Ultrabitch

Måndag:
Cykel 12 km
Simning 1 km
Tåhävningar
Trött o seg i kroppen efter i lördags.

Tisdag:
Cykel 11,5 km
Indoor walking 20 min
Terränglöpning 6 km
Löparstyrka 20 min

Onsdag:
Löpning 4 km
Styrketräning 25 min
Core 30 min
Indoor walking 60 min

Torsdag:
Vila/Sjuk

Fredag:
SJUK :-(

Lördag:
Mår fortfarande inte helt hundra :-( Skulle kört ultrapass idag, men det blir inget med det.
En terrängpromenad på 3,6 km blev det iaf.

Söndag:
SJUK!

Lång vecka innan, sovit dåligt, mycket farande med barnen. Dagen innan åt o drack jag dessutom dåligt. "Anti-uppladdning" kan man nog säga. Inte blev det bättre av att jag inte sprungit på 1,5 vecka p.g.a. kramp i vaden. Denna blev dock bättre efter akupressur på mässan på torsdagen. Trodde inte jag skulle kunna springa alls då jag misstänkte bristning. Så det var tur det bara var kramp.

Vaknade strax efter 8 på lördagen. Käkade omelett som vanligt.
Åkte med tåget vid 10. Hoppades jag skulle träffa nån löparkompis på tåget, men det var förvånansvärt lite folk. Satt o lyssnade på Kentas "Just idag är jag stark" om o om igen o försökte memorera texten. Försökte även pränta in ett mantra i huvudet "Jag kan, ligg på, VÅGA" då jag har seriösa problem med den mentala biten på tävling.

Iväg till mötesplatsen för Jogg, men ingen där än, så jag gick upp till mässan. Snackade lite med Niklas, Krister o lite andra löparkompisar. O så träffade jag Bengt! Glad jag blev, så länge sen. O vad roligt att han skulle springa nåt så "kort" som GV.

När jag gick tillbaka till mötesplatsen hade Martin o Claes kommit dit med. Jag käkade lite, tjötade massor o laddade där i solen. Underbart väder, men VARMT så vi höll oss i skuggan. Sen dök Marie upp o vi fortsatte prata mer löpning, med lite mer kvinnliga infallsvinklar också.

Sen var det dags för massage, så jag gick till Adidastältet o fick den biten avklarad. Fick även en flaska vatten till, det behövdes.

Äntligen dags för uppvärmning som började med en kisspaus bakom/brevid ett träd, ingen idé att vara pryd. Såg nog roligt ut, för det var ytterligare en tjej som anlöt sig, så där satt vi tre rumpor på rad.
Sen tog jag o Bodil oss en liten lugn tur upp i skogen, ner igen, några varv på grusplan. Efter detta skiljdes vi åt o jag kilade på toa igen, för säkerhets skull. Sen tillbaka till väskan o lämnade mobilen. Tog det hur lugnt som helst, min klocka var bara 14:34 o jag skulle starta 14:37 o tänkte ställa mig sist. I samma ögonblick hör jag i högtalarna:

-Pang!! Då har starten gått för startgrupp 8!
Hoppsan! Kanske dags att ge mig in i min startgupp. Hör Bodil ropa på mig o hoppar över staketet till henne.
Vi promenerar lite sakta framåt o jag känner att ena skon är dåligt knuten. Knyter om den, men det blir för hårt.
Stannar igen, knyter o känner nåt som dras över rumpan på mig. Tittar upp o ser att startgruppen bakom hunnit ikapp. Det var repet jag kände drogs över mig. Dags att sätta lite fart. Springer fram en bit o knyter om skon en sista gång. Äntligen bra.

Jag o Bodil avvaktar lite till o sen när det ser glest ut framför oss ger vi oss iväg.
Jag har ingen GPS-klocka så Bodil håller tempot. Vi snittar på 5:19 de första kilometrarna. Sen har jag ingen koll på snittider eftersom Bodil släppte. Jag försökte spana efter henne, men insåg efter en stund att hon måste ha släppt av på tempot. Det var dessutom så mycket folk att man bara såg en massa människor.


När jag passerar strax innan Mariaplan så hör jag bara nån vråla arg brevid mig o ser nåt komma snabbt emot mig. Det var en gammal alkis som var riktigt arg på alla människor o kom kutande med sin cykel rakt in i klungan. Det var med nöd o näppe jag hann undan o slapp bli påkörd, men pulsen gick ordentligt.

Sen var det bara att mata på. Löpningen kändes bra, men jag var tvungen att stanna o drick en hel mugg vid varje kontroll. Uppför Älvsborgsbron hade jag bestämt mig för att ta det rikitgt lugn o la mig i rygg på några killar så jag inte skulle driva på för mycket. Vi sprang ändå om en massa även om det kändes som jag kröp fram. Det fläktade gött uppe på bron o allt kändes fint. Nerför gick jag låg jag på o lät benen bara rulla utan större ansträngning.

Sen sprang vi ner i Eriksberg o här kändes som att luften stod still o man sprang i en ugn. Det var bara så fruktansvärt varmt o jag kände fort att jag blev hemskt törstig. Jag fortsatte stanna vid varje kontroll o drack minst en mugg med vatten o även lite sportdryck. Käkade GT-tabletter oftare än planerat, men det kändes inte som att nåt hjälpte. En bit innan Götaälvbron kändes det som att jag började få feber, huvudet gjorde ont, konstant törstig, kläderna brände på kroppen, jag började känna mig yr o illamående o det kändes inte som att benen lydde längre. Så jag fick börja gå. Gick uppför hela bron o sen började jag jogga lite lätt, men kroppen vill inte.
Försökte nynna "Just idag är jag stark" o kämpa emot utmattningen, men det var svårt.

Nånstans efter Nordstan stod det en med dusch, sprang genom den o kände att kroppen vaknade till igen av svalkan. Vräkte i mig massor med vatten, sportdryck o GT. En iskall dusch till, där jag blev genomdränkt med vatten o kände mig mer normaltempererad. Äntligen kunde jag börja trycka på igen. Jag kände mig konstigt uttröttad o ont i huvudet, men nu svarade iaf kroppen o jag kunde springa igen. 1:50 var ju kört, men under 2 timmar var inom räckhåll. Så jag låg på så mycket jag vågade o efter 19 km körde jag max det jag hade kvar. Men minutrarna rann iväg. Efter sista uppförsbacken spurtade jag så gott det gick, kollade klockan o insåg att det skulle bli tajt. Jag sprang för allt jag var värd, men det var en massa trötta människor framför mig o närmast omöjligt att springa om.
Trodde/hoppades att jag klarat mig med några sekunder, men marginalerna var inte på min sida denna dag.

Tiden blev 2:00:01

Tankar efteråt:
Aldrig har jag känt mig så utmattad efter ett lopp. Tog över ett dygn innan det kändes som att kroppstemperaturen stabiliserats igen. O dagen efter var jag väldigt känslig för värme. Undrar om jag inte fick lätt värmeslag?

Jag har sprungit många lopp, en bra bit över 30 stycken, men ALDRIG har jag sett nåt liknande som det jag såg idag. De sista 5 km låg det folk som hade kollapsat ÖVERALLT! Det var helt surrealistiskt att se den ena efter den andra. På flera ställen låg det flera stycken på samma ställe. Galet! Visst har det varit varmare lopp, men det som jag tror knäckte de flesta o så även mig var den långa kalla vintern o att det snabbt blev varmt. Man har helt enkelt inte hunnit vänja sig vid värmen.
Innan start drack jag över 2 liter vätska, under loppet över 2,5 liter o ändå kändes det som att jag drack för lite.

Klockan ringde alldeles för tidigt denna dag, men jag hoppar upp ur sängen. Käkar en omelett, på med kläder. Är allt med?
Cyklar iväg till stationen i bitande kyla.

Väl där så hittar jag ingen Steve nånstans....... minutrarna går......... var e han? Börjar bli nervös. Sen så hittar jag en Duracellkanin på perrongen som kutar fram o tillbaka. Hahaha, han e ju t.o.m. mer nervös än mig.

Väl på tåget blir vi tvungna att byta plats ganska fort, då det satt en åksjuk kvinna precis brevid o jag är så äckelmagad.


När vi hoppar av tåget är vi inte direkt ensamma om löparkläder o vi träffar direkt flera trevliga löpare. En kort prommis så e vi framme vid platsen för dagens utflykt.

Sen följer en evighetslång väntan. Här turas vi om att vara pigga o på G, för att i nästa stund bli skittrötta o undra vad vi gör här. Käkar en macka o en banan. Känner jag mig inte lite sjuk? Hur ska jag hålla mig vaken hela dagen när jag är så trött? Många känslor o nervosiotet, men känns gött att jag har sällskap av Steve iaf.

Plötsligt var det dags att byta om. Ner i omklädningsrummet o börja bygga lager, allt ifrån trosor o strumpor byts ut. Träffar även här två trevliga löpare, Sofia o Sofie.

Sen iväg till start! Jag tar det i min takt i starten, 5:45-6:00 tempo känns behagligt. Jag pratar med lite olika medlöpare o kilometrarna försvinner fort. Slår följe med en jättetrevlig tjej i min ålder en bra bit innan kisspaus (kan inte minnas vad hon heter dock).

Efter 10 km är det dags för en snabb kisspaus.

Sen iväg igen. Den följande milen pratar jag bara väldigt lite med andra. Jag tar det lugnt o blir omsprungen en del o de jag springer om går. Hmmmm..... Jag kanske fegar men jag vill känna mig hyfsat pigg hela vägen.


21,1 på ca. 2:20. Fortsätter mata på till 30 km. Sen hade jag sen innan bestämt att ta en lite längre paus efter 30. Kisspaus, hämta mjölken, o enbart gå ett helt varv. Sen var det dags att börja jogga igen. Tar det mycket lugnare nu då jag har känningar i vänsterbenet o inte vill riskera nåt. Så jag går i "mördarbacken" o vätskekontrollen. Mata, mata, mata.........

40 km. GÖTT! Då kommer jag iaf att klara maran. Minst 42196 så är det ultra! De närmaste 2 km är de jobbigaste i hela loppet. Psyket? Känns som jag springer baklänges. Kommer inte nånstans Jobbigt, jobbigt, jobbigt! Såååå dåligt detta går. Men börjar tänka på alla goa vänner som jag vet sitter o kollar varven på datorn o då känns det lättare.

42195!!! Mitt första maraton!!! HÄRLIGT!

Nu känns det mycket lättare, allt jag springer är bonus. O efter maran har jag bestämt innan att jag ska ta det riktigt lugnt o fira med en korv med bröd. Men när jag kommer till servicetältet är bröden slut. Nåja, en lite bananskiva, korvsnutt o GT-tablett e inte fel det heller ;-)

Träffar på en trevlig man som jag pratar med i nästan ett varv. Till slut presenterar han sig som Stefan Manning. -Nämen, är det du, utbrister jag! Honom har jag ju sett i många diskussioner, men aldrig träffat IRL. Trevlig är han! Sen mer mata, mata, mata. Men fryser nu ordentligt, så det blir paus för klädbyte. Efter att jag bytt kläder så är det mycket skönare att springa, men jag varvar med gång.

När det är ungefär 20 min kvar så har jag klarat mitt mål på 45 km. Undrar hur långt jag kan komma de sista 20? Fortsätter ändå att gå i backen o vätskekontroll, vill inte köra slut på mig. Vem vet hur kroppen reagerar?
Låter mig inte ryckas med av medlöpare jag pratar med utan släpper dem hellre.

5 MIN KVAR!! Hur gick detta till? Känner efter i kroppen o inser att jag har en massa energi kvar. Lägger in högre växeln o sätter in spurten sista km i 5:min-tempo. Springer förbi både den ena o den andra som nog undrar vart jag fick denna energi ifrån. Kutar förbi bl.a. Niklas o Per. Vem kunde tro det?

PANG! Mitt första ultra är slut! Det blir stopp strax innan "mördarbacken". Har iaf turen att stanna ihop med någon, en trevlig engelsman/jönköpings- o stockholmbo, så väntan innan de kommer o mäter känns ändå kort.


Sen promenad tillbaka till målet. Lite snabbt eftersnack med Steve, en ISKALL dusch o sen hemfärd.

VILKEN DAG! Detta kommer jag göra om!

På nyårsafton 2009 skulle jag ut o träna längdåkning. Det fanns snö, men hade töat några dagar tidigare o denna dag hade det fruset på igen. -12 visade temperaturen.
Så jag gav mig iväg till Golfbanan för att köra nån mil. Det var isiga, lite halvdåliga, men snabba o fullt åkbara spår.
Men jag hade bara åkt en gång innan denna säsong o det var ganska svåråkta spår, så jag gjorde 3 vurpor.
Den sista av vurporna var när spåren helt plötsligt bara försvann o det blev bara ett skrovligt istäcke kvar. Jag försökte stanna, men skidorna bara for iväg o jag landande på handen. Jag märkte att tummen böjdes bakåt, men det gjorde inte speciellt ont o jag var uppe på nolltid.

Efter det så kändes skidåkningen kanon. Det flöt på riktigt bra utan nya vurpor o jag körde 10 km efter att jag ramlat sista gången. Lite kändes det i handen, men inte värre än ett miniblåmärke.

När jag tränat färdigt åkte jag tillbaka till bilen o tog av mig staven o handsken. Då började det göra ont i tummen o jag kunde knappt röra den. När jag kom hem undersökte Michael tummen o kom fram till att jag troligtvis slagit av ledbandet. En klassisk "Skiers thumb". Nåväl, det var bara att proppa mig full med sprit o smärtstillande. Hade ingen större lust att åka in till akuten på Nyårsafton. Under kvällen svullnade min hand bara mer o mer o gjorde mer ont.



Dagen efter åkte vi till akuten ganska tidigt. Tyvärr var handen så svullen att de inte kunde ställa en säker diagnos, men jag blev iaf gipsad o remitterad till operation. Dagen efter fick jag åka in igen o gipsa om.
På tisdagen opererade de tummen o spikade fast ledbendet igen.



Så nu siktar jag på att åka mitt första "riktiga" Vasalopp 2011.

Kände mig så pigg o stark innan start. Vädret perfekt!

Tänkte att jag skulle köra samma taktik som jag gör på GöteborgsVarvet o starta längst bak för att slippa värsta trängseln. FEL!! Nör jag se sprang över startlinjen upptäckte jag att det inte fanns någon tidtagning på starten, alltså togs tiden från start. Flera värdefulla minutrar till spillo.
Dessutom låg jag sist, bakom en massa långsamma männsikor. Trångt var det också, så det var först efter ca. 5 km som det gick att börja springa om.

Jag hade ett riktigt bra tempo t.o.m. 20 km. Löpningen bara flöt på o det kändes så gött.
Sen började loppet på allvar. Det började bli tungt i benen och jag blev både hungrig och illamånde. Men efter lite banan, GT och blåbärssoppa kändes det bättre. Även om uppförsbacken efter 20km är tuff.

Var lite trött men började sen springa på bra igen. Men vid 24 km vrickade jag till foten ordentligt och trodde knappt jag skulle ta mig i mål. De efterföljande 4 km blev det istället merparten promenad innan smärtan och krampen i vristen började avta. Och den sista km fick jag åter upp ett hyfsat tempo.


På det stora hela nöjd med min prestation, då träning hade varit i det närmaste obefintlig två månader innan.
Jag kände mig stark hela vägen (förutom den lätta vrickningen) och löpningen rullade på bra.

Resultat 3.26.55

Detta var det värsta jag varit med om!!!

Vansinnigt strömt då det hade regnat MASSOR veckan innan. 16 grader i vattnet o det värsta av allt MÄNGDER AV KÄRRINGAR som fäktade o slogs så man höll på att drunkna.

Jag ställde mig närmast vattnet för att få en snabb start o slippa trängas för mycket. Men precis innan start knödde sig folk fram o jag hade inte en chans att försvara min plats. Kastade mig ändå i då startskottet gick o försökte ge mig iväg fort. Men det var så sjukt trångt o när man väl började simma så bara flöt man med i sidled.

Så jag hamnade i värsta tänkbara läge, mitt i klungan där folk slogs på armar o ben o jag kände stup i ett hur jag sjönk under vattenytan. Fick PANIK!!! Jag drunkar!! Varför ser ingen mig o räddar mig?? HJÄLP!!
Ingen hjälp att få o jag försöker backa tilbaka o komma undan klungan. Det lyckas o jag bestämmer mig för att ändå försöka ta mig i mål. Skam den som ger sig.

Så jag simmar istället längst ut i Älven där inte en massa människor trängs o jag inte behöver känna lika stort panik. Det är MYCKET mer strömt där o jag ser att de som simmar inne vid bryggan tar ett simtag när jag behöver ta två för att färdas lika långt. Nåja, det känns ok iaf o jag lyckas sakta men säkert ta mig i mål och därmed avsluta min TjejKlassiker!!

Sluttid 34:35

Ps. Duscharna efter målgång var det sämsta jag varit med om. Vi fick stå på asfalt, men några skynken som inhängnade hela området o frysa som djur. Det regnade o var 10-15 grader i luften. Inte skönt! Ds.

5 km: 24:07 (-09)
10 km: 48:17 (-10) (tidigare 53min/-01)
10,5 km: 51:48 (-10) (tidigare 57:53/-09)
21,1 km 2:00:01 (-10)(tidigare 2:09:12/-96)
Lidingö: 3:26:55
42,2 km 5:18:56 (-10)
6-timmars 47,852 km

Strax innan start SPÖREGNADE det, så innan jag ens hade hunnit iväg var jag genomblöt.
Jag tog på mig ett par gamla regnbyxor jag hade. Det var lager på lager, för det var lite småkallt också.

20:18 gick min start. Jag hann ca. 500m innan jag insåg att jag definitivt INTE kunde cykla i regnbyxorna, så jag fick stanna o ta av dem.

Sen på cykeln igen o iväg. Nu duggade det bara, men vägarna var väldigt blöta så det skvätte upp i ansiktet på mig från framförvarande cykel o upp i rumpan av den bakom.

När jag kom till Hästholmen 43 km 23:31 o klev av cykeln kände jag att jag var helt dyngsur ända in i trosorna.Kändes som jag badat med kläderna på. Insåg också att jag var tvungen att ha lite vaselin mellan benen annars skulle jag garanterat få skav när allt var så blött. Så på med det, liten fika o sen iväg igen.


Ner till Gränna gick det fort då jag efter en stund slog följe med en klunga o vi snittade på drygt 30 km/h.
Stannade till vid denna kontroll också, men bara lite snabbt eftersom det kändes kallt.

Sen blev jag helt ensam mellan Gränna o Jönköping. Rejäla utförskörningar där jag bara satt o rullade. Såg på cykeldatorn i efterhand att jag varit uppe i 50,8 km/h, i beckmörker, med dåliga lampor. Hoppsan!
Efter en stunds rullande i kall vind o med dyngsura kläder började jag FRYSA. Jag frös så jag skakade o fick som kramp mellan skulderbladen.
Väl i Jönköping strax efter kl. 00, skulle jag hoppa av cykeln, jag hade klickat loss båda fötterna, men jag var så stel i kroppen att ena foten fastnade i pedalen igen o jag gick i backen så det bara rungade.

In på mässan, käkade lite korv o mos, drack lite.

Sen gick jag o la mig på betonggolvet en stund o sov o hoppas att jag skulle få upp värmen igen.

Efter 2 timmar började jag känna mig varmare o torrare o gick ut för att ge mig iväg. Jag hann bara utanför dörrarna så började jag skaka okontrollerat o jag frös så fruktansvärt.

02:37 insåg jag att Vätterrundan var över för min del o bröt.


Till saken hör att jag sen fick vänta flera timmar på bussen, så där låg jag o sov hela natten på betonggolvet, tils jag fick åka tillbaka till Motala. Vid 7-tiden på morgonen kunde jag komma tillbaka till vår bil där Michael låg o sov o jag besviken kunde gå o duscha o sen sova en stund till.

Dagen innan "laddade" jag upp med att äta dåligt och hjälpa en kompis att flytta. Hennes nya lägenhet låg dessutom tre trappor upp UTAN hiss. Nåja, vad gör man inte för sina vänner. Jag kom dessutom lite försent i säng på kvällen, var ju tvungen att varva ner lite efter flytten.

Tävlingsdagen:

4:18 Klarvaken och tror att jag försovit mig, men hjälp det var inte alls dags att gå upp och jag har tur som kan somna om.

5:00 Upp och hoppa. Hade inte hunnit förbereda så mycket dagen innan och springer runt i huset som en yr höna medan jag äter en smörgås.

5:58 Lämnar Alingsås bakom mig. Streckkör till Motala.

8:40 Hittar en perfekt parkeringsplats supernära centrum.

8:50 Ställer mig i den otroligt långa kön till nummerlappsutdelningen. EN kö för att hämta ut nummerlappar trots att det fanns massor med "personal" som bara stod och hängde. Så dåligt!!!

9:50 Hämtat nummerlappan. Tog ju bara en timme!!! Nu blev det panik minsann! Få på mig kläder (mitt klädval blev cykelbyxor, funktions-T och mitt längdskidställ över, då det var grymt kallt), nummerlapp, fixa camelbaken, lämna in väskan m.m. Springa, springa.

10:11 i startfållan äntligen.

10:12 Starten går och i sakta mak rullar vi ut ur Motala. När vi till slut släpps av motorcykeln så går jag snabbt upp bland de första i startgruppen. Det tog inte många minuter innan vi var ikapp startgruppen innan.

Oj, vad blåsigt det är! Jag har dessutom svårt att hitta nån som håller mitt tempo vilket gör att jag mest kör ensam. Det verkar som att de flesta antingen är väldigt otränade eller värsta elitcyklisterna. Få som håller mitt medelmåttiga tempo.
Vacker natur är det iaf så jag roar mig med att kolla på utsikten medan benen pinnar på.

12:11 Stocklycke

12:30 Jag hade som plan att köra utan stopp, men eftersom jag inte hade ätit innan start så börjar jag känna jag känna mig skithungrig efter drygt 2 timmar, så jag bestämmer mig för att stanna i depån i Rök. Känner även att jag är aningens för varm så jag bestämmer mig för att skippa jackan.
Det första jag gör när jag kommer fram är att greppa tag i en gubbe där och fråga var man lämnar in överdragskläder.
- Det ska finnas påsar här någonstans.
- Vart då, frågar jag.
- Vet ej.

Så jag kilar runt och letar utan framgång och går därefter och kastar i mig en bulle, blåbärssoppa och saltgurka. Sen får jag syn på samma gubbe igen.

-Jag hittar inga påsar!
-Då ska vi leta upp en åt dig, vänta här.

Jag väntar och väntar och till slut kommer han med påsar.
- Då ska vi skriva ditt startnummer på påsen. Har du en penna?
- Nä! (Men hallå, är det jag som ska ha med mig påse och penna ifall jag vill lämna in nåt?)

Då går en annan gubbe iväg och ska hämta en penna. Efter en halv evighet kommer han tillbaka med en penna och berättar att den ramlat under sätet. Nu var jag skapligt irriterad även om jag inte lät det gå ut över de två supergulliga, men otroligt förvirrade gubbarna, och ville bara komma iväg.

12:56 ÄNTLIGEN på väg igen. Nästan en halvtimme bortslösad

Hur kan det vara så mycket motvind hela tiden?? Man blir ju helt färdig, dels av att man får jobba dubbelt så mycket och sen av ljudet av när det blåser så i öronen hela tiden. Såg en tjej som körde med öronproppar, smart.

Periodvis blev jag grymt uttråkad och då var det såååå tungt att trampa på och jag tappade massor med fart. Men när jag fick tillbaka lusten så gick det riktigt fort.

13:47 Skänninge
När jag ska passera sista depån blev jag väldigt tveksam och trodde att jag kört fel. Jag skulle bara passera depån, men hamnade mitt i den istället.
Men jag såg ingen annan väg så det var nog meningen att man skulle stanna där. Hopplöst att ta sig förbi denna massa av promenerande människor.

Till slut tar jag mig igenom och drabbas av plötslig trötthet och hunger. Så jag käkar lite choklad och dricker en energidryck.
Efter en stund har jag fått ny energi och kommer in i en andra andning där cyklingen går riktigt bra. Jag ligger för det mesta en bit över 30 km/tim, men tempot sjunker kraftigt i samband med att det blåser hård motvind.
De sista 5 km in mot mål ligger jag dock stadigt över 30 och det känns riktigt bra. Trampar på som en dåre då jag inser att jag har chans att komma under 4:30, men det är stundvis svårt att ta sig förbi andra cyklister och jag kan inte riktigt hålla det tempo jag vill.

14:44 MÅL!


Efteråt är jag ganska opåverkad och nöjd med min insats. Tråkigt är att tiden kunde varit så mycket bättre om det inte varit sånt strul i depån och även om man kunnat/vågat släppa på mer i utförsåkningarna. Inte roligt att bromsa bort en massa fart p.g.a. folk som vinglar över precis hela vägen. Värst var nog ett finskt tjejpar som var så upptagna med att snattra och hålla koll på varandra att de var i det närmaste omöjliga att komma förbi då de vinglade över precis hela vägen. Och även de som åkte väldigt långsamt 4 stycken i bredd.

Men när jag skulle hämta ut mina inlämnade överdragskläder saknades självklart jackan jag lämnat in i depån. (Ringde även dagen efter och kollade med informationen men ännu ingen jacka).

Sen for jag iväg till bilen och lämnade cykeln, duschade och gick och åt de potatisbullar som bjöds och drack mitt livs godaste lättöl.

Slutligen var det bara att köra de 25 milen hem igen.

Då jag en månad tidigare hade fått en muskelbristning i vaden försvann chanserna till en bra tid. Så jag valde att göra nåt kul av loppet detta år. Sprang med Annica som sprang sitt första lopp. Det var underbart att vara i bra form o bara jogga runt banan. Njuta av loppet, publiken o stämningen.
Kände mig aldrig varken andfådd, trött eller svett, så det var som en skön långpromenad.
Annica tycke inte riktigt detsamma. Efter 15 km var hon rejält sliten o de sista 3 km ville hon börja promenera. Men det blev inget med det, för med en massa peppning så höll jag henne iaf joggandes ända in i mål.

Vid ett tillfälle löd diskussionen mellan oss så här:
A: -Jag dör!
L: - Nej, du dör inte.
A: - Jo, jag dör o dör jag är det ditt fel!!

Roligt var detta lopp iaf.

3:30 ringde klockan o det var dags att gå upp. Trots sjukt tidigt så studsade jag o Martin ändå upp ur sängen. ÄNTLIGEN var det dags!

 

Lite frukost, påklädning, dubbelkoll att allt var med o sen iväg.

 

Vi var inte ensamma när vi promenerade genom Mora denna morgon. Det var fler med skidor som var på väg till bussarna. Men det var ändå KNÄPPTYST o allt som hördes var våra skor som knarrade mot snön. När vi gick förbi målet stannade vi till, kollade på de perfekta spåren o det upplysta målet. Drömde att om vi om många timmar skulle komma glidande här. Säkert skulle det vara mörkt igen, men spåren skulle inte se så perfekt ut.

Jag småhaltade fram denna morgon. På TjejVasan två dagar tidigare hade jag fått ett litet skavsår. Jag hade satt på Compeed, men det gjorde ändå hemskt ont att gå i pjäxorna. Tänkte i mitt stilla sinne, att man e nog lite knäppare än genomsnittet ;-)

 

Resan till Sälen gick så långsamt o jag fick försöka stålsätta mig att INTE tänka på hur långt det var. Det tog ju lång tid med bussen, hur lång tid skulle det då inte ta på skidor.

Efter ca. 1,5 timme var vi äntligen framme. Det var beckmörkt, en lugn stämning o en STANK från Baja-Majorna som stod uppradade. Aldrig har jag känt sån kraftig lukt från Baja-Major. URK! If you gotta go, you gotta go! Det var bara att hålla andan o gå dit, kissa det snabaste jag kunde o sen ut igen.

Kön ringlade sig lång till starten, men det gick fort o snart var det vår tur att glida över startlinjen.

 

07:20 Känslan är mäktig när jag glider över startlinjen som jag sett på tv varje år sen jag var mycket liten.

Tar det ganska lugnt i början o matar sakta på över fältet tills vi kommer fram till "mördarbacken". Klättra, klättra, klättra, klättra........ Men HALLÅ, tar backen aldrig slut??!! Så här lång ser denna backe INTE ut på tv! Till slut är vi iaf uppe o jag känner mig helt slut o alldeles genomsvett.

Sen kommer en period med lätt körning o pulsen går fort ner o jag blir pigg igen.

 

08:37 Kommer vi till Smågan. Jag har tappat bort Martin, inte lätt att hålla ihop. Stannar för att fota, lite blåbärssoppa o sen iväg igen.

Efter Smågan tar jag rygg på några till synes mer erfarna åkare o får upp tempot ordentligt. Vi åker om den ena efter den andra. Allt flyter på kanon o jag känner mig pigg o stark. Denna bit koncentrerar jag mig mest på att hålla koll på min rygg, så jag inte åker på framförvarande.

 

09:55 Mångsbodarna. Här tar jag en lite längre paus. Kisspaus, käkar o dricker. Lite lätt stretching. Spanar efter Martin, men tänker att han nog ligger före mig. Precis som jag ska åka iväg glider Martin in i kontrollen, så jag väntar in honom medan han fikar och så åker vi därifrån ihop.

Kul med sällskap. Vi tar det lugnt nu, njuter av omgivningen o tjötar på.

 

11:09 Risberg. Blir ett lite längre stopp även här. Det är ju hyfsat långt mellan kontrollerna så det får man unna sig. Jag har haft hemskt bakhalt hela tiden o nu känner jag att jag måste valla om. Så jag besöker vallaservicen i denna kontroll o WOW. Mina skidor får kanonfäste. Härligt! Jag har nu börjat få betydligt mer ont i min häl o sneglar mot sjukvårdstältet innan vi åker vidare.

 

Efter Risberg börjar orken tryta. Vi åker ihop, det hjälper lite, men jag säger till Martin att jag inte vet om jag kommer fixa att ta mig i mål. Jag känner mig grymt trött o har så hemskt ont i min häl. Vi har inte ens åkt hälften, hur ska detta gå?

Som tur är åker vi ut på ett fantastiskt vackert parti. Jag tror vi åker på en sjö. Man ser en lång "kö" med skidåkare som ringlar sig fram. Underbart vacker natur, perfekt väder o jag kan inte låta bli att njuta trots smärtor o trötthet.

 

Helt plötsligt börjar Martin sprätta med benen under åkningen. Han har hittills mer joggat med skidor på benen än åkt o jag undrar vad han håller på med?

-Försöker lära mig åka skidor!

ASGARV!! Ok, efter nästan 4,5 mil tyckte du att det var dags?

 

YES! Äntligen ser vi skylten som berättar att vi nu åkt halvvägs!! Mentalt känns det skönt att iaf ha hälften bakom mig. Samtidigt så känner jag hur min kropp skriker av smärta o trötthet. Hur ska jag klara detta?

 

12:48 Evertsberg. Vilken känsla att se skylten som hälsar välkommen till Evertsberg. Hur många gånger har man inte sett den på tv o nu står jag där själv. Vilken känsla!!

Längre paus här med, liten bensträckare o så passar jag på att ringa hem till pappa o berätta läget. Skickar även sms till Michael. När vi sen ska åka, glider vi ut ihop, men Martin får problem o vänder o åker tillbaka till kontrollen. Jag ser det för sent o har redan börjat åka utför den nedförsbacke som kommer.

 

Nu har det börjat gå långsamt. Jag har såna smärtor i hälen att jag inte kan diagonala längre. Jag dubbelstakar fram hela tiden, förutom i uppförsbackarna. När det kommer ett parti där jag är tvungen att diagonala, tar jag ett DJUPT andetag innan jag börjar diagonala. Smärtan i hälen är fruktansvärd. Dessutom börjar jag få ont o kramp mellan skulderbladen o i nacken. O så är jag sååååå TRÖTT!!! Men det är bara att mata på. Mata, mata, mata o se kilometrarna plocka på.

Blir snart ikappkörd av Martin igen o vi glider in i Oxberg ihop.

 

14:27 Vilken syn! När vi anländer till Oxberg strålar solen från en klarblå himmel. Utsikten är hänförande o vi står en stund o bara ser ut över landskapet.

Kollar än en gång på sjukvårdsstugan, men kommer fram till att tar jag av mig pjäxan nu kommer jag aldrig att få på mig den igen. Vågar inte, för sätter jag mig ner överhuvudtaget så kommer jag inte orka resa mig igen. Bara att bita ihop!

Så det är bara att fortsätta jobba. Har svårt att njuta alls, jag har så ont. Men kilometrar blir mil.....

 

15:46 Hökberg. Skönt! Nu är det inte så långt kvar, fast sjukt långt ändå. Kroppen vill inte mer!

Smärta, smärta, smärta!!! Jag orkar inte mer! Jag står inte ut!!!

Slår följe med en åkare från Jönköping som åkt Vasan imponerande 35 ggr. Vi pratar om ditten o datten. Tur det, då glömmer jag smärtan lite. Det går så vansinnigt långsamt nu, jag matar på trots att det känns som att kroppen motarbetar mig. Plötsligt blir jag omkörd av en gammal herre i 80-årsåldern som åker på gamla skidor, i en träningsoverall från 60-70-talet o en läderrygga. Han vänder sig om till mig o säger:

-Bra jobbat!!

Där åker jag, 33 år ung, med moderna utrustning o så blir jag omkörd av en gammal gubbe!! Snacka om att jag kände mig trött o värdelös. Sen får jag veta att denna herre är Gunnar Stolpe som här åker sitt 55:e Vasalopp. Shit alltså! Imponerande!

 

17:01 Eldris! Nu är det bara 9 km kvar o jag känner att jag kommer ta mig i mål oavsett om jag så ska släpa mig in på benstumparna. I kontrollen står en kvinna som funderar på att bryta.

-Är du inte klok?! säger jag. Du kan inte bryta när du åkt 81 km.

- Men jag orkar inte mer, säger hon.

- Har du några barn?

- Ja, två.

- Tänk då tillbaka på förlossningarna, de var mycket värre än detta. Plocka fram de där krafterna du fick ta till när du var på slutet, kände att du inte orkade längre, men ändå var tvungen att fortsätta.

Efter detta gick jag på toa, när jag kom tillbaka var kvinnan borta. Gissar att hon tog sig i mål iaf.

 

Mer mata, mata, mata. 9 km är ju inte långt, men denna kväll kändes det som en hel evighet. Åkte in i Moraparken. NU är jag snart i mål tänkte jag. Men trots att jag matade på kändes det som att jag inte rörde mig framåt. Åkningen genom parken tog en evighet. I en nerförsbacke fick jag dessutom möte. Det var på håret att vi inte krockade. det hade varit ett snöpligt slut att bryta benet med 1,5 km kvar.

Så äntligen siktade jag Morakyrkan o upploppet. Tyvärr kunde jag inte riktigt njuta, jag var så trött o hade så ont. Men nån liten tår kom i ögat, men det var mer utmattning än nåt annat.

 

18:12 I fäders spår-för framtids segrar! Efter 10 timmar o 52 minuter kunde jag äntligen sträcka armarna i vädret o gå i mål. Kolla vilka små glipor till ögon jag hade. Sov nog redan!

Promenaden hem till lägenheten var sjukt jobbig. Jag kunde inte gå normalt utan gick med böjda ben. Lite cowboystuk. När jag kom tillbaka var det första jag gjorde att öppna en öl. GOTT!!! Lite chips slank ner med. Eftersnackade med Martin som kommit i mål 24 minuter innan mig.

 

Sen skulle jag in i duschen. Jag kände att det var illa med hälen o undrade vad jag skulle få se när jag tog av mig strumpan. Tja, vet inte om det fortfarande klassa som skoskav, kanske skulle kalla det köttsår? Inte konstigt att jag haft ont!

Efter detta blev det en promenad till närmast pizzeria, en öl till när vi kom tillbaka igen o sen somnade vi gott.

Så härligt det var när jag äntligen anlände till Oxberg på morgonen. Äntligen dags för start på mitt livs första skidlopp!
Det snöade rejält o det var en otroligt härlig stämning vid startområdet. Jag var i god tid o gick bara runt o mös, drack lite varm saft, käkade en bulle o kollade på de som startade före mig.

Toakön var bland det värsta jag sett. Galet lång, men det gick ganska snabbt ändå. Var ju inte en massa gubbar med tidning som sitter o klämmer i tre timmar utan bara en massa kvinnfolk ;-)


Jag startade i näst sista startgrupp så det var en del väntan, men till slut var det min tur. Hade spanat in hur alla andra gjorde o lagt ut mina skidor i god tid. Tur var det, för när jag sen gick in i min startfålla så var det fullt o alla fick inte plats att lägga ner sina skidor innan start.



Pang! O så var vi iväg. Det snöade rejält o riktiga bamseflingor med var det. Men skidåkningen gick ändå lätt o jag kände mig grymt pigg o utvilad. Största problemet var att det var sååååååå mycket folk framför o jag åkte snabbare än de flesta. Som vanligt sket folk fullständigt i att visa hänsyn o hålla högerfilerna. Antar att ingen vill se sig som långsam. Så en stor del åkte jag "ur spår" vilket var både jobbigare o gick långsammare än annars, men jag kom iaf förbi alla horder av människor.

Ungefär halvvägs åkte jag om två Funbeat-vänner o vi gav varandra glada heja-rop vilket stärkte själen.


När jag hade ungefär en mil kvar for helt plötsligt men högerskida av mitt i en uppförsbacke. Bara att backa tillbaka, hämta upp den o ta på den igen. Konstigt att den bara släppte?!

Skidåkningen gick superbra o lätt o jag kände mig aldrig trött eller ansträngde. Sen så åkte jag iofs inte max heller utan sparade på krafterna inför ÖS två dagar senare, men det kändes ändå som att jag åkte snabbare än väldigt många.

Med bara 2 km kvar så släppte skidan igen o denna gång hade bindningen gått helt sönder o jag kunde inte fästa skidan på pjäxan. Så de sista 2 km höll jag mer bara fast skidan med foten o puttande den framför mig. Det gick inte fort vil jag lova, men jag tog mig i mål iaf.

Sluttid 3:16:22

Löpning
Göteborsvarvet 11 ggr mellan 94-10
Skövde 6-timmars 09
GöteborgsVarvets seedningslopp 09-10
Lidingöloppet 09
Lidingö tjejlopp 08
IK Jogg KM 5000 09
IK Jogg KM 10000 10
Lady Lufsen 92,93,95
Tjejmilen 93
Premiärloppet 93-94
Halmstafetten 93
Fredsloppet 93
Adamilen 93,95,96
Fredsloppet 90?
VårRuset 98,99,03
Kalasloppet 00
Kyrkloppet 04, 05, 06, 07, 09
Skatås genrep 08
Sylvetsterloppet 08

Skidor
TjejVasan 09
Öppet spår 09

Cykel
Mörn runt 60 km 08
TjejVättern 09

Redan när jag var 6 år var jag med pappa ute i slingan första gången. Jag minns att det var en kväll på hösten, det var mörkt ute o vi var på en helt vanlig motionslinga med elljus i Nässjö. Pappa sprang lite lopp när vi var små o jag minns även att han ibland sprang till vår sommarstuga när vi åkte dit. Så man kan väl säga att jag är uppvuxen med löpning i blodet.

Under min uppväxt var jag i skolan en av de bästa i redskapsgymnastik o friidrott. Jag slog t.o.m. de flesta av killarna i friidrotten. Tyvärr har jag aldrig rikitgt satsat på min träning. Jag har alltid tränat o sprungit, men det har aldrig varit speciellt målinriktat eller organiserat.

1994 sprang jag mitt första GöteborgsVarv. Jag hade inte en aning om va jag gav mig in på. Mitt längsta träningspass var på en 8 km o jag sprang sällan mer är 3-5 km när jag tränade. Helt sjukt vad jobbigt det var. Jag gick ut för hårt i början, så vi 16 km var jag helt slut. Jag fick stanna var 100:e meter för att stretcha för att överhuvudtaget orka gå i mål.

Sen så har jag sprungit mycket genom åren, men mest bara för att det är skönt o träningen har varit sporadisk.

2008 födde jag mitt fjärde barn. Redan  efter en vecka kände jag att nåt hade hänt i kroppen o jag började lite försiktigt småjogga. 3,5 vecka efter förlossningen började jag löpträna igen.Sakta men säkert började konditionen bättras.

2009 började jag känna mig mer målinriktad, löpningen gick bättre o tiderna började krypa ner. Började slå personbästa på lopp.

2010 har jag börjat träna ännu mer målinriktat o känner att jag är på väg mot att bli bättre o bättre. Tiden får utvisa hur bra jag kan bli ;-)