Ultrabitch

3:30 ringde klockan o det var dags att gå upp. Trots sjukt tidigt så studsade jag o Martin ändå upp ur sängen. ÄNTLIGEN var det dags!

 

Lite frukost, påklädning, dubbelkoll att allt var med o sen iväg.

 

Vi var inte ensamma när vi promenerade genom Mora denna morgon. Det var fler med skidor som var på väg till bussarna. Men det var ändå KNÄPPTYST o allt som hördes var våra skor som knarrade mot snön. När vi gick förbi målet stannade vi till, kollade på de perfekta spåren o det upplysta målet. Drömde att om vi om många timmar skulle komma glidande här. Säkert skulle det vara mörkt igen, men spåren skulle inte se så perfekt ut.

Jag småhaltade fram denna morgon. På TjejVasan två dagar tidigare hade jag fått ett litet skavsår. Jag hade satt på Compeed, men det gjorde ändå hemskt ont att gå i pjäxorna. Tänkte i mitt stilla sinne, att man e nog lite knäppare än genomsnittet ;-)

 

Resan till Sälen gick så långsamt o jag fick försöka stålsätta mig att INTE tänka på hur långt det var. Det tog ju lång tid med bussen, hur lång tid skulle det då inte ta på skidor.

Efter ca. 1,5 timme var vi äntligen framme. Det var beckmörkt, en lugn stämning o en STANK från Baja-Majorna som stod uppradade. Aldrig har jag känt sån kraftig lukt från Baja-Major. URK! If you gotta go, you gotta go! Det var bara att hålla andan o gå dit, kissa det snabaste jag kunde o sen ut igen.

Kön ringlade sig lång till starten, men det gick fort o snart var det vår tur att glida över startlinjen.

 

07:20 Känslan är mäktig när jag glider över startlinjen som jag sett på tv varje år sen jag var mycket liten.

Tar det ganska lugnt i början o matar sakta på över fältet tills vi kommer fram till "mördarbacken". Klättra, klättra, klättra, klättra........ Men HALLÅ, tar backen aldrig slut??!! Så här lång ser denna backe INTE ut på tv! Till slut är vi iaf uppe o jag känner mig helt slut o alldeles genomsvett.

Sen kommer en period med lätt körning o pulsen går fort ner o jag blir pigg igen.

 

08:37 Kommer vi till Smågan. Jag har tappat bort Martin, inte lätt att hålla ihop. Stannar för att fota, lite blåbärssoppa o sen iväg igen.

Efter Smågan tar jag rygg på några till synes mer erfarna åkare o får upp tempot ordentligt. Vi åker om den ena efter den andra. Allt flyter på kanon o jag känner mig pigg o stark. Denna bit koncentrerar jag mig mest på att hålla koll på min rygg, så jag inte åker på framförvarande.

 

09:55 Mångsbodarna. Här tar jag en lite längre paus. Kisspaus, käkar o dricker. Lite lätt stretching. Spanar efter Martin, men tänker att han nog ligger före mig. Precis som jag ska åka iväg glider Martin in i kontrollen, så jag väntar in honom medan han fikar och så åker vi därifrån ihop.

Kul med sällskap. Vi tar det lugnt nu, njuter av omgivningen o tjötar på.

 

11:09 Risberg. Blir ett lite längre stopp även här. Det är ju hyfsat långt mellan kontrollerna så det får man unna sig. Jag har haft hemskt bakhalt hela tiden o nu känner jag att jag måste valla om. Så jag besöker vallaservicen i denna kontroll o WOW. Mina skidor får kanonfäste. Härligt! Jag har nu börjat få betydligt mer ont i min häl o sneglar mot sjukvårdstältet innan vi åker vidare.

 

Efter Risberg börjar orken tryta. Vi åker ihop, det hjälper lite, men jag säger till Martin att jag inte vet om jag kommer fixa att ta mig i mål. Jag känner mig grymt trött o har så hemskt ont i min häl. Vi har inte ens åkt hälften, hur ska detta gå?

Som tur är åker vi ut på ett fantastiskt vackert parti. Jag tror vi åker på en sjö. Man ser en lång "kö" med skidåkare som ringlar sig fram. Underbart vacker natur, perfekt väder o jag kan inte låta bli att njuta trots smärtor o trötthet.

 

Helt plötsligt börjar Martin sprätta med benen under åkningen. Han har hittills mer joggat med skidor på benen än åkt o jag undrar vad han håller på med?

-Försöker lära mig åka skidor!

ASGARV!! Ok, efter nästan 4,5 mil tyckte du att det var dags?

 

YES! Äntligen ser vi skylten som berättar att vi nu åkt halvvägs!! Mentalt känns det skönt att iaf ha hälften bakom mig. Samtidigt så känner jag hur min kropp skriker av smärta o trötthet. Hur ska jag klara detta?

 

12:48 Evertsberg. Vilken känsla att se skylten som hälsar välkommen till Evertsberg. Hur många gånger har man inte sett den på tv o nu står jag där själv. Vilken känsla!!

Längre paus här med, liten bensträckare o så passar jag på att ringa hem till pappa o berätta läget. Skickar även sms till Michael. När vi sen ska åka, glider vi ut ihop, men Martin får problem o vänder o åker tillbaka till kontrollen. Jag ser det för sent o har redan börjat åka utför den nedförsbacke som kommer.

 

Nu har det börjat gå långsamt. Jag har såna smärtor i hälen att jag inte kan diagonala längre. Jag dubbelstakar fram hela tiden, förutom i uppförsbackarna. När det kommer ett parti där jag är tvungen att diagonala, tar jag ett DJUPT andetag innan jag börjar diagonala. Smärtan i hälen är fruktansvärd. Dessutom börjar jag få ont o kramp mellan skulderbladen o i nacken. O så är jag sååååå TRÖTT!!! Men det är bara att mata på. Mata, mata, mata o se kilometrarna plocka på.

Blir snart ikappkörd av Martin igen o vi glider in i Oxberg ihop.

 

14:27 Vilken syn! När vi anländer till Oxberg strålar solen från en klarblå himmel. Utsikten är hänförande o vi står en stund o bara ser ut över landskapet.

Kollar än en gång på sjukvårdsstugan, men kommer fram till att tar jag av mig pjäxan nu kommer jag aldrig att få på mig den igen. Vågar inte, för sätter jag mig ner överhuvudtaget så kommer jag inte orka resa mig igen. Bara att bita ihop!

Så det är bara att fortsätta jobba. Har svårt att njuta alls, jag har så ont. Men kilometrar blir mil.....

 

15:46 Hökberg. Skönt! Nu är det inte så långt kvar, fast sjukt långt ändå. Kroppen vill inte mer!

Smärta, smärta, smärta!!! Jag orkar inte mer! Jag står inte ut!!!

Slår följe med en åkare från Jönköping som åkt Vasan imponerande 35 ggr. Vi pratar om ditten o datten. Tur det, då glömmer jag smärtan lite. Det går så vansinnigt långsamt nu, jag matar på trots att det känns som att kroppen motarbetar mig. Plötsligt blir jag omkörd av en gammal herre i 80-årsåldern som åker på gamla skidor, i en träningsoverall från 60-70-talet o en läderrygga. Han vänder sig om till mig o säger:

-Bra jobbat!!

Där åker jag, 33 år ung, med moderna utrustning o så blir jag omkörd av en gammal gubbe!! Snacka om att jag kände mig trött o värdelös. Sen får jag veta att denna herre är Gunnar Stolpe som här åker sitt 55:e Vasalopp. Shit alltså! Imponerande!

 

17:01 Eldris! Nu är det bara 9 km kvar o jag känner att jag kommer ta mig i mål oavsett om jag så ska släpa mig in på benstumparna. I kontrollen står en kvinna som funderar på att bryta.

-Är du inte klok?! säger jag. Du kan inte bryta när du åkt 81 km.

- Men jag orkar inte mer, säger hon.

- Har du några barn?

- Ja, två.

- Tänk då tillbaka på förlossningarna, de var mycket värre än detta. Plocka fram de där krafterna du fick ta till när du var på slutet, kände att du inte orkade längre, men ändå var tvungen att fortsätta.

Efter detta gick jag på toa, när jag kom tillbaka var kvinnan borta. Gissar att hon tog sig i mål iaf.

 

Mer mata, mata, mata. 9 km är ju inte långt, men denna kväll kändes det som en hel evighet. Åkte in i Moraparken. NU är jag snart i mål tänkte jag. Men trots att jag matade på kändes det som att jag inte rörde mig framåt. Åkningen genom parken tog en evighet. I en nerförsbacke fick jag dessutom möte. Det var på håret att vi inte krockade. det hade varit ett snöpligt slut att bryta benet med 1,5 km kvar.

Så äntligen siktade jag Morakyrkan o upploppet. Tyvärr kunde jag inte riktigt njuta, jag var så trött o hade så ont. Men nån liten tår kom i ögat, men det var mer utmattning än nåt annat.

 

18:12 I fäders spår-för framtids segrar! Efter 10 timmar o 52 minuter kunde jag äntligen sträcka armarna i vädret o gå i mål. Kolla vilka små glipor till ögon jag hade. Sov nog redan!

Promenaden hem till lägenheten var sjukt jobbig. Jag kunde inte gå normalt utan gick med böjda ben. Lite cowboystuk. När jag kom tillbaka var det första jag gjorde att öppna en öl. GOTT!!! Lite chips slank ner med. Eftersnackade med Martin som kommit i mål 24 minuter innan mig.

 

Sen skulle jag in i duschen. Jag kände att det var illa med hälen o undrade vad jag skulle få se när jag tog av mig strumpan. Tja, vet inte om det fortfarande klassa som skoskav, kanske skulle kalla det köttsår? Inte konstigt att jag haft ont!

Efter detta blev det en promenad till närmast pizzeria, en öl till när vi kom tillbaka igen o sen somnade vi gott.