kärren för att hitta den bästa vägen. Men vid ett kärr går det bara inte att ta sig runt och jag lyckas trampa ner i den blöta leran ända upp till knät. Som tur är släpper inte skon utan jag kan fortsätta, även om nu båda fötterna och underbenen är leriga och skorna dyngsura.

Då jag inte har full koll på hur långt det är till kontrollen i Hindås eftersom jag sprungit lite fel så tror jag att jag ska hinna medgod marginal innan starten för BUM 45 km. Jag och Michael hade bestämt att vi skulle göra sällskap från Hindås, men jag har gott om tid på mig så jag tar det lugnt. Tyvärr visar det sig att jag har flera km längre än jag trodde och trots att jag försöker trycka på så gott det går det sista så hör jag startskottet gå precis innan jag kommer fram. 15 sekunder efter starten springer jag i på kontrollen och till min nu ännu större förvåning får jag syn på Martin där. VA?! Han är seg och har tagit en längre paus.
Efter att jag fyllt på depåerna så tar jag ett kokt ägg i handen och vi ger oss iväg medan jag mumsar på ägget. Jag lyckas dock sätta en bit ägg i halsen och får sån fruktansvärd idiothosta så ag håller på att få panik. Det är helt fruktansvärt och jag fortsätter hosta i säkert fem minuter innan det till slut ger sig. En herre springer om mig och frågar vad som hände innan han springer vidare.

Efter flera km sakta jogg/gång kommer vi ändå ikapp en löpare från 45:an som har fått problem tydligen. Ena följelöparen tar då sällskap med mig medan den andra stannar med den andre tävlanden. När vi kommer upp på en rejäl höjd och ser den fantastiska utsikten så springer dock mitt sällskap tillbaka till den andre följelöparen för att hämta kameran och jag blir ensam.
Nu börjar kampen mot klockan! Jag ser att det kommer bli tajt att hinna till repet, men nu mår jag bättre så jag börjar öka. Helt plötsligt dyker Martin och mannen upp bakifrån, de ha sprungit lite fel och hamnat bakom mig istället. De har också insett att vi börjar närma oss reptiden och vi pinnar alla på så gott det går. För varje km känner jag mig alltmer stressad och springer så fort jag bara kan. Jag ser på klockan att det kommer bli nästan omöjligt att klara tiden, men jag måste fortsätta kämpa. Tyvärr visar det sig att distansen som det står att kontrollen ska finnas på inte riktigt stämmer vilket gör det ännu lite tajtare. Jag springer så snabbt jag bara kan, men till slut kommer jag till kontrollen en minut efter att de skulle dra repet. Jag är beredd att lägga in en protest om de inte låter oss fortsätta men det är inga problem utan att vi t.o.m. får pausa och käka en korv innan vi ger oss av.
Jag är snabbast iväg, men kort efter kommer Martin och sen mannen. Det är skönt att springa lite på asfalt och utför, men den lyckan är kort och snart är vi inne i skogen igen. Jag känner mig lite trött, men värst är magen just nu och till slut klarar jag inte längre utan måste uppsöka en buske. Martin väntar självklart inte utan drar iväg och när jag sitter där i busken hör jag även mannen och följelöparen drar förbi. Nu är jag sist, men jag känner mig såpass pigg att det inte känns som att det kommer vara länge och snart är jag förbi dem.
Jag joggar på, men har börjat få alltmer ont av skoskav. Fötterna har varit blöta bra länge och det är verkligen skavfrämjande. I en utförsbacke känns det som foten exploderar och jag får plötsligt grymt ont! Blir rädd att jag fått en skada eller nåt, men när jag analyserat det hela inser jag att det är en stor blåsa som sprängts helt plötsligt. Efter detta har jag helt galet ont av skavsår och löpningen går grymt sakta då varje steg är ren smärta. Vid en villa står en liten tjej och delar ut vatten och jag är bara tvungen att stanna för man blir ju så glad av dessa insatser.
Förbi Hestrastugan och sen upp i skogen bakom igen, för att avverka sista sega biten. Det känns verkligen som man springer fel håll när man varit precis vid Borås för att sen vika av rätt ut i skogen. Men det går ganska bra förutom mina skav och snart är jag tillbaka i Borås tätbebyggelse igen. Då ringer Martin, han är helt vilse och vet inte hur han ska hitta till målet. Jag är inte till mycket hjälp utan han ringer till tävlingsledningen istället som lyckas guida honom i mål.

Snart ser jag målet och jag ser även på klockan att om jag lägger på ett rejält kol så kan jag klara mig under 13 timmar. Jag kutar på bra trots mina extremt onda blåsor och springer upp för den lilla branten och in i målet i ett bra tempo.
MÅL!!
Riktigt nöjd att jag klarade detta! Det var ett klart distansrekord för mig och i terräng dessutom. Jag ser redan fram emot nästa år!!