Jubileumsmarathon 1912-2012
Efter en vecka med alldeles för lite sömn, ur balans, stress, mått dåligt, så fanns det inga förhoppningar om att göra en bra tid. Kroppen kändes så trött och seg, tävlingskänslan ville inte infinna sig.
Men det skulle bli riktigt kul att ändå genomföra detta historiska lopp.
Men det skulle bli riktigt kul att ändå genomföra detta historiska lopp.
Extra kul att hela familjen var med och utklädda var de också. Vi blev väldokumenterade av en massa olika människor och nationaliteter. Många som tyckte barnen var så fina!
Jag hade stämt träff med Marie, Hoffman var självklart också med, och vi gav oss iväg till startfållan. Vi var ganska sena och började bli stressade över att missa starten, men vi hann även om det var lite på håret.
Vilken känsla det var att vandra in på Stadion, publiken applåderade och man kände sig verkligen som en olympier där man gick.
- BOM!!! Gick startskottet, som var värsta kanonen. Jösses, vilken styrka!
Vi gav oss iväg och jag antog uppdraget att bromsa Marie första 30 km. Hon försökte städigt öka men jag höll stenhård koll på klockan så vi höll oss strax över 6 min-tempo. Det dröjde inte länge innan vi insåg att tillbakavägen skulle bli tuff. Första milen var väldigt kuperad, inga jättelånga och branta backar, men de var många och det gick upp och ner hela tiden.
Vi såg kossor och får, en bit kändes det som vi var på landet, sen kom vi upp längs motorvägen. Jag och Marie sprang och pratade och kilometrarna rann iväg. Vi kom förbi flera orkestrar och när vi sprang förbi en gammaldags konstapel och positivspelare var jag tvungen att stanna och fota oss.
Det var verkligen växlande väder denna dag, ömsom sol och väldigt varmt för att sen bli väldigt mörka moln, duggregn och blåst. Men jag frös inte nångång och jag fyllde på ordentligt med vätska, kanske lite för mycket för jag började känna mig mätt på vätska. Godast var när vi fick apelsinklyftor. Så gott och uppfriskande, önskar man fick det på fler lopp.
Vi jobbade på i vårt lagom tempo och diskuterade när vi skulle möta de snabbaste löparna, kilometrarna hade ramlat på fort och vi borde ha mött dem nu.
Efter ytterligare en bit mötte vi två polis-mc och efter dem kom förste löparen. Jag ville så gärna ha en bild på när vi mötte Anders Szalkai, som skulle vara klädd som K K McArthur, så jag plockade upp kameran och sprang redo i hopp om att hinna se honom. Det tog en stund till, men jag lyckades få syn på honom på så långt håll att jag hann stanna till och ta kort. Anders såg glad ut och tjenixade när han sprang förbi.Var väl rena joggingturen för honom när han skulle matcha McArthurs vinnartid på 2:31.
Det var så kul att springa de andra löparna till mötes. Först kom det några enstaka, för att sen öka och bli fler och fler. Vi kom allt närmare vändpunkten och trots att jag höll stenkoll så dröjde det länge innan jag såg nån jag känner. Första bekanta ansiktet vi stötte på var Erik Fries, jag hejade glatt på honom när vi passerade. Han såg sådär oförskämt pigg o spänstig ut.
Nästa vi mötte var Steve Karlsson som även han såg otroligt fräsch ut! Bullshit att han skulle ta det lugnt, men det visste jag väl redan innan ;-) Sen kom Niklas Karlsson, som jag först inte kände igen p.g.a. att han var betydligt mer skäggig, men löpstil tar man inte miste på.
Efter en bit till kom vi så fram till vändpunkten och minnesmärket som flyttats ut en bit dagen till ära.
Jag kände mig ganske seg ända från start egentligen. Kroppen var inte alls i racemode o löpningen flöt dåligt. Men jag hade ju trevligt sällskap och en stor fördel att jag kunde springa och kolla på alla mötande.
Några kilometer efter vändningen mötte jag Bernt Axell, ropade "Heja på" och han sken upp. Efter ytterligare några kilometer började antalet mötande löpare tunna ut och till slut var det bara någon enstaka.
Vid 25 km började jag sacka allt mer vid vätskekontrollerna och fick allt svårare att hänga med Marie. Benen var sega, jag började känna mig lite illamående och trött. Jag hade definitivt druckit för mycket och vi blev tvungna att ta en kisspaus ute i skogen.
Varje steg blev allt tyngre och tyngre, fy fanken vad jobbigt. Dessutom visste jag hur jobbiga de sista 5-10 km skulle bli med alla hemska backar. Men runt 30 km kom jag in i en sjuttioelfte andning och lyckades få upp tempot lite, Marie sackade lite här och la sig strax bakom.
Vid vätskekontrollen runt 35 km tog jag bara totalslut, kom ifrån Marie och lyckades inte komma ikapp. Jag såg den ene efter den andra stå eller ligga och spy bredvid vägen och vågade inte pressa mig mer. Vi skulle ju ha trevligt med goda vänner på kvällen och jag ville gärna vara hyfsat vid liv då.
Jag gick i alla uppförsbackar, men försökte få till en någorlunda joggande stil däremellan och plötsligt hörde jag speakers röst från Stadion. Jag ville verkligen öka tempot och spurta lite, men krafterna fanns bara inte där så det blev sakta jogg in.
MÅÅÅÅLLLLL!!!!!!!
Efter målgång stod Marie och väntade och vi gjorde sällskap till utdelningen av mousserande vin. Det hade vi verkligen gjort oss förtjänta av!
SKÅL!
Vilken fantastisk upplevelse!! Men jag önskar jag hade varit i bättre form.
Festen dagen efter:
När jag vaknade dagen efter kollade jag in på sidan över vilka som vunnit tävlingen "Bäst tidsenligt klädda löpare". Trodde definitivt inte jag vunnit, men man vet ju aldrig, och jag hade inte bara vunnit pris, jag var utvald till en av finalisterna!!
Jag anlände till Stadion i god tid, hann slänga i mig lite pastasallad innan vi skulle mötas och gå iväg och byta om. Supertrevliga var de andra tjejerna som var utvalda och vi hade hemskt kul åt den stank som spred sig i omklädningsrummet när vi klädde på oss kläderna från dagen innan.
Sen blev vi utkallade och uppropade en efter en för att ställa oss på led i den ordning vi skulle gå in.
Sen fick vi efter lite väntan komma ut och bli uppropade på scen. Definitivt första gången på Stadion som jag blir uppkallade på scen med "Liselotte Svensson IK Jogg Alingsås"! Wow vad häftigt!!
Lilla jag, på scenen, på STADION!!
Var tvungen att ta bild på utsikten! Och hur många kan säga att de har haft en av sina idoler ståendes på huk framför sig och fotat en?! JAG!!
Hela juryn bestod av fantastiska löpare!
Jag och två av mina idoler!
Jag vann inte, men det gjorde ingenting för jag fick en upplevelse för livet!!
Kreta 25/6 2012
Idag stod det sightseeing-långpass på schemat. Jag gick upp hyfsat tidigt (iaf i jämförelse med andra dagarna här) och käkade frukost, packade med vatten, pengar och GT-tabletter. Sen la jag mig på sängen och sträckte ut mig några minuter innan jag gav mig iväg.
Planen var att springa till Ierapetra med en avstickare upp till ett vattenfall.
Då det skulle bli minst 30 km och tempen redan tidigt på morgonen var +30 så tog jag det lugnt redan från början, gick i uppförsbackarna och stilla jogg resten.
Planen var att springa till Ierapetra med en avstickare upp till ett vattenfall.
Då det skulle bli minst 30 km och tempen redan tidigt på morgonen var +30 så tog jag det lugnt redan från början, gick i uppförsbackarna och stilla jogg resten.
Utsikten på min högra sida.
Å min vänstra.
Jag joggar på i sakta mak och det känns underbart att komma ut på en längre utflykt. Men det är väldigt varm och jag känner viss oro att det ska bli för varmt.
Den ena badviken avlöser den andra och vattnet ser väldigt lockande ut, samtidigt som jag vill spara badandet till efteråt. Det intressanta är att det är helt öde på de flesta stränder, vilket lockar ytterligare till lite naket sol och bad på egen hand. Men nu är det löpning som gäller o inget annat.
Efter 7 km kom jag till Agios Panteleimon. En liten "by" bestående av tre tavernor och något enstaka hus, som ligger precis i en bukt med turkost vatten och en ljuvlig sandstrand. Jag har vid det här laget slut på vatten och hade räknat med att det skulle finnas små affärer längs vägen, men inte heller här finns något vatten att köpa, utan allt ser igenbommat ut. Men det är bara att fortsätta springa, förr eller senare måste det väl finnas nånstans jag kan proviantera.
Vägen gick runt alla dessa små byar i dalarna, så först sprang jag inåt landet en bra bit innan jag kunde springa utåt kusten igen. Vägen syns på andra sidan dalen, fågelvägen ett par hundra meter, men i själva verket ungefär 2 km.
Enligt guiden skulle avtagsvägen till vattenfallet komma efter ca. 10 km, så vid 9 km börja jag kolla någa efter en sån träskylt som det ska vara.
Efter 10 km kom jag äntligen fram till en liten supermarket och köpte en cola och en stor flaska vatten. Jag dricker en hel del och fyller upp flaskorna i bältet med, men det är ändå över halva flaskan kvar o jag vill ju inte kasta det då jag inte vet när jag kan fylla på igen. Så jag bär med mig flaskan.
Men jag är hemskt svettig även om händer och det är inte jättesmidigt att bära på en 1,5 l flaska när man springer. Så jag kommer på ett sätt att frakta med mig flaskan utan att direkt besväras av den.....
Jag är med.......... pet-flaska!
Efter 13 km inser jag att jag måste ha missat avtagsvägen till vattenfallet, riktigt synd, men jag har ju iaf besöket i Ierapetra att se fram emot och alla underbara vyer tills dess.
Ferma är en lite större by och väldigt utspridd. Inte jättemycket affärer och hus utan något enstaka bara, men allt är utspritt efter en lång raksträcka som är någon km. Väldigt ocharmig är den iaf.
Nu är det hett vill jag lova!! +34 och stekande sol.
Strax efter jag lämnat Ferma ser jag en träskylt och blir så jätteglad. Jag har inte missat vattenfallet!!
Så jag ger mig in på grusvägen som leder upp till vattenfallet.
Jag är helt ensam de första två km, men det är en fantastisk natur, gröna buskar och otroligt vackra blommor längs bäcken som rinner ner utmed vägen.
Efter 2 km kommer jag till en liten stig med en skylt som säger att det är 730 m kvar till vattenfallet. Precis som jag ska ge mig in på stigen möter jag ett äldre par som just kommer ner från vattenfallet.
Snacka om exakt mätning! Undrar om den stämmer och framförallt HUR har de mätt? Men tanke på att en
Från att ha sprungit på en grusväg kommer jag nu in på en smal, brant stig som inte finns en chans att det går att springa på. Bitvis är det t.o.m. svårt att gå, så det är tar en stund att ta sig de sista 700 m. Denna lite trixiga bit avslutas med att man måste gå i en gammal vattenränna, det är smalt och ca. 2-3 m över marken och jag som får sån svindel.
Så nådde jag fram till vattenfallet och det var annorlunda mot vad jag trodde men på inget sätt sämre. Ett högt vattenfall, minst 30 m, ner mot ett litet utrymme i bergen. Luften var otroligt frisk och det var som ett lätt duggregn som spred sig runt vattenfallet. Jag gick ner i vattnet och tvättade av mig, smakade på vattnet och det var kallt och gott.
Jag har aldrig känt mig så uppfriskad innan, både kropp och själ kändes renade, och det var med ett glatt sinne och sval kropp som jag gav mig av neråt igen. Vilken upplevelse!!
Nere på vägen igen stannade jag ganska snart för att köpa en cola och mer vatten. Men jag stannade inte och drack för nu hade jag haft en paus vid vattenfallet och var ivrig att komma fram till Ierapetra. Så jag matade på så gott det gick, men kroppen började kännas ordentligt trött och sliten i värmen och benen blev allt segare.
När jag till slut fick syn på Ierapetra efter en knapp timmes malande så kände jag mig helt överlycklig och lättad. Jag var hemskt trött och kroppen kändes sliten.
Stranden vid Ierapetra är otroligt lång, men nästan inget folk på hela vägen. Nackdelen då att vägen går precis bredvid och den är ganska trafikerad.
Jag hade läst på om Ierapetra innan och det skulle vara en gammal fin stad, men den delen jag såg var nyare och högst ocharmig. Det var trångt, mycket trafik och tråkiga byggnader.
Strandpromenaden är trevligare, men väldigt turistig.
Jag köpte mig en liten påse chips och en vatten som jag satte i mig. Sen gick jag ner till stranden för att ta mig ett dopp innan jag tog bussen tillbaka till hotellet. När jag tar av mig skorna och ställer mig barfota på stranden känner jag vilka blåsor jag har under fötterna. AJ!
Än värre när jag går ner i vattnet och känner hur hela rumpan börjar idiotsvida! DUBBEL AJ!!
Sömmarna på trosorna har gett mig skavsår på hela skinkorna och mellan benen. Jag badar ju i löparkläderna så det fortsätter svida idiot hela tiden. Folk tror nog jag skitet ner mig där jag går runt som en cowboy.
Jag hade sparat en karta i min iphone så jag skulle hitta till busstationen. Problemet var bara att det fanns inga gatuskyltar nånstans, då är det inte lätt att hitta rätt. Försökte stoppa den ena efter den andra för att fråga om vägen, men ingen kunde/ville prata engelska. Till slut träffade jag en ung kille som visade mig vägen.
Så blev det bussen tillbaka till Makriagalos.
Väl tillbaka på hotellet fick jag mig TVÅ kalla välförtjänta öl!
En dusch och middag, sen var jag fit for fight igen och satt och drömde om nya utflykter över en IC.
Livet är HÄRLIGT!!
Kreta 18/6 2012
Kände mig hemskt seg och trött i kroppen idag och hade först tänkt strunta i att springa, men gav mig ändå av. När jag väl hade kommit igång så kändes det skönt att komma ut och jag bestämde mig för att bege mig på lite sightseeing upp till Pefki, som är en liten by uppe i bergen. Guiden hade sagt att det var en rejäl stigning, men inte kunde jag ana att det skulle vara 7 km med ENBART uppåt. Det blev en hel del promenerande på uppvägen och med tanke på värmen och stigningen var det tufft nog.
Bara två km upp var utsikten redan fantastikt.
Fyra km upp.
Även om det lutade konstant uppåt var det inte idiotbrant, men stigningen var ändå såpass att det var för tungt att springa hela tiden i den värmen.
Efter 6 km kunde jag se Pefki på andra sidan en dal, men sen var det nästan en km kvar att ta sig runt dalen och ner till Pefki som låg lägre ner än vägen.
När jag väl kom upp till Pefki var mitt vatten slut och genomsvett som jag var dök jag in på byns bar (eller Caffoni tror jag det kallades) Där satt fyra gubbar o rökade och drack öl. De blev givetvis nyfikna och förklarade hur tokigt det var att springa på eftermiddagen när det var så varmt.
Jag drog på nolltid i mig en flaska Cola och fyllde på mina vattenflaskor innan jag snabbt gav mig av tillbaka.
Intressant terrass eller vad man ska kalla det?!
Lite fakta om Pefki:
Pefki är en traditionell by 7 km norr om Μakriagalos på sydöstra Kreta. Pefki registreras som en by i den turkiska folkräkningen 1671. Pefki förvärvade el 1970 och telefonledningar 1972. I Pefki finns inga faciliteter såsom bankomater, banker eller postkontor. Det finns dock en bensinstation för att fylla upp din bil på vägen från Makry Gialos till Pefki.
Pefki, precis som alla andra byar med självrespekt, har den oumbärliga traditionella kafeneia, där du kan sitta och njuta av en raki med lokalbefolkningen.
(Info från Explorecrete.com)
Mysig gata i Pefki.
Gammalt hus.
Färden ner gick snabbt och trots att jag bara låg och rullade utan nån större ansträngning gick det ändå i ett snabbt tempo. Tänk om jag alltid kunde springa så snabbt utan ansträngning?!
Fantastisk känsla under denna tur.
Snacka om livskvalitet!!!
Efter avslutat pass blev det en öl och dopp i havet! UNDERBART!!
Bara två km upp var utsikten redan fantastikt.
Fyra km upp.
Även om det lutade konstant uppåt var det inte idiotbrant, men stigningen var ändå såpass att det var för tungt att springa hela tiden i den värmen.
Efter 6 km kunde jag se Pefki på andra sidan en dal, men sen var det nästan en km kvar att ta sig runt dalen och ner till Pefki som låg lägre ner än vägen.
När jag väl kom upp till Pefki var mitt vatten slut och genomsvett som jag var dök jag in på byns bar (eller Caffoni tror jag det kallades) Där satt fyra gubbar o rökade och drack öl. De blev givetvis nyfikna och förklarade hur tokigt det var att springa på eftermiddagen när det var så varmt.
Jag drog på nolltid i mig en flaska Cola och fyllde på mina vattenflaskor innan jag snabbt gav mig av tillbaka.
Intressant terrass eller vad man ska kalla det?!
Lite fakta om Pefki:
Pefki är en traditionell by 7 km norr om Μakriagalos på sydöstra Kreta. Pefki registreras som en by i den turkiska folkräkningen 1671. Pefki förvärvade el 1970 och telefonledningar 1972. I Pefki finns inga faciliteter såsom bankomater, banker eller postkontor. Det finns dock en bensinstation för att fylla upp din bil på vägen från Makry Gialos till Pefki.
Pefki, precis som alla andra byar med självrespekt, har den oumbärliga traditionella kafeneia, där du kan sitta och njuta av en raki med lokalbefolkningen.
(Info från Explorecrete.com)
Mysig gata i Pefki.
Gammalt hus.
Färden ner gick snabbt och trots att jag bara låg och rullade utan nån större ansträngning gick det ändå i ett snabbt tempo. Tänk om jag alltid kunde springa så snabbt utan ansträngning?!
Fantastisk känsla under denna tur.
Snacka om livskvalitet!!!
Efter avslutat pass blev det en öl och dopp i havet! UNDERBART!!
Kreta 16/6 2012
+29 och stormbyar.
Sugen på lite sightseeing gav jag mig av österut mot Kalo Nero. Det kändes hemskt varmt så här på eftermiddagen, men jag såg ändå fram emot en tur. Jag tog med mig tre flaskor i vätskebältet, skulle ju ändå ine springa så långt.
Det första som slår mig är det intressanta landskapet, kargt till stor del men överallt ser man ändå olivträd och en massa andra odlingar. Och sen berg, berg, berg och havet såklart. Jag springer utefter kusten, vilket är jättevackert förutom att det blåser hemskt mycket denna dag.
Jag börjar få slut på vatten redan vid 4 km!! Det är så otroligt varmt och det är man inte direkt van vid. Men jag bestämmer mig ändå för att ta mig till Kalo Nero, det är ju inte så långt kvar och det kanske går att köpa en flaska vatten där?
Kalo Nero visar sig inte vara värsta metropolen, utan bara ett par ruckel till hus.
Nu har jag sett det iallafall och vänder tillbaka mot Makriagalos.
Jösses, vad tungt det går. Jag är så varm och törstig så jag tror jag ska kollapsa. Tungan känns som sandpapper. Jag får kämpa och kämpa, speciellt sista km, men till slut kommer jag tillbaka till hotellet så jag kan kasta mig över vattenbehållaren.
Sugen på lite sightseeing gav jag mig av österut mot Kalo Nero. Det kändes hemskt varmt så här på eftermiddagen, men jag såg ändå fram emot en tur. Jag tog med mig tre flaskor i vätskebältet, skulle ju ändå ine springa så långt.
Det första som slår mig är det intressanta landskapet, kargt till stor del men överallt ser man ändå olivträd och en massa andra odlingar. Och sen berg, berg, berg och havet såklart. Jag springer utefter kusten, vilket är jättevackert förutom att det blåser hemskt mycket denna dag.
Jag börjar få slut på vatten redan vid 4 km!! Det är så otroligt varmt och det är man inte direkt van vid. Men jag bestämmer mig ändå för att ta mig till Kalo Nero, det är ju inte så långt kvar och det kanske går att köpa en flaska vatten där?
Kalo Nero visar sig inte vara värsta metropolen, utan bara ett par ruckel till hus.
Nu har jag sett det iallafall och vänder tillbaka mot Makriagalos.
Jösses, vad tungt det går. Jag är så varm och törstig så jag tror jag ska kollapsa. Tungan känns som sandpapper. Jag får kämpa och kämpa, speciellt sista km, men till slut kommer jag tillbaka till hotellet så jag kan kasta mig över vattenbehållaren.
Skatås All In
Då var det dags att upprepa förra årets skojiga event Skatås All In. IK Jogg var arrangör i år och jag hade inhandlat en massa mat, sportdryck och snacks till alla deltagare.
10:00 Samling vid Skatåsstugan. 41 löpare hade hittat hit, både rutinerade ultralöpare och de som bara tänkt köra en eller ett par av distanserna.
18 km-slingan: Vi gav oss av i två olika grupperingar, en lite snabbare och en långsammare. Jag valde den långsammare då jag vet att jag är en kass terränglöpare plus att det ju bara var en vecka sen Stockholm marathon.
Sålänge vi var ute på grusvägen så fick jag försöka hejda mig hela tiden för att tempot inte skulle vara för högt för gruppen. Sprang och tjötade om Lappland Ultra med Jennie, men så snart vi kom ut i skogen på stigarna så sjönk mitt tempo kraftigt och jag hamnade sist i gruppen. Tur Jennie delar mitt terränghat så slapp jag iaf vara ensam om det. Tacka vet jag att springa på platta backen.
Efter bara några km kände jag mig ganska seg i kroppen och börjar toksvettas. Jag börjar undra vad som är fel, sjukdom på g eller vad? Men så minns jag att jag bara käkat omelett till frukost och hade behövt lite kolhydrater i kroppen innan jag sprang. Jag fick i mig en GT-tablett direkt iaf, men dumt att göra en så miss.
Vi hade bara kommit en bit in i skogen när Henri kom haltande till mötes, han hade vrickat en fot.
Vi kämpade på genom skogen, över rötter, pölar o skit, men stämningen var underbar och vi hade så himla kul.
Det var otroligt skönt att komma ut på slinga igen och vi gav oss tillbaka till stugan för lite snabb påfyllning innan vi gav oss av igen. Jag kände verkligen av näringsbrist så jag passade på att dra i mig både en banan och lite Kexchoklad.
Åttan: Kände mig fortfarande seg av att ha ätit för dåligt, men förvånansvärt nog hade jag inga känningar av att jag sprungit maraton veckan innan. Det var inget rasande tempo vi höll, men vi tuggade på, åttan är ju lättsprungen och snart var vi åter i stugan och redo att sätta i oss lite lunch.
10 km-slingan: Efter att ha pausat en stund kändes kroppen riktigt seg att få igång igen. Det skulle ju vara mer terräng nu och jag insåg att det var läge att gå i uppförsbackarna. Efter en stund splittrades gruppen jag startat i upp och det var jag Håkan och Marie som slog följe. Jag gick i uppförsbackarna så de sprang ifrån mig, men i nerförsbackarna kom jag ikapp igen.
Det dröjde inte länge till innan Håkan också började gå. Marie däremot fortsatte tugga på i samma tempo.
Jag är full av beudran för Marie och hur hon genomförde Skatås All In! Det krävs mycket att ligga och tugga i samma tempo oavsett terräng, och om det går uppåt eller neråt.
Sista km var sååååå sega och det kändes som att jag aldrig skulle komma i mål, men jag hade bra stöd av Håkans sällskap och vi pressade oss till en spurt på slutet.
När vi kom in till stugan igen så väntade tre av barnen där ihop med mormor och morfar.
Femman: Jag var så hemskt trött nu, insåg att det var maran som kändes av trots allt och jag hade värk i varenda muskelfiber. Men nu skulle Tilda följa med och det peppade ytterligare.
Tilda kämpade tappert på men det är ganska kuperat och vi gick i uppförsbackarna, vilket passade mig bra. Det kändes som att vi aldrig skulle komma tillbaka, men så helt plötsligt var femman slut.
2,5 km: SISTA slingan!! Nu följde Signe med, vilket kanske inte var så genomtänkt. Vi varvade gå och jogga, men hon ville hålla handen nästan hela tiden och det var hemskt jobbigt med tanke på vad trött jag var.
MÅÅÅÅÅÅLLLLLLL!!!!!
Tröttare kan ingen vara, men jag var otroligt nöjd med min insats och att jag tog mig hela distansen. Nu blir det VILA för jag har ont i varenda muskel och känner mig totalt utmattad.
Det smakade otroligt gott med grillat efteråt och mysigt hade vi.
10:00 Samling vid Skatåsstugan. 41 löpare hade hittat hit, både rutinerade ultralöpare och de som bara tänkt köra en eller ett par av distanserna.
18 km-slingan: Vi gav oss av i två olika grupperingar, en lite snabbare och en långsammare. Jag valde den långsammare då jag vet att jag är en kass terränglöpare plus att det ju bara var en vecka sen Stockholm marathon.
Sålänge vi var ute på grusvägen så fick jag försöka hejda mig hela tiden för att tempot inte skulle vara för högt för gruppen. Sprang och tjötade om Lappland Ultra med Jennie, men så snart vi kom ut i skogen på stigarna så sjönk mitt tempo kraftigt och jag hamnade sist i gruppen. Tur Jennie delar mitt terränghat så slapp jag iaf vara ensam om det. Tacka vet jag att springa på platta backen.
Efter bara några km kände jag mig ganska seg i kroppen och börjar toksvettas. Jag börjar undra vad som är fel, sjukdom på g eller vad? Men så minns jag att jag bara käkat omelett till frukost och hade behövt lite kolhydrater i kroppen innan jag sprang. Jag fick i mig en GT-tablett direkt iaf, men dumt att göra en så miss.
Vi hade bara kommit en bit in i skogen när Henri kom haltande till mötes, han hade vrickat en fot.
Vi kämpade på genom skogen, över rötter, pölar o skit, men stämningen var underbar och vi hade så himla kul.
Det var otroligt skönt att komma ut på slinga igen och vi gav oss tillbaka till stugan för lite snabb påfyllning innan vi gav oss av igen. Jag kände verkligen av näringsbrist så jag passade på att dra i mig både en banan och lite Kexchoklad.
Åttan: Kände mig fortfarande seg av att ha ätit för dåligt, men förvånansvärt nog hade jag inga känningar av att jag sprungit maraton veckan innan. Det var inget rasande tempo vi höll, men vi tuggade på, åttan är ju lättsprungen och snart var vi åter i stugan och redo att sätta i oss lite lunch.
10 km-slingan: Efter att ha pausat en stund kändes kroppen riktigt seg att få igång igen. Det skulle ju vara mer terräng nu och jag insåg att det var läge att gå i uppförsbackarna. Efter en stund splittrades gruppen jag startat i upp och det var jag Håkan och Marie som slog följe. Jag gick i uppförsbackarna så de sprang ifrån mig, men i nerförsbackarna kom jag ikapp igen.
Det dröjde inte länge till innan Håkan också började gå. Marie däremot fortsatte tugga på i samma tempo.
Jag är full av beudran för Marie och hur hon genomförde Skatås All In! Det krävs mycket att ligga och tugga i samma tempo oavsett terräng, och om det går uppåt eller neråt.
Sista km var sååååå sega och det kändes som att jag aldrig skulle komma i mål, men jag hade bra stöd av Håkans sällskap och vi pressade oss till en spurt på slutet.
När vi kom in till stugan igen så väntade tre av barnen där ihop med mormor och morfar.
Femman: Jag var så hemskt trött nu, insåg att det var maran som kändes av trots allt och jag hade värk i varenda muskelfiber. Men nu skulle Tilda följa med och det peppade ytterligare.
Tilda kämpade tappert på men det är ganska kuperat och vi gick i uppförsbackarna, vilket passade mig bra. Det kändes som att vi aldrig skulle komma tillbaka, men så helt plötsligt var femman slut.
2,5 km: SISTA slingan!! Nu följde Signe med, vilket kanske inte var så genomtänkt. Vi varvade gå och jogga, men hon ville hålla handen nästan hela tiden och det var hemskt jobbigt med tanke på vad trött jag var.
MÅÅÅÅÅÅLLLLLLL!!!!!
Tröttare kan ingen vara, men jag var otroligt nöjd med min insats och att jag tog mig hela distansen. Nu blir det VILA för jag har ont i varenda muskel och känner mig totalt utmattad.
Det smakade otroligt gott med grillat efteråt och mysigt hade vi.
Kreta 21/6 2012
Var bara tvungen att besöka Pefki igen. Så underbar resa upp, trots galet mycket uppför, och sen det otroligt stillsamma pittoreska lilla byn där tiden tiden verkar stå stilla.
Spännande natur finns det gott om.
Ringlande vägar och ordentligt uppåt.
En hall och sen öppen planlösning ;-)
Lite vulgärt med hornen kanske?
Ännu ett besök på Kaffeneion för att köpa vatten. Träffade denna gång på ett par amerikaner och vi pratade en stund
innan jag begav mig vidare. Måste säga att det är så kul med alla människor jag träffar då jag är ute och springer. Jag är helt fascinerad av hur olika alla är och alla olika livsöden.
Idag var planen att springa lite längre och istället för att springa direkt tillbaka ner mot Makraigalos fortsatte jag vidare mot Agios Stefanos. Från Pefki fortsatte det uppåt mot Ag. Stefanos och jag tänkte att nu MÅSTE det gå utför snart.
Vips dök Ag. Stefanos upp, byn var mindre än jag trodde men inte lika mysig som Pefki.
Gatan in i Ag. Stefanos.
Bakom värsta rucklen kan det ibland dölja sig riktigt fräscha hus.
Till salu! För den händige ;-)
Stannade till som hastigast och fotade lite, då jag blev tilltalad av en farbror som satt i skuggan utanför sitt hus.
Han gestikulerade frågan, vad i hela friden jag gjorde ute o sprang i denna hettan??
Inga problem, sa jag tillbaka, jag har vatten, och visade mitt vätskebälte. Dock visade det sig snart vad rätt han hade.
Efter Ag. Stefanos gick det nerför mot Makriagalos igen och det var BRANT utför, knappt löpbart, och hett som i H................. Hittills hade det varit ordentligt varmt, men hettan som slog till när jag sprang utför denna branta serpentinväg var helt olidlig. Jag drack massor med vatten, tog GT-tabletter, men egentligen var inte vätska det stora problemet utan att det var så otroligt hett.
Makriagalos närmade sig sakta men säkert, men jag var tvungen att ta små korta promenadpauser för att hettan var så grym.
Slutligen kom jag iaf ner för berget, men mer eller mindre panikslagen över hettan, och vid första lilla Supermarket dök jag in och köpte en flaska iskallt vatten där jag hällde hälften över mig och andra hälften i mig.
Detta var definitivt en av de tuffaste träningsrundor jag gjort!!
En öl var gott efteråt!
Och ett bad såklart!!
Spännande natur finns det gott om.
Ringlande vägar och ordentligt uppåt.
En hall och sen öppen planlösning ;-)
Lite vulgärt med hornen kanske?
Ännu ett besök på Kaffeneion för att köpa vatten. Träffade denna gång på ett par amerikaner och vi pratade en stund
innan jag begav mig vidare. Måste säga att det är så kul med alla människor jag träffar då jag är ute och springer. Jag är helt fascinerad av hur olika alla är och alla olika livsöden.
Idag var planen att springa lite längre och istället för att springa direkt tillbaka ner mot Makraigalos fortsatte jag vidare mot Agios Stefanos. Från Pefki fortsatte det uppåt mot Ag. Stefanos och jag tänkte att nu MÅSTE det gå utför snart.
Vips dök Ag. Stefanos upp, byn var mindre än jag trodde men inte lika mysig som Pefki.
Gatan in i Ag. Stefanos.
Bakom värsta rucklen kan det ibland dölja sig riktigt fräscha hus.
Till salu! För den händige ;-)
Stannade till som hastigast och fotade lite, då jag blev tilltalad av en farbror som satt i skuggan utanför sitt hus.
Han gestikulerade frågan, vad i hela friden jag gjorde ute o sprang i denna hettan??
Inga problem, sa jag tillbaka, jag har vatten, och visade mitt vätskebälte. Dock visade det sig snart vad rätt han hade.
Efter Ag. Stefanos gick det nerför mot Makriagalos igen och det var BRANT utför, knappt löpbart, och hett som i H................. Hittills hade det varit ordentligt varmt, men hettan som slog till när jag sprang utför denna branta serpentinväg var helt olidlig. Jag drack massor med vatten, tog GT-tabletter, men egentligen var inte vätska det stora problemet utan att det var så otroligt hett.
Makriagalos närmade sig sakta men säkert, men jag var tvungen att ta små korta promenadpauser för att hettan var så grym.
Slutligen kom jag iaf ner för berget, men mer eller mindre panikslagen över hettan, och vid första lilla Supermarket dök jag in och köpte en flaska iskallt vatten där jag hällde hälften över mig och andra hälften i mig.
Detta var definitivt en av de tuffaste träningsrundor jag gjort!!
En öl var gott efteråt!
Och ett bad såklart!!
