Ultrabitch

Jag ville testa att springa på natten i skogen och med pannlampa inför en kommande utmaning, men ville inte springa själv så jag föreslog för svågern att han skulle hänga på. Det var ju ett erbjudande han inte kunde motstå och efter att ha jämfört almanackor kom vi fram till att Kristihimmelfärdsnatten var bäst.

Vi träffades vid Hjortgården strax efter 00 och körde igång.

Jag hade haft lite ont i underbenen de sista dagarna innan det var dags att åka upp till Stockholm och jag tvekade in i det sista huruvida jag skulle åka upp överhuvudtaget. Men jag bestämde mig kvällen innan att jag skulle åka upp och sen fick det bära eller brista.

9:00 Alla samlades vid starten och jag valde att ställa mig sist. Det var blandat de som skulle springa 26 km och de som skulle ta 50 km.

 

Jag startade väldigt lugnt och började jogga iväg. Ganska snart kom vi till målet för Lidingöloppet och då startade de första backarna. Jag började prata lite med två killar och efter vi pratat lite kom det fram att den ena av dem bor i Loo utanför Alingsås. Världen är bra liten!

Jag körde på i väldigt lugnt tempo och unnade mig att stanna och fota lite då och då. Vädret var helt underbart och omgivningarna fantastiska. Jag bara njöt av livet!

 

Kilometerna plockade på och killarna och jag slog följe lite då och då innan de stannade för att ta en kisspaus och jag sprang vidare.
Nu började det gå rakt upp en bra bit och upp i ett bostadsområde där banan gick in under ett av husen. Inte mycket publik men funktionärerna hejade på.

 

Efter bostadsområdet gick det nerför igen och efter en stund dök killarna upp FRAMFÖR mig!? De hade tydligen sprungit fel och tagit vägen längs vattnet.

 

Jag fortsatte mala på och vi sprang bl.a. förbi en slalombacke där det fortfarande låg snö :-O Kroppen kändes väldigt bra, men jag tog det lugnt och bara matade på. Löpare runt mig började bli trötta nu, speciellt 26 km-löparna och jag försöker peppa flera att de inte har långt kvar nu.

 

Och plötsligt är vi tillbaka vid Lidingövallen igen där 26 km-löparna viker av mot mål medan vi springer vidare. Där ser jag Leilah som hejar på och tar ett kort på mig. Vad kul med nån man känner!!

 

 

Jag får en extra kick av det och det faktum att vi nu passerat hälften och ökar tempot ordentligt. Benen bara pinnar på och jag springer om den ene efter den andre och det känns fantastiskt bra.

 

I ungefär en mil håller mitt högre tempo, sen börjar jag sakta känna av smärtan i mina underben igen och sänker tempot. Känner mig inte direkt trött, bara lite och det förvånar mig.

 

Kommer ikapp två killar som jag växlar ett par ord med innan jag försvinner vidare, de kommer ikapp mig igen efter en stund och springer ifrån mig. Undrar vem som håller mest ojämt tempo, de eller jag?

När jag springer ner mot Lidingöloppsmålet är målet nära och det är dessutom ganska häftigt att springa där nu när det knappt är nåt folk. Jag ser en av killarna jag nyss pratat med och bestämmer mig för att försöka springa om honom innan mål. Precis innan vi ska springa in på Lidingövallen så är det väldigt konstigt skyltat och vi blir stående lite tills det kommer en löpare till som vet hur vi ska springa in mot målet.

 

Jag gör sällskap med en av killarna in mot mål, men han är jättetrött och trots att jag springer ganska lugnt kan han inte hänga på riktigt.

 

 

MÅL!!

 

Resultat: 5:43:53

Plats 26/48 fullföljande

 

Ett av årets roligaste träningspass var det dags för!
Jag och Håkan hade sagt vi skulle springa ihop, vi träffade även på Långben och Kortben i starten, men de hade så bråttom iväg så vi tappade snart bort varandra.

Efter bara några km började jag känna mig ganska stel och tung i vaderna, konstigt! Dröjde dock inte länge innan jag kom på anledningen, jag hade glömt at äta kolhydrater på morgonen och allt jag ätit var en omelett.

Men jag och Håkan hade så trevligt och sprang och tjötade hela tiden så km rann iväg fort. Vid Älvsborgsbron anslöt Claes och sprang med oss ett tag.

Sen var det dags för vätskekontrollen ute på hisingen, men det fanns tyvärr bara vatten. Måste varit det snabbaste stopp vi gjort nåt år för vi var fort iväg igen.

 

Snart var vi framme vid Nordstan och rundans höjdpunkt! Det är såååå kul att springa därigenom och se alla förvånade människor som väntar på att affärerna ska öppna.

Vi hade i år polishjälp vid vissa övergångar och det var verkligen bra. Kändes tryggt att de stod och stoppade trafiken när vi sprang över de mest trafikerade vägarna. Stor eloge till polisen!!

Vid Heden slöt Mellanben upp med oss de sista km. Hon lät verkligen inte bra, så det var helt rätt beslut av henne att låta bli att springa, men roligt att träffa henne en liten stund iaf.

Runt Ullevi och sen var vi i mål!

 

Jag tog en kexchoklad och fyllde på min rygga med vatten och sen begav jag mig av igen för att springa en bit till hemåt. Fick lite energi av kexchokladen, men kände mig oroväckande stel och trött. Planen var att försöka springa minst 40 km, men det kände jag inte skulle funka så jag omvärderade och siktade på 30 km.

När jag kom in i Partille var benen vansinnigt sega och ville inte springa alls. Fram med pannbenet och fortsätta mata, tänkte inte stanna och det gjorde jag inte heller.

Det gick då inte fort men jag tog mig hela vägen till Partille C där jag hoppade på tåget hem.

Vi skulle träffas på Stenkullens IP vid 18:30 för ännu ett KM. Hela familjen skulle med och vi var hemskt sena, så med andan i halsen och superstressad anlände vi för sent. Men de andra väntade så snällt på mig med, blev så glad för det.  

 

 

En kort uppvärmning och sen var det dags att starta. Planen var att försöka hänga på Mina och Jennie så länge som möjligt, men när de väl startade så gav de sig av i ett grymt tempo, speciellt Mina och jag släppte ganska omgående och lade mig i ett för mig ganska högt men ändå hanterbart tempo.

 

 

Efter första km började jag tappa tempo lite, men bet i så gott det gick, det kändes ändå förvånansvärt bra.

Jag kämpade på så gott jag kunde och det var guld värt att ha min fina familj med mig som hejade på.

 

Efter 7 km började jag bli trött, men då kom Claes och agerade hare och det var jätteskönt att ligga i rygg på honom. Vi ökade succesivt tempot och efter 8 km såg jag på klockan att det fanns chans att persa om jag bara kunde hålla tillräckligt högt tempo så jag slet och slet och ökade tempot allt vad jag kunde.

 

Sista varvet hejade alla på mig och Claes försökte peppa mig att ligga på för allt vad jag kunde, så jag sprang så snabbt det bara gick, men......... missade mitt pers med 12 sek. Jag var ändå väldigt nöjd med tanke på att jag inte alls känner mig i så bra form,  speciellt inte för att springa snabbt. 

 

Resultat 48:29

5,5 dygn efter målgång i Vasaloppet stod jag så på startlinjen till Skövde 6-timmars. Jag var in i det sista väldigt tveksam till om jag skulle anmäla mig eller ej, men tänkte att jag tar det som ett träningspass i goda vänners lag. Det är ju alltid så kul med såna här tävlingar.

Jag och Michael åkte upp til Skövde med tåget och minsta möjliga marginal innan start. Allt vi hann med var att hämta nummerlapparna och kissa innan det var dags att starta.

 

9:00 går startskottet och jag och Michael gör sällskap första timmen. Sen tar Michael kisspaus igen och jag fortsätter lunka på. Det tar inte lång tid innan Vasan gör sig påmind och jag känner att reserverna är inte återfyllda sen dess

Efter ca. 18 km känner jag att orken tar helt slut och jag blir tvungen att gå ett helt varv. Kroppen vill inte, så jag stannar en stund vid vätskekontrollen och vräker i mig sportdryck, banan, chips, godis cola innan jag ger mig iväg igen. Fortsätter gå en hel del innan jag känner att kroppen börjar ta upp maten och drycken och krafterna kommer tillbaka.

Börjar kunna springa igen och det känns riktigt gott. Småpratar till och från med mina medlöpare och passerar efter ett tag Michael som sänkt tempot ordentligt.

Efter ytterligare en stund sätter jag på lite musik och med Bed on fire och Gangnam style i lurarna känns löpningen löjligt lätt och jag springer om den ene efter den andre och det känns härligt!

Vid 38 km börjar jag krokna rejält och måste gå massor, jag fryser och känner mig stel. Ber om lite hett vatten i min sportdryck och dricker tills jag känner mig varmare och lite piggare igen. Stannar även och tar på mig en jacka.

 

Nu är det bara en timme kvar och jag ser på klockan att jag har chans att klara fem mil om jag bara lyckas hålla tempo sista timmen. Men kroppen känns ganska urlakad och trots att jag försöker springa på och varvar Michael ännu en gång, så går det inte. När slutsignalen ljuder saknas det 497 meter ifrån fem mil.

 

Resultat 49503 m.

 

Michael stannade på 46060 m.