Ultrabitch

På nyårsafton 2009 skulle jag ut o träna längdåkning. Det fanns snö, men hade töat några dagar tidigare o denna dag hade det fruset på igen. -12 visade temperaturen.
Så jag gav mig iväg till Golfbanan för att köra nån mil. Det var isiga, lite halvdåliga, men snabba o fullt åkbara spår.
Men jag hade bara åkt en gång innan denna säsong o det var ganska svåråkta spår, så jag gjorde 3 vurpor.
Den sista av vurporna var när spåren helt plötsligt bara försvann o det blev bara ett skrovligt istäcke kvar. Jag försökte stanna, men skidorna bara for iväg o jag landande på handen. Jag märkte att tummen böjdes bakåt, men det gjorde inte speciellt ont o jag var uppe på nolltid.

Efter det så kändes skidåkningen kanon. Det flöt på riktigt bra utan nya vurpor o jag körde 10 km efter att jag ramlat sista gången. Lite kändes det i handen, men inte värre än ett miniblåmärke.

När jag tränat färdigt åkte jag tillbaka till bilen o tog av mig staven o handsken. Då började det göra ont i tummen o jag kunde knappt röra den. När jag kom hem undersökte Michael tummen o kom fram till att jag troligtvis slagit av ledbandet. En klassisk "Skiers thumb". Nåväl, det var bara att proppa mig full med sprit o smärtstillande. Hade ingen större lust att åka in till akuten på Nyårsafton. Under kvällen svullnade min hand bara mer o mer o gjorde mer ont.



Dagen efter åkte vi till akuten ganska tidigt. Tyvärr var handen så svullen att de inte kunde ställa en säker diagnos, men jag blev iaf gipsad o remitterad till operation. Dagen efter fick jag åka in igen o gipsa om.
På tisdagen opererade de tummen o spikade fast ledbendet igen.



Så nu siktar jag på att åka mitt första "riktiga" Vasalopp 2011.