Ultraintervaller 16/7 8x10 km
För andra gången skulle jag ge mig på denna galenskap. Förra gången avklarade jag 6 intervaller innan jag var tvungen att tänka på familjen. Denna gång var vi på semester och hur kan man fira semestern på ett bättre sätt än att springa 8 mil på ett dygn? ;-)
23:53 Efter 20 min sömn var det så dags att dra igång. Jag kände mig helladdad och ivrig att starta. Fick sällskap av svågern Martin Versén och vi gav oss ut i natten.
Det visade sig dock att det knappt fanns några lampor nånstans längs vägen jag tänkt och det var beckmörkt ute. Vi lyckades iaf ta oss upp till Ugglarp där det fanns lite ljus och där sprang vi runt, runt på en varvbana som var 700 m. Allt flöt på lugnt, det var en del trafik ute och en bil tutade glatt på oss. Kändes lite som att ha publik som hejade på.
Tyvärr räknade vi lite fel på avståndet och fick avsluta med värsta uppförsbacken. Inte helt lyckat, men bara att bita ihop. Värst av allt denna mil var ändå blåsten, helt galet vad det blåste!
02:56 Efter lite mackor, dricka, dusch o en timme vila ringde klockan igen. Det var fortfarande mörkt ute, jag var dötrött och ifrågasatte allvarligt om jag är helt dum i huvudet som inte stannar kvar i sängen och sover istället.
Tog iaf på mig löpkläderna igen och gav mig ute i den kalla och framförallt blåsiga natten.
Det gick riktigt segt i början, men jag körde samma runda som jag o Martin kört innan. Med musik i öronen tog jag mig runt ännu en mil även om det gick långsamt.
06:04
Äntligen blev det ljust, även blåsten lättade lite. Jag gav mig iväg, lite segt i början men sen släppte det och löpningen flöt på. Efter bara några kilometer känns jag att magen börjar göra sig påmind, men inte värre än att jag kan fortsätta springa.
Solen har precis gått upp och det ligger ett morgondis över ängarna. I lurarna ekar "Over the hills" med Gary Moore och plötsligt promenerar ett rådjur med kid över vägen precis framför mig. Magisk morgon! Detta är livet!!
Sista km blev ändå lite panikartad och jag tog mig snabbast tänkbara till en toa.
09:06
Solen skiner, det börjar bli varmt och jag känner mig betydligt piggare på att ge mig ut. Löpningen flyter på så bra och jag känner mig stark.
Magen krånglar men jag hinner hem iaf! Har inte lust att bli känd som "Bajs-kvinnan".
Förutom skoskav mellan tårna och under ena foten så känns kroppen och benen toppen.
12:05 Magen höll sig i schack denna mil, löpningen flöt på och jag kände mig stark hela vägen.
15:07 Nu börjar det kännas i kroppen, främst benen, att jag sprungit några mil. Men främst är jag trögstartad, första kilometern är benen så stumma så, men se släpper det och jag ökar bra på slutet.
17:59 Jösses vad stela benen var i början, de ville inte förflytta sig framåt alls kändes det som. Men när jag väl blivit varm i kroppen så släppte det och tempot ökade för varje kilometer för att avsluta i 4:57-tempo. Härligt!
Sen så hade jag support av Martin denna intervall, som från cykeln servade med vatten. Vi tog en riktigt skön tur bortåt Långesand och vände. Härlig tur om än lite blåsigt. Största problemet är att magen börjat tjorva igen, den är högst orolig och jag får bråttom hem efter avslutad intervall.
20:57 SISTA intervallen!! Bestämmer med min kära familj att jag ska avsluta på stranden så de kan sluta upp och heja på det sista. Magen har vid detta laget totalkollapsat och i princip hela vilan har spenderats på toa. Känner att jag vill få en bra tid på denna intervall och springa den snabbast, benen känns ganska pigga och jag känner mig grymt stark, men minsta lilla jag ökar tempot så tvärstrejkar magen. Så det känns som att valen står mellan sänka tempot eller springa på dass snarast, jag väljer det tidigare.
Efter 5 km drar jag ner på stranden där familjen väntar. Ungarna börjar springa med en stund, men det är ganska tungt att springa i sand så de lessnar snart. Kilometrarna ramlar på nu med, men känns otroligt långa.
Till slut är det iaf bara en vända på stranden kvar ca. 600 m och min syster o alla barnen bestämmer sig för att försöka hänga med, men jag ser målet inom räckhåll och ökar tempot. Både syrran och ungarna ger snart upp, men springer det sista in i mål med mig.
JAG HAR KLARAT DET!!
Känner mig så nöjd med mig själv!! I efterhand kan jag konstatera att det jobbigaste var att gå upp o springa på natten, magproblemen och att komma igång igen mellan varje intervall. För övrigt var det definitivt lättare än jag kunnat tro, även om jag direkt efter sa att jag INTE ska springa ultra på länge.
23:53 Efter 20 min sömn var det så dags att dra igång. Jag kände mig helladdad och ivrig att starta. Fick sällskap av svågern Martin Versén och vi gav oss ut i natten.
Det visade sig dock att det knappt fanns några lampor nånstans längs vägen jag tänkt och det var beckmörkt ute. Vi lyckades iaf ta oss upp till Ugglarp där det fanns lite ljus och där sprang vi runt, runt på en varvbana som var 700 m. Allt flöt på lugnt, det var en del trafik ute och en bil tutade glatt på oss. Kändes lite som att ha publik som hejade på.
Tyvärr räknade vi lite fel på avståndet och fick avsluta med värsta uppförsbacken. Inte helt lyckat, men bara att bita ihop. Värst av allt denna mil var ändå blåsten, helt galet vad det blåste!
02:56 Efter lite mackor, dricka, dusch o en timme vila ringde klockan igen. Det var fortfarande mörkt ute, jag var dötrött och ifrågasatte allvarligt om jag är helt dum i huvudet som inte stannar kvar i sängen och sover istället.
Tog iaf på mig löpkläderna igen och gav mig ute i den kalla och framförallt blåsiga natten.
Det gick riktigt segt i början, men jag körde samma runda som jag o Martin kört innan. Med musik i öronen tog jag mig runt ännu en mil även om det gick långsamt.
06:04
Äntligen blev det ljust, även blåsten lättade lite. Jag gav mig iväg, lite segt i början men sen släppte det och löpningen flöt på. Efter bara några kilometer känns jag att magen börjar göra sig påmind, men inte värre än att jag kan fortsätta springa.
Solen har precis gått upp och det ligger ett morgondis över ängarna. I lurarna ekar "Over the hills" med Gary Moore och plötsligt promenerar ett rådjur med kid över vägen precis framför mig. Magisk morgon! Detta är livet!!
Sista km blev ändå lite panikartad och jag tog mig snabbast tänkbara till en toa.
09:06
Solen skiner, det börjar bli varmt och jag känner mig betydligt piggare på att ge mig ut. Löpningen flyter på så bra och jag känner mig stark.
Magen krånglar men jag hinner hem iaf! Har inte lust att bli känd som "Bajs-kvinnan".
Förutom skoskav mellan tårna och under ena foten så känns kroppen och benen toppen.
12:05 Magen höll sig i schack denna mil, löpningen flöt på och jag kände mig stark hela vägen.
15:07 Nu börjar det kännas i kroppen, främst benen, att jag sprungit några mil. Men främst är jag trögstartad, första kilometern är benen så stumma så, men se släpper det och jag ökar bra på slutet.
17:59 Jösses vad stela benen var i början, de ville inte förflytta sig framåt alls kändes det som. Men när jag väl blivit varm i kroppen så släppte det och tempot ökade för varje kilometer för att avsluta i 4:57-tempo. Härligt!
Sen så hade jag support av Martin denna intervall, som från cykeln servade med vatten. Vi tog en riktigt skön tur bortåt Långesand och vände. Härlig tur om än lite blåsigt. Största problemet är att magen börjat tjorva igen, den är högst orolig och jag får bråttom hem efter avslutad intervall.
20:57 SISTA intervallen!! Bestämmer med min kära familj att jag ska avsluta på stranden så de kan sluta upp och heja på det sista. Magen har vid detta laget totalkollapsat och i princip hela vilan har spenderats på toa. Känner att jag vill få en bra tid på denna intervall och springa den snabbast, benen känns ganska pigga och jag känner mig grymt stark, men minsta lilla jag ökar tempot så tvärstrejkar magen. Så det känns som att valen står mellan sänka tempot eller springa på dass snarast, jag väljer det tidigare.
Efter 5 km drar jag ner på stranden där familjen väntar. Ungarna börjar springa med en stund, men det är ganska tungt att springa i sand så de lessnar snart. Kilometrarna ramlar på nu med, men känns otroligt långa.
Till slut är det iaf bara en vända på stranden kvar ca. 600 m och min syster o alla barnen bestämmer sig för att försöka hänga med, men jag ser målet inom räckhåll och ökar tempot. Både syrran och ungarna ger snart upp, men springer det sista in i mål med mig.
JAG HAR KLARAT DET!!
Känner mig så nöjd med mig själv!! I efterhand kan jag konstatera att det jobbigaste var att gå upp o springa på natten, magproblemen och att komma igång igen mellan varje intervall. För övrigt var det definitivt lättare än jag kunnat tro, även om jag direkt efter sa att jag INTE ska springa ultra på länge.
Kommentarer
Trackback
