Ultrabitch

Vi kom till Andorra en dag senare än vi hade tänkt oss så vi var inte framme förrän på tävlingsdagen och bestämmer oss därför för att åka direkt till Ordino och hämta ut min nummerlapp och kolla hur allt fungerar så jag kan gå och lägga mig och sova i lugn och ro sen. Jag hade sen innan försökt läsa på hemsidan men inte hittat nån info om var och när man ska hämta nummerlappen, men tänkt att det säkert är i samband med starten. Starten skall gå vid midnatt och jag behövde sova innan då vi varit uppe ganska tidigt på morgonen., så det känns som en bra plan.
När vi kör från Canillo till Ordino och kommit ungefär halvvägs kommer vi till en skylt som säger att bara fordon under 2,5 m kan åka denna vägen och vi kör ju en husbil som är över 3 m hög. Det är bara att vända och åka tillbaka. Nu är det redan lunchdags och jag bestämmer mig för att käka och sen lägga mig och ta en taxi till Ordino vid 22. Innan jag lägger mig dubbelkollar jag ändå hemsidan och får av en händelse se att jag missat tiderna för genomgång och nummerlappsutdelning. Det är inte helt lätt att hitta på hemsidan då långt ifrån allt är översatt till engelska.
Nu ser jag iaf att genomgången är kl. 18!! Nummerlappen skall hämtas senast 19!!! PANIK!! Så jag skyndar mig att lägga mig att sova och lyckas faktiskt somna vid 14. Tänker att jag sover nog inte så länge så jag behöver inte ställa klockan, men jag vaknar inte förrän 17:20 och då blir det stressigt minsann. Ber Michael beställa en taxi medan jag slänger på mig kläder, packar väskan i en hast och fixar mig helt klar på typ 10 min. Med andan i halsen kastar jag mig in i taxin och vi far mot Ordino. Det var tur att jag hade annat i tankarna för taxichaffören körde i en hisnande fart i kurvorna och upp och ner för bergen.
Väl i Ordino hinner jag precis till genomgången där ungerfär 25% (min uppskattning eftersom jag inte fattar ett ord som sägs på franska) översätts till engelska. De förklarar att förhållandena på bergen är så svåra att de varit tvungna att ändra banan och visar den nya banan. De berättar hur man ska göra med sina dropbags och målväska (detta var en nyhet för mig att man ens hade då jag inte sett nåt på hemsidan). De visar även lite bilder hur det ser ut på banan och jag håller på att svimma. Jag blev inte direkt mindre nervös nu!!

 

 

Efter genomgången så rusar jag ner och hämtar nummerlappen och min mugg som man ska ha med sig, men de försöker förklara (på franska och katalanska) att nåt saknas och jag måste komma tillbaka. Det visade sig vara en käck hållare till muggen som man kan fästa på bältet.
Lämnar därefter in världens minsta dropbag, jag hade ju inte räknat med att det skulle finnas så allt jag skickar ut är lite bananer och choklad. Sen lägger jag mig en halvtimme och vilar inne vid nummerlappsutdelningen tills de kör ut för de ska stänga. Klockan är då ca. 20 och jag frågar vart jag ska ta vägen tills starten går 4 timmar senare och får till svar att jag kan gå och sätta mig på en restaurang. Skitkul och sitta på en restaurang så många timmar innan man ska ut på sitt livs hittills största utmaning.

 

 

Tar en tur runt Ordino, som är pyttelitet, och väljer ut den restaurang som ser bäst ut och som för övrigt är den enda jag hittar som har pizza. Före pizzan får jag in två stora bröd med vitlök, tomat och en massa god korv. MUMS!! Sätter i mig nästan alltihop och nästan hela pizzan innan jag ger mig ut på stan igen vid 22:30.

Jag lägger mig på en parkbänk precis vid torget, där även starten skall gå. På HÖG volym spelas nån opera under hela tiden fram till start, snacka om annorlunda mot vad man är van vid. Ungar springer runt hela tiden på torget med smällare och det dröjer inte länge innan de får syn på mig och kommer på idén att slänga smällare under bänken jag ligger på. Så jag ger mig av, tar ett sista toabesök, förbereder min packning, velar med hur mycker kläder jag ska ha på mig och sen är det dags!
Nu börjar de kalla på alla startande att de ska gå till startområdet där de kollar allas chip när man går in. Under tiden spelar en trumorkester och det är ett himla liv. Jag hamnar väl ungefär i mitten av startfältet och ser mig omkring efter om det är nån mer nordbo där men ser bara folk från Andorra, Spanien och Frankrike. Kul grej med nationalitet och namn på nummerlappen.

De första 2 km går lätt utför och hela startfältet joggar iväg i ganska samlad tropp. Det är en fantastisk känsla och jag har ett stort leende på läpparna. Nu är jag på väg! Efter 2 km går det lite uppför i en by innan vi svänger av in i skogen och uppför första berget. Jag är lyckligt vetanda om exakt hur lång stigningen ska vara, hade studerat banprofilen innan, men kom inte ihåg riktigt.

Det går uppför och då menar jag inte så där lite "lätt" uppför som i Hjortgården eller som Aborrbacken på Lidingö utan jag menar rakt UPP!! Vi pratar närmare klättra än gå och efter typ bara 500 m måste jag stanna och ta första flåspausen. Vaderna tar mycket stryk och jag blir hemskt andfådd. En kort paus och sen fortsätter jag igen. Pauserna kommer allt tätare allt eftersom vaderna börjar krampa och jag blir bara mer och mer andfådd ju längre upp jag kommer. Efter en stund möter jag en annan deltagare som uppenbarligen ska bryta. Jag har bara kommit 4 km och inser att jag inte kommer klara detta, men bestämmer mig ändå för att kämpa på så länge som möjligt. Jag ska minst fortsätta till det blir dagsljus och så får jag se om kroppen känns bättre då.

Med krampande vader, världens sämsta flås och ett hjärta som känns som det sk hoppa ur kroppen kämpar jag vidare trots att varje km tar runt 30 min!! Helt sjukt ju! När jag tror att det aldrig ska ta slut så ser jag plötsligt månen och inser att jag nått toppen. Mitt vatten är slut och till min glädje ser jag en kontroll. Det ser jättemysigt ut, då de tänt ljus längs vägen där man kommer in.

Tyvärr är det bara en kontroll där de kollar chipet och berättar att första vätskekontrollen är vid 10 km. Ok, nu är det ju nedför så det är lugnt. HA, vad jag bedrog mig! Mer uppför, och uppför i en terräng som är mer än krävande. Men jag kämpar på så gott det går.

Efter en stund börjar det gå lite nedför och mer platt, men istället är det grymt svår terräng, med stenar, rötter och stupp på ena sidan om stigen. Här vill det till att inte trampa fel! Jag är nu på ett berg i Pyrenéerna, det är beckmörkt och jag är helt ensam. Ganska konstigt egentligen, jag är egentligen ganska mörkrädd, men här går det bra, mest rädd att jag ska trilla ner.
Vid en extra svår nedgång med platta hala stenar så halkar jag. Jag blir skiträdd att jag ska ramla på ryggen då det precis bakom mig sticker upp en stor vass sten med landar med händerna först, slår i ena handen väldigt hård så smärtan hugger till i både handen, hela armen och även i axeln som tar en del av smällen. Jag blir rädd att jag brutit nåt och blir bara sittande en stund och känner efter, men inser att det är lugnt och reser mig igen och fortsätter.

Efter ytterligare en stund närmar sig ett dån av vatten som forsar precis från det håll dit jag är på väg. Undrar om det är en bro där eller hur man tar sig över. Tycker vatten är hemskt skrämmande och till min fasa finns det ingen bro utan bara lite grenar utslängda rätt över forsen med tövatten. Jag försöker kliva på grenarna så gott det går, men det är ju helt omöjligt och jag kliver igenom och far rätt ner i vatten. Behöver jag säga att vattnet var iskallt!? Nåja, upp igen och genom resten av forsen innan jag kommer upp på fasta landet igen.
Snart ser jag vätskekontrollen, men jag ser också massor av snö på vägen dit. Det är iaf upptrampat så man behöver inte pulsa, däremot är dalen vi jag kommer in i väldigt kall, gissar att snön kyler en del med, så jag fryser en del. Jag har nu bara kommit en mil, men känner mig redan helt slut!! Lika trött som efter en mara ungefär. Funderar på att bryta, men har ju bestämt mig sen innan att jag iaf ska klara mig tills solen går upp.
På vätskekontrollen får jag fyllt på mina flaskor, dricker lite skitäcklig soppa eller buljong eller vad det kan vara, tar lite frukt och sen iväg igen. Nu går det lite lätt nedför och på ett stort snötäcke så jag passar på att springa lite, man känner ju sig liksom hemma på att springa i snö. Ser att det är en löpare framför mig och bestämmer mig för att se till att komma ikapp så jag slipper vara helt själv.

Spanskan har trailskor, men snart faller även hon och det känns lite skönt att det inte bara är jag som har problem med terrängen. Vi fortsätter vår färd nedför och kommer till slut till en skidbacke och då är det dags att börja klättra uppåt igen. Jag och spanskan börjar prata lite på min extremt knaggliga spanska men vi lyckas iaf få till en enkel och trevlig diskussion. Hon är från Gran Canaria och där finns tydligen inga berg heller och hon tycker det är lika tufft som jag. Vi stånkar och har oss, tar minipauser för att pusta med jämna mellanrum och sen fortsätta upp, upp, upp. Det är en underbart vacker kväll, med fullmåne och stjärnklar himmel.

Till slut är vi framme vid kontrollen och jag stannar lite längre än spanskan för jag måste på toa också, så där skiljs våra vägar åt. Jag passar på att fråga om det är kallt uppe på nästa berg vi ska bestiga och de säger att det är mycket kallt, så jag tar på mig ALLA kläder jag har med mig inklusive mina vinterbrallor.
När jag lämnar kontrollen hamnar jag ihop med en fransk kvinna lite, men vi pratar inget och jag springer snart ifrån henne då vi kommer ut på en asfalterad väg och det går desstom nedför i en km.
Efter en skön km där jag faktiskt kunnat springa bär det iväg upp i skogen igen och snart kommer den franska kvinnan ikapp mig igen och passerar mig också. Det kommer även en kille ifatt mig och lägger sig bakom mig. Han verkar inte ett dugg trött och när jag stannar så stannar han med. Jag tittar bakåt och ser att han har funktionärströja på sig och frågar om jag är sist och har är efterlöpare och jodå, så är det. Jag har sett löpare bakom mig tidigare, men antar att de måste ha brutit. Vi möter även en kvinna som kommer med räddningsfilten runt sig som också ska bryta.

Plötsligt kommer vi ut ur skogen och jag ser ett högt berg och inser att där ska vi upp. Det är sjukt tungt nu och jag säger flera gånger till Iban att jag kommer inte klara detta, men som vanligt fortsätter jag kämpa och kämpa. När jag är nästan uppe så pekar han på en annan IDIOTHÖG bergstopp och säger att det är dit vi är på väg. Säkert! säger jag och skrattar. Jodå, han står på sig, men jag fortsätter tro att han skojar.

Men visst ska vi upp på bergstoppen! Känns som jag ska dö!! Precis då går solen upp över bergen och det är så vackert att man blir helt fascinerad. Jag bestämmer mig att jag SKA klara mig hela vägen upp, men snabbt går det inte. Det går rakt uppför på lösa stenar, över tuvor och nåt som ibland kan liknas vid en stig. Men pauserna är många och vid ett tillfälle måste jag sätta mig ner en stund och bara försöka andas, hjärtat kämpar stenhårt med att pumpa runt blodet, lungor och luftvägar bara värker och detta är utan konkurrens den tuffaste tävling jag varit med om.

Bitvis kryper jag uppför berget och Iban tycker nog att den här tokiga svenskan är ganska underhållande. Jag kommer iaf ifatt franskan och Iban får hjälpa henne ibland då hon med har problem att ta sig upp. Han hejar på oss båda och är ett enormt stöd!

Till slut tar jag en sista kraftansträningen och tar mig den sista biten uppför backen och till tältet där kontrollen är. Faller ihop lite och bara hämtar andan innan jag kommer upp och kollar på den otroliga utsikten. Det är kallt här uppe, nånstans 5-10 minusgrader och jag är glad att jag är ordentligt påklädd.

 

Uppe på toppen är det ingen vätskekontroll utan endast koll av chipet, så stoppet blir ganska kort innan jag ger mig av neråt igen. Jag är ju skapligt duktig utför så jag pinnar på förhållandevis bra, men terrängen är ganska svår så fort kan man knappast säga att det går. Först biten är det väldigt stenigt tills jag kommer NER till toppen på en skidbacke. Sen är det gräs och lera, vilket är hemskt halkigt så har går det betydligt långsammare. Det är dessutom väldigt brant så det vill till att inte tappa koncentrationen och ramla för då tar det nog inte stopp förrän man är nere. 

Efter några km är jag nere vid kontrollen, som även är start för 35km-loppet, där är fullt med folk och det framgår inte vart man ska ta vägen. Efter att ha snurrat runt en liten stund kommer Iban och fransyskan ikapp mig och visar vägen in till kontrollen. När vi kommer in på kontrollen så dyker funktionärerna på oss direkt och undrar om vi tänker bryta. När jag säger att jag vill fortsätta en bit till informerar de om att jag måste lämna kontrollen inom fem minuter annars blir jag diskad. Så jag fyller snabbt på mina flaskor, tar två apelsinklyftor och ger mig iväg. Jag är grymt nödig och hade sett två bajamajor utanför kontrollen, men åt fel håll så jag tänker att jag går tillbaka dit innan jag ger mig iväg igen. Tyvärr blir jag stoppad och måste vänta på följelöparen innan jag kan ge mig av. Han fattar knappt nåt engelska och jag orkar bara inte förklara för denna lilla pojke att jag måste på toa utan det blir till att hålla mig.

Min kropp är nu sjukt sliten och jag orkar inte ens springa lite utan det är gå som snabbt som möjligt som gäller. Bestämmer mig för att bryta vid nästa riktiga kontroll och frågar följeslagaren när den kommer och det är bara nån km kvar. Tyvärr visar det sig bara vara en chipkoll mitt ute i ingenstans så jag passerar bara. Vi tar oss nu genom en skog där det växlar mellan tekniskt svår terräng och vanlig stig.
Efter en liten stund ser jag några flaggor en bit bort och tänker lättad att det är kontrollen, men när jag kommer fram finns bara skog. Efter en bit till ser jag några bilar på håll, men återigen bara skog när jag kommer fram. Jag antar att det bara är träden och vinden som lurar mig, men sen ser jag en kvinna som står mot ett träd på en stege och hänger upp nån blåvit grej i ett träd. När vi kommer närmare finns det inget annat än skog, men jag ser att det ryker från en lägereld precis bredvid en stubbe, så jag tänker att då är det någon här iallafall. Precis när jag passerar stubben syns varken rök eller eld eller några andra tecken på mänsklighet utan bara skog. Då förstår jag att jag har hallucinationer och bestämmer mig för att bryta så snart som det bara går. Känner att det finns risker för min hälsa om jag pressar mig vidare.
Jag försöker förklara för killen som går med mig att jag vill bryta så snart som möjligt och till slut förstår han och ringer tävlingsledningen. Jag får prata med dem direkt då han inte klarar att översätta och säger att jag vill bryta så snart det går. De lovar att skicka en bil till närmaste väg när vi kommer ur skogen. Plötsligt när vi kommer gående på stigen så står det en ko mitt på stigen. Det är inte ofta man får väja för kor när man är på tävlingar och för att försäkra mig om att den inte var en synvilla så tog jag ett kort.

När jag kommer tillbaka till Ordino känner jag mig lite besviken men samtidigt även stolt över mig själv. Att bestiga två berg är ju faktiskt ingen dålig prestation även om jag gärna hade tagit mig hela vägen. Direkt känner jag mig revanschsugen och nu när jag vet vad jag ger mig in på är det bara hem och träna, så är målet att göra ett nytt försök om två år.
En sak är iaf säker, det var en fantastisk upplevelse som jag gärna gör om!

Tidigt på morgonen gav vi oss av från Alingsås, jag och Martin. Jag var ganska nervös, men mest skulle det bli kul, hade längtat ända sen förra året att få köra hela sträckan.

8:00 går starten och vi ger oss iväg i samlad trupp första biten då banan var lite svår att hitta, men snart delas fältet upp. Jag hade sedan innan bestämt mig för att ta det överdrivet lugnt för att klara att ta mig hela vägen. Sålänge jag håller mig på rätt sida repen så är jag nöjd.
På väg upp mot Getryggen känner jag att jag har klätt på mig alldeles för mycket kläder och måste stanna för att ta av ett lager. Efter detta är jag sist, men jag låter det inte störa mig utan joggar lugnt på i mitt eget tempo. Det är så mysigt genom Skatås och jag springer på bekanta vägar. När vi kommer förbi Prästtjärn ler jag för mig själv. Tänk vad många gånger jag sprungit där, men nu var det många år sedan och man blir allt nostalgisk.
Sen kommer vi upp till Kåsjön och där sitter en man i en bil som jag tolkar som att han är funktionär då han hoppar ur bilen och hejar på precis som jag passerar. Efter detta börjar den svårare löpningen med blöta kärr, där jag gör mitt bästa för att springa runt eller balansera på stockar och nedfallna grenar.
Efter en liten stund kommer jag ikapp en löpare som till min stora förvåning visar sig vara Barbro. Hon är helt FANTASTISK den kvinnan och det känns ändå lite stort att jag lyckats komma ikapp henne. Hon har tydligen lite problem med den mest tekniska löpningen, det är ju en hel del balanserande och över stock och sten. Vi pratar lite, men är ganska koncentrerade båda två. När det är mycket balaserande och kärr kommer jag om henne för att hon sen springer om mig så snart det blir mer lättsprunget. Sådär håller vi på ett tag tills vi kommer ut på vanlig stig och då drar hon iväg.

Nu börjar jag närma mig första kontrollen och plötsligt ringer mobilen. Det är Martin som undrar om jag snart är framme vid kontrollen för han är där, men jag har en lite bit kvar. När det bara är en liten bit kvar till kontrollen kommer jag till en jättelång uppförsbacke som jag joggar uppför. Backen vill aldrig ta slut och efter en liten stund börjar jag undra om det inte ska kommer en banmarkering snart, det var lite för länge sen jag såg nån, men samtidigt är det en helt rak väg så jag tänker att de säkert inte satt så tätt då. Men efter ungefär 7-800 m inser jag att jag är helt fel, så det är bara att springa tillbaka och leta efter den rätta vägen. När jag kommer ner till vägskälet igen så är det väldigt bra skyltat, men jag har varit för upptagen med mina egna tankar eller nåt så jag har bara inte sett det.
Kommer direkt in på kontrollen sen och där jublar de underbara funktionärerna vilket alltid är en sån humörhöjare. Stannar lite kort på kontrollen, fyller på med saltgurka, godis och vatten innan jag snabbt sticker iväg igen.

Efter kontrollen flyter kilometrarna bara på, allt känns bra, men det går lite långsamt. Jag gör mitt bästa för att inte blöta ner fötterna och tar det hellre lugnare vid kärren för att hitta den bästa vägen. Men vid ett kärr går det bara inte att ta sig runt och jag lyckas trampa ner i den blöta leran ända upp till knät. Som tur är släpper inte skon utan jag kan fortsätta, även om nu båda fötterna och underbenen är leriga och skorna dyngsura.

Då jag inte har full koll på hur långt det är till kontrollen i Hindås eftersom jag sprungit lite fel så tror jag att jag ska hinna medgod marginal innan starten för BUM 45 km. Jag och Michael hade bestämt att vi skulle göra sällskap från Hindås, men jag har gott om tid på mig så jag tar det lugnt. Tyvärr visar det sig att jag har flera km längre än jag trodde och trots att jag försöker trycka på så gott det går det sista så hör jag startskottet gå precis innan jag kommer fram. 15 sekunder efter starten springer jag i på kontrollen och till min nu ännu större förvåning får jag syn på Martin där. VA?! Han är seg och har tagit en längre paus.
Efter att jag fyllt på depåerna så tar jag ett kokt ägg i handen och vi ger oss iväg medan jag mumsar på ägget. Jag lyckas dock sätta en bit ägg i halsen och får sån fruktansvärd idiothosta så ag håller på att få panik. Det är helt fruktansvärt och jag fortsätter hosta i säkert fem minuter innan det till slut ger sig. En herre springer om mig och frågar vad som hände innan han springer vidare.

Efter flera km sakta jogg/gång kommer vi ändå ikapp en löpare från 45:an som har fått problem tydligen. Ena följelöparen tar då sällskap med mig medan den andra stannar med den andre tävlanden. När vi kommer upp på en rejäl höjd och ser den fantastiska utsikten så springer dock mitt sällskap tillbaka till den andre följelöparen för att hämta kameran och jag blir ensam.
Nu börjar kampen mot klockan! Jag ser att det kommer bli tajt att hinna till repet, men nu mår jag bättre så jag börjar öka. Helt plötsligt dyker Martin och mannen upp bakifrån, de ha sprungit lite fel och hamnat bakom mig istället. De har också insett att vi börjar närma oss reptiden och vi pinnar alla på så gott det går. För varje km känner jag mig alltmer stressad och springer så fort jag bara kan. Jag ser på klockan att det kommer bli nästan omöjligt att klara tiden, men jag måste fortsätta kämpa. Tyvärr visar det sig att distansen som det står att kontrollen ska finnas på inte riktigt stämmer vilket gör det ännu lite tajtare. Jag springer så snabbt jag bara kan, men till slut kommer jag till kontrollen en minut efter att de skulle dra repet. Jag är beredd att lägga in en protest om de inte låter oss fortsätta men det är inga problem utan att vi t.o.m. får pausa och käka en korv innan vi ger oss av.
Jag är snabbast iväg, men kort efter kommer Martin och sen mannen. Det är skönt att springa lite på asfalt och utför, men den lyckan är kort och snart är vi inne i skogen igen. Jag känner mig lite trött, men värst är magen just nu och till slut klarar jag inte längre utan måste uppsöka en buske. Martin väntar självklart inte utan drar iväg och när jag sitter där i busken hör jag även mannen och följelöparen drar förbi. Nu är jag sist, men jag känner mig såpass pigg att det inte känns som att det kommer vara länge och snart är jag förbi dem.
Jag joggar på, men har börjat få alltmer ont av skoskav. Fötterna har varit blöta bra länge och det är verkligen skavfrämjande. I en utförsbacke känns det som foten exploderar och jag får plötsligt grymt ont! Blir rädd att jag fått en skada eller nåt, men när jag analyserat det hela inser jag att det är en stor blåsa som sprängts helt plötsligt. Efter detta har jag helt galet ont av skavsår och löpningen går grymt sakta då varje steg är ren smärta. Vid en villa står en liten tjej och delar ut vatten och jag är bara tvungen att stanna för man blir ju så glad av dessa insatser.
Förbi Hestrastugan och sen upp i skogen bakom igen, för att avverka sista sega biten. Det känns verkligen som man springer fel håll när man varit precis vid Borås för att sen vika av rätt ut i skogen. Men det går ganska bra förutom mina skav och snart är jag tillbaka i Borås tätbebyggelse igen. Då ringer Martin, han är helt vilse och vet inte hur han ska hitta till målet. Jag är inte till mycket hjälp utan han ringer till tävlingsledningen istället som lyckas guida honom i mål.

Snart ser jag målet och jag ser även på klockan att om jag lägger på ett rejält kol så kan jag klara mig under 13 timmar. Jag kutar på bra trots mina extremt onda blåsor och springer upp för den lilla branten och in i målet i ett bra tempo.
MÅL!!
Riktigt nöjd att jag klarade detta! Det var ett klart distansrekord för mig och i terräng dessutom. Jag ser redan fram emot nästa år!!