Ultrabitch

För första gången på typ 20 år skulle jag springa en stafett. Jag blev dessutom utvald till IK Joggs bästa lag, det lag som skulle ta medalj var det tänkt. Det stod mellan mig och Mina, men min dagsform var lite bättre denna dag så det blev slutligen jag som skulle springa. Snacka om att jag hade prestationsångest!!

Jag skulle iaf springa första sträckan och gick ut riktigt hårt direkt. Först 400 gick i 3:59-tempo.
Men kullersten och betong var inte snällt att springa på, det kändes i fötter och knän. Jag sprang för allt jag hade, men efter ungefär halvvägs låg jag ganska ensam och det blev lite "tråkigt" att springa. Jag låg ju grymt nära max och då behövs nån att springa emot. Kom ikapp ett par tjejer och då fick jag lite bättre fart, och gick om.

När jag bara hade några hundra meter kvar hade jag åter tappat lite fart och blev omsprungen av en tjej. Trodde hon ja, för då fick jag fart igen och lade i högre växeln, sprang om henne och spurtade in till växlingen.
Jag sprang mina 2,5 km på 10:18 och kan i efterhand konstatera att även om jag var grymt nöjd med min insats så hade jag allt kunnat springa liiiiite snabbare och disponerat loppet bättre. Men detta var första gången jag sprang så kort distans och eftersom det blev bestämt i sista minuten att jag skulle vara med hade jag inte hunnit träna på att springa kort och snabbt heller.

Efter alla sträckor var avklarade samlades hela gänget och eftersnackade. Ingen hade en aning om hur det hade gått, men vi var ganska säkra på att ha kommit en bit ner i resultatlistan, sjua trodde någon.

Men vid prisutdelningen ropas vi upp som TVÅA!!! Å med bara fyra sekunder till förstaplatsen. WOW!! Så jag och de tre killarna jag sprang med fick komma upp på scen, krama David Lega, jag blev intervjuad och vi fick fina priser. Kan säga att jag var i chocktillstånd och babblade på utan att veta vad jag egentligen sa. Det var ju mängder med folk som var där och jag fick verkligen blackout av att komma upp på scen så oförberett.