SÖT del 4 13/9 2011
Efter nattjobb och minimalt med sömn efter hade jag inte det bästa förutsättningarna denna dag.
Kroppen ville bara inte idag, benen var tunga hela vägen, det var lerigt och halt.
Vid två tillfällen utmed banan låg det stora träd rätt över vägen.
Och tillråga på allt gick mitt skosnöre upp.
Verkligen inte min dag idag. Nåja, det som inte dödar härdar sägs det ju ;-)
Kroppen ville bara inte idag, benen var tunga hela vägen, det var lerigt och halt.
Vid två tillfällen utmed banan låg det stora träd rätt över vägen.
Och tillråga på allt gick mitt skosnöre upp.
Verkligen inte min dag idag. Nåja, det som inte dödar härdar sägs det ju ;-)
Lindholmenstafetten 6/9 2011
För första gången på typ 20 år skulle jag springa en stafett. Jag blev dessutom utvald till IK Joggs bästa lag, det lag som skulle ta medalj var det tänkt. Det stod mellan mig och Mina, men min dagsform var lite bättre denna dag så det blev slutligen jag som skulle springa. Snacka om att jag hade prestationsångest!!
Jag skulle iaf springa första sträckan och gick ut riktigt hårt direkt. Först 400 gick i 3:59-tempo.
Men kullersten och betong var inte snällt att springa på, det kändes i fötter och knän. Jag sprang för allt jag hade, men efter ungefär halvvägs låg jag ganska ensam och det blev lite "tråkigt" att springa. Jag låg ju grymt nära max och då behövs nån att springa emot. Kom ikapp ett par tjejer och då fick jag lite bättre fart, och gick om.
När jag bara hade några hundra meter kvar hade jag åter tappat lite fart och blev omsprungen av en tjej. Trodde hon ja, för då fick jag fart igen och lade i högre växeln, sprang om henne och spurtade in till växlingen.
Jag sprang mina 2,5 km på 10:18 och kan i efterhand konstatera att även om jag var grymt nöjd med min insats så hade jag allt kunnat springa liiiiite snabbare och disponerat loppet bättre. Men detta var första gången jag sprang så kort distans och eftersom det blev bestämt i sista minuten att jag skulle vara med hade jag inte hunnit träna på att springa kort och snabbt heller.
Efter alla sträckor var avklarade samlades hela gänget och eftersnackade. Ingen hade en aning om hur det hade gått, men vi var ganska säkra på att ha kommit en bit ner i resultatlistan, sjua trodde någon.
Men vid prisutdelningen ropas vi upp som TVÅA!!! Å med bara fyra sekunder till förstaplatsen. WOW!! Så jag och de tre killarna jag sprang med fick komma upp på scen, krama David Lega, jag blev intervjuad och vi fick fina priser. Kan säga att jag var i chocktillstånd och babblade på utan att veta vad jag egentligen sa. Det var ju mängder med folk som var där och jag fick verkligen blackout av att komma upp på scen så oförberett.
Kyrkloppet 3/9 2011
Denna dag samlades hela familjen för att springa lopp!
Jag kände fortfarande av förkylningen jag precis haft, men inget ont i halsen så jag körde ändå.
Jag försökte gå ut ganska hårt, ville vinna ju, men jag harklade o hostade mig igenom hela loppet. Överaktiva slemhinnor o täta luftvägar är ingen hit när man springer tävling. Jag kunde omöjligt hålla tempo med tjejen framför mig så jag fick släppa henne. Jag slet och slet hela vägen och kollade bakom mig efter andra som skulle komma ikapp. Idag var INGEN bra dag och jag är så missnöjd med dagens insats.
Nåja, trots allt var det väl en skaplig tid, men jag är egentligen i bättre form nu så det känns surt iaf. En andraplats blev det idag!
Jag kände fortfarande av förkylningen jag precis haft, men inget ont i halsen så jag körde ändå.
Jag försökte gå ut ganska hårt, ville vinna ju, men jag harklade o hostade mig igenom hela loppet. Överaktiva slemhinnor o täta luftvägar är ingen hit när man springer tävling. Jag kunde omöjligt hålla tempo med tjejen framför mig så jag fick släppa henne. Jag slet och slet hela vägen och kollade bakom mig efter andra som skulle komma ikapp. Idag var INGEN bra dag och jag är så missnöjd med dagens insats.
Nåja, trots allt var det väl en skaplig tid, men jag är egentligen i bättre form nu så det känns surt iaf. En andraplats blev det idag!
Läckövarvet 29/7 2011
Jag och Lars kom upp till Hagavallen, Kållandsö tidigt denna varma, sköna dag. Vi var ganska ensamma och det var bara ett par funktionärer där. Vi fick iaf hämtat ut nummerlapparna och sen tog vi plats i skuggan för att käka, tjöta och ladda inför loppet.
Uppvärmningen gick väl sådär. Det var grymt varmt och kändes lite tungt att komma igång.
19:00 Starten går och jag lägger mig i ett skönt tempo på 4:59. Jag får syn på några uppenbart rutinerade äldre herrar och tar rygg på dem. Kilometrarna börjar rulla på och jag börjar undra om det inte kommer en vätskekontroll snart. Jag hade frågat innan så jag var säker på att det skulle finnas vätska utmed banan, men var är den?
Då det är grymt varmt och jag börjar känna av vätskebrist, så sjunker farten något, jag orkar helt enkelt inte hålla tempot. Efter 5-6 km kommer det äntligen en vätskekontroll! Jag dricker, tar en GT-tablett och känner sen hur jag återfår krafterna.
Banan är lite småjobbig med minibackar hela vägen. Det suger en del i benen, men främst påverkas jag av värmen och vätskebristen. Inte förrän vid 11 km kommer vätskekontroll nr.2. Vid det här laget har jag lämnat de herrar jag sprang med först, de tappade tempo. Jag ligger däremot nu jämns med en annan herre som håller ett gött tempo runt 5 min per km.
Vi springer förbi Läckö slott, vilket definitivt är banan höjdpunkt. Väldigt vackert!
Efter 16 km kommer tredje vätskekontrollen. Vid det här laget börjar det kännas i kroppen!! Jag springer som aldrig förr och nu börjar det ta ut sin rätt. Växlar några ord med herrn jag slagit följe med, vilket piggar upp mig lite, men mest springer vi bara där, sida vid sida som ett slags mentalt stöd åt varandra. Hade det inte varit för hans sällskap hade jag definitivt tappat fart.
När det bara är någon km kvar springer vi ut på en jädra kostig!! Men trötta ben och det sunkiga underlaget blev det hemskt tungsprunget, jag var säkert uppe i 7-minuterstempo där en stund. Efter kostigen kommer banans längst stigning upp mot målet. Men då var jag ju snart klar så jag bet i så gott jag kunde, men gudars vad tungt det var och jag var så trött, så trött.
Nä jag så äntligen ser målet spurtar jag så gott jag kan, tar ut de sista krafterna och kommer in på en grym tid 1:48:46!! PERS!!!
Så trött, men också otroligt nöjd!! Kändes verkligen som jag flög fram längs banan.
Efter målgång var jag bara tvungen att tacka min kamrat längs vägen, utan honom hade det aldrig blivit nåt pers.
Pris fick jag också! Och en andraplats i DM i halvmara blev det med. Kändes kul!!
Lars persade med, så det var två riktigt glada och nöjda löpare som for hem till Alingsås på kvällen, efter en härlig dag, med underbart sommarväder och trevliga människor.
När jag kom hem på kvällen firade jag med att öppna skumpan som jag fick när jag sprang Ultraintervallerna. Vilket tillfälle kunde vara bättre än efter att ha gjort sitt livs hittills bästa lopp?!
Ultraintervaller 16/7 8x10 km
För andra gången skulle jag ge mig på denna galenskap. Förra gången avklarade jag 6 intervaller innan jag var tvungen att tänka på familjen. Denna gång var vi på semester och hur kan man fira semestern på ett bättre sätt än att springa 8 mil på ett dygn? ;-)
23:53 Efter 20 min sömn var det så dags att dra igång. Jag kände mig helladdad och ivrig att starta. Fick sällskap av svågern Martin Versén och vi gav oss ut i natten.
Det visade sig dock att det knappt fanns några lampor nånstans längs vägen jag tänkt och det var beckmörkt ute. Vi lyckades iaf ta oss upp till Ugglarp där det fanns lite ljus och där sprang vi runt, runt på en varvbana som var 700 m. Allt flöt på lugnt, det var en del trafik ute och en bil tutade glatt på oss. Kändes lite som att ha publik som hejade på.
Tyvärr räknade vi lite fel på avståndet och fick avsluta med värsta uppförsbacken. Inte helt lyckat, men bara att bita ihop. Värst av allt denna mil var ändå blåsten, helt galet vad det blåste!
02:56 Efter lite mackor, dricka, dusch o en timme vila ringde klockan igen. Det var fortfarande mörkt ute, jag var dötrött och ifrågasatte allvarligt om jag är helt dum i huvudet som inte stannar kvar i sängen och sover istället.
Tog iaf på mig löpkläderna igen och gav mig ute i den kalla och framförallt blåsiga natten.
Det gick riktigt segt i början, men jag körde samma runda som jag o Martin kört innan. Med musik i öronen tog jag mig runt ännu en mil även om det gick långsamt.
06:04
Äntligen blev det ljust, även blåsten lättade lite. Jag gav mig iväg, lite segt i början men sen släppte det och löpningen flöt på. Efter bara några kilometer känns jag att magen börjar göra sig påmind, men inte värre än att jag kan fortsätta springa.
Solen har precis gått upp och det ligger ett morgondis över ängarna. I lurarna ekar "Over the hills" med Gary Moore och plötsligt promenerar ett rådjur med kid över vägen precis framför mig. Magisk morgon! Detta är livet!!
Sista km blev ändå lite panikartad och jag tog mig snabbast tänkbara till en toa.
09:06
Solen skiner, det börjar bli varmt och jag känner mig betydligt piggare på att ge mig ut. Löpningen flyter på så bra och jag känner mig stark.
Magen krånglar men jag hinner hem iaf! Har inte lust att bli känd som "Bajs-kvinnan".
Förutom skoskav mellan tårna och under ena foten så känns kroppen och benen toppen.
12:05 Magen höll sig i schack denna mil, löpningen flöt på och jag kände mig stark hela vägen.
15:07 Nu börjar det kännas i kroppen, främst benen, att jag sprungit några mil. Men främst är jag trögstartad, första kilometern är benen så stumma så, men se släpper det och jag ökar bra på slutet.
17:59 Jösses vad stela benen var i början, de ville inte förflytta sig framåt alls kändes det som. Men när jag väl blivit varm i kroppen så släppte det och tempot ökade för varje kilometer för att avsluta i 4:57-tempo. Härligt!
Sen så hade jag support av Martin denna intervall, som från cykeln servade med vatten. Vi tog en riktigt skön tur bortåt Långesand och vände. Härlig tur om än lite blåsigt. Största problemet är att magen börjat tjorva igen, den är högst orolig och jag får bråttom hem efter avslutad intervall.
20:57 SISTA intervallen!! Bestämmer med min kära familj att jag ska avsluta på stranden så de kan sluta upp och heja på det sista. Magen har vid detta laget totalkollapsat och i princip hela vilan har spenderats på toa. Känner att jag vill få en bra tid på denna intervall och springa den snabbast, benen känns ganska pigga och jag känner mig grymt stark, men minsta lilla jag ökar tempot så tvärstrejkar magen. Så det känns som att valen står mellan sänka tempot eller springa på dass snarast, jag väljer det tidigare.
Efter 5 km drar jag ner på stranden där familjen väntar. Ungarna börjar springa med en stund, men det är ganska tungt att springa i sand så de lessnar snart. Kilometrarna ramlar på nu med, men känns otroligt långa.
Till slut är det iaf bara en vända på stranden kvar ca. 600 m och min syster o alla barnen bestämmer sig för att försöka hänga med, men jag ser målet inom räckhåll och ökar tempot. Både syrran och ungarna ger snart upp, men springer det sista in i mål med mig.
JAG HAR KLARAT DET!!
Känner mig så nöjd med mig själv!! I efterhand kan jag konstatera att det jobbigaste var att gå upp o springa på natten, magproblemen och att komma igång igen mellan varje intervall. För övrigt var det definitivt lättare än jag kunnat tro, även om jag direkt efter sa att jag INTE ska springa ultra på länge.
23:53 Efter 20 min sömn var det så dags att dra igång. Jag kände mig helladdad och ivrig att starta. Fick sällskap av svågern Martin Versén och vi gav oss ut i natten.
Det visade sig dock att det knappt fanns några lampor nånstans längs vägen jag tänkt och det var beckmörkt ute. Vi lyckades iaf ta oss upp till Ugglarp där det fanns lite ljus och där sprang vi runt, runt på en varvbana som var 700 m. Allt flöt på lugnt, det var en del trafik ute och en bil tutade glatt på oss. Kändes lite som att ha publik som hejade på.
Tyvärr räknade vi lite fel på avståndet och fick avsluta med värsta uppförsbacken. Inte helt lyckat, men bara att bita ihop. Värst av allt denna mil var ändå blåsten, helt galet vad det blåste!
02:56 Efter lite mackor, dricka, dusch o en timme vila ringde klockan igen. Det var fortfarande mörkt ute, jag var dötrött och ifrågasatte allvarligt om jag är helt dum i huvudet som inte stannar kvar i sängen och sover istället.
Tog iaf på mig löpkläderna igen och gav mig ute i den kalla och framförallt blåsiga natten.
Det gick riktigt segt i början, men jag körde samma runda som jag o Martin kört innan. Med musik i öronen tog jag mig runt ännu en mil även om det gick långsamt.
06:04
Äntligen blev det ljust, även blåsten lättade lite. Jag gav mig iväg, lite segt i början men sen släppte det och löpningen flöt på. Efter bara några kilometer känns jag att magen börjar göra sig påmind, men inte värre än att jag kan fortsätta springa.
Solen har precis gått upp och det ligger ett morgondis över ängarna. I lurarna ekar "Over the hills" med Gary Moore och plötsligt promenerar ett rådjur med kid över vägen precis framför mig. Magisk morgon! Detta är livet!!
Sista km blev ändå lite panikartad och jag tog mig snabbast tänkbara till en toa.
09:06
Solen skiner, det börjar bli varmt och jag känner mig betydligt piggare på att ge mig ut. Löpningen flyter på så bra och jag känner mig stark.
Magen krånglar men jag hinner hem iaf! Har inte lust att bli känd som "Bajs-kvinnan".
Förutom skoskav mellan tårna och under ena foten så känns kroppen och benen toppen.
12:05 Magen höll sig i schack denna mil, löpningen flöt på och jag kände mig stark hela vägen.
15:07 Nu börjar det kännas i kroppen, främst benen, att jag sprungit några mil. Men främst är jag trögstartad, första kilometern är benen så stumma så, men se släpper det och jag ökar bra på slutet.
17:59 Jösses vad stela benen var i början, de ville inte förflytta sig framåt alls kändes det som. Men när jag väl blivit varm i kroppen så släppte det och tempot ökade för varje kilometer för att avsluta i 4:57-tempo. Härligt!
Sen så hade jag support av Martin denna intervall, som från cykeln servade med vatten. Vi tog en riktigt skön tur bortåt Långesand och vände. Härlig tur om än lite blåsigt. Största problemet är att magen börjat tjorva igen, den är högst orolig och jag får bråttom hem efter avslutad intervall.
20:57 SISTA intervallen!! Bestämmer med min kära familj att jag ska avsluta på stranden så de kan sluta upp och heja på det sista. Magen har vid detta laget totalkollapsat och i princip hela vilan har spenderats på toa. Känner att jag vill få en bra tid på denna intervall och springa den snabbast, benen känns ganska pigga och jag känner mig grymt stark, men minsta lilla jag ökar tempot så tvärstrejkar magen. Så det känns som att valen står mellan sänka tempot eller springa på dass snarast, jag väljer det tidigare.
Efter 5 km drar jag ner på stranden där familjen väntar. Ungarna börjar springa med en stund, men det är ganska tungt att springa i sand så de lessnar snart. Kilometrarna ramlar på nu med, men känns otroligt långa.
Till slut är det iaf bara en vända på stranden kvar ca. 600 m och min syster o alla barnen bestämmer sig för att försöka hänga med, men jag ser målet inom räckhåll och ökar tempot. Både syrran och ungarna ger snart upp, men springer det sista in i mål med mig.
JAG HAR KLARAT DET!!
Känner mig så nöjd med mig själv!! I efterhand kan jag konstatera att det jobbigaste var att gå upp o springa på natten, magproblemen och att komma igång igen mellan varje intervall. För övrigt var det definitivt lättare än jag kunnat tro, även om jag direkt efter sa att jag INTE ska springa ultra på länge.
GöteborgsVarvet 2011
Det är dags för mitt 12:e GöteborgsVarv och jag satsar på ännu ett pers!
Planen är sub 1:50!
Dagen innan käkade jag en liter jordgubbar. Så gott, men jag tål ju inte jordgubbar och i kombination med pollenallergin blev reaktionen värre än vanligt. Halsen blev tät och rösten hes. Vaknar på lördagmorgon och är idiothes o alldeles tät i luftvägarna. Allergi eller förkylning? Jag blir riktigt orolig att jag inte skall kunna starta, men efter en undersökning av Doktor Ågren får jag klartecken att starta.
Målet för dagen var ju sub 1:50, men p.g.a. allergin bestämde jag mig för att ändå hålla ett tempo där jag inte blev för andfådd. Jag bestämde mig därför för att springa de första 2 km utan att kolla på klockan.
Innan start körde jag en kort uppjogg med Bodil, lite stretch och sista förberedelserna innan jag letade upp min startgrupp. Som vanligt ställde jag mig längst bak, Bodil och hennes kollega Robert gjorde mig sällskap.
Första halva km sprang i i gemensam tropp, men sen försvann de bakom mig. Jag ville hålla mitt tempo och lyckades bra med det. Tog det riktigt lugnt uppför Säldammsbacken, där jag sprang om ännu en löparkompis, Bernt, vi växlade några korta ord innan jag skuttade vidare.
I slutet av den långa nerförsbacken kom Bodil ikapp mig igen, vi sprang ihop en kort stund innan hon tappade igen. På vägen upp mot Älvsborgsbron sprang jag ikapp Kortben o hejade på henne lite innan jag gick ifrån.
Jag höll ett ganska jämt tempo där jag tog det lite lugnare i uppförsbackarna. Första milen gick galet lätt, kändes inte som att jag ansträngde mig överhuvudtaget. Blev lite orolig att väggen skulle visa sig efter 15 km då det, men den kom aldrig.
Då jag sprang genom Eriksberg fick jag syn på Mathias och vid vätskekontrollen i Frihamnen stod Jenny. Ger alltid lite extra kick när man blir påhejad!
Uppför Göta älv-bron gick det tungt. Det var motvind och kändes trögsprunget. Jag var på gränsen att bli lite andfådd så jag höll tillbaka lite. Kom ikapp Mellanben på bron, hon verkade ha det rikitgt tungt så och jag kände mig inte pratsugen i den jobbiga vinden, så det blev bara en ordväxling som hastigast innan jag gick om och iväg.
Jag drack lite på varje vätskekontroll, tyvärr förlorar man ju en hel del tid på det, men sparar magen iaf. Vid Kungsportsplatsen bjöds det på energitablett som jag käkade upp direkt, kände det behövdes lite extra.
Uppe vid Götaplatsen tog jag tacksamt emot en blöt svamp, så skönt att tvätta av sig lite.
MEN jag lyckas peta bort min ena lins!! ARRRGGHHHH!!! Fick den inte på plats igen och sprang de sista tre km och såg helt suddigt. Det blev därför en hel del hårda stötar när jag sprang ner i gropar, nerför kanter m.m. som jag inte kunde se.
Strax efter handelshögskolan hör jag ett glatt "Heja Liselotte" Jag vänder mig om och vinkar tacksamt, men kunde av förklarliga skäl inte se vem det var. Rösten lät bekant iaf. Det var iaf precis vad jag behövde o jag blev så sugen på att spurta sista biten. Så jag ökade tempot ordentligt, men det var såååååå mycket folk överallt och vid vissa flaskhalsar blev det mer eller mindre stopp. Jag försökte verkligen komma förbi, men det gick inte.
Vissa andra vrålade och hade sig för att få folk att flytta på sig, men jag ville inte förstöra mitt goda humör och det verkade änd inte ha nån effekt. Folk flyttade inte på sig helt enkelt.
När jag sprang in mot målet lyckades jag komma förbi en hel del folk, men när jag kom in mot vallens ingång var det bom stopp igen. Det var som en orubblig vägg av människor och inget annat att göra än att hålla det tempot alla andra höll.
När det väl släppte inne på vallen hade jag gett upp och istället för att spurta i mål joggade jag o satsade på att få nån hyfsad målbild.
Jag har startat i många olika startgrupper genom åren, men ALDRIG varit med om sån trängsel. Tänker dock inte klaga på det, vill man springa obehindrat finns det massor med andra små lopp med betydligt färre deltagare.
GöteborgsVarvet är en folkfest och jag bara älskar det!! Alla männsikor om springer, hejar på och alla orkestrar längs vägen. Det är allt nåt speciellt!
Fördelen med att jag inte kunde satsa fullt ut är ändå att jag gick i mål pigg o opåverkad.
Resultat 1:51:17
Plats: 1790/13201
Åldersgrupp: 300/2198
Startgrupp 6: 446/2269
5 km: 26:16
10 km: 52:35
15 km: 1:19:02
20 km: 1:45:59
Mål: 1:51:17
Planen är sub 1:50!
Dagen innan käkade jag en liter jordgubbar. Så gott, men jag tål ju inte jordgubbar och i kombination med pollenallergin blev reaktionen värre än vanligt. Halsen blev tät och rösten hes. Vaknar på lördagmorgon och är idiothes o alldeles tät i luftvägarna. Allergi eller förkylning? Jag blir riktigt orolig att jag inte skall kunna starta, men efter en undersökning av Doktor Ågren får jag klartecken att starta.
Målet för dagen var ju sub 1:50, men p.g.a. allergin bestämde jag mig för att ändå hålla ett tempo där jag inte blev för andfådd. Jag bestämde mig därför för att springa de första 2 km utan att kolla på klockan.
Innan start körde jag en kort uppjogg med Bodil, lite stretch och sista förberedelserna innan jag letade upp min startgrupp. Som vanligt ställde jag mig längst bak, Bodil och hennes kollega Robert gjorde mig sällskap.
Första halva km sprang i i gemensam tropp, men sen försvann de bakom mig. Jag ville hålla mitt tempo och lyckades bra med det. Tog det riktigt lugnt uppför Säldammsbacken, där jag sprang om ännu en löparkompis, Bernt, vi växlade några korta ord innan jag skuttade vidare.
I slutet av den långa nerförsbacken kom Bodil ikapp mig igen, vi sprang ihop en kort stund innan hon tappade igen. På vägen upp mot Älvsborgsbron sprang jag ikapp Kortben o hejade på henne lite innan jag gick ifrån.
Jag höll ett ganska jämt tempo där jag tog det lite lugnare i uppförsbackarna. Första milen gick galet lätt, kändes inte som att jag ansträngde mig överhuvudtaget. Blev lite orolig att väggen skulle visa sig efter 15 km då det, men den kom aldrig.
Då jag sprang genom Eriksberg fick jag syn på Mathias och vid vätskekontrollen i Frihamnen stod Jenny. Ger alltid lite extra kick när man blir påhejad!
Uppför Göta älv-bron gick det tungt. Det var motvind och kändes trögsprunget. Jag var på gränsen att bli lite andfådd så jag höll tillbaka lite. Kom ikapp Mellanben på bron, hon verkade ha det rikitgt tungt så och jag kände mig inte pratsugen i den jobbiga vinden, så det blev bara en ordväxling som hastigast innan jag gick om och iväg.
Jag drack lite på varje vätskekontroll, tyvärr förlorar man ju en hel del tid på det, men sparar magen iaf. Vid Kungsportsplatsen bjöds det på energitablett som jag käkade upp direkt, kände det behövdes lite extra.
Uppe vid Götaplatsen tog jag tacksamt emot en blöt svamp, så skönt att tvätta av sig lite.
MEN jag lyckas peta bort min ena lins!! ARRRGGHHHH!!! Fick den inte på plats igen och sprang de sista tre km och såg helt suddigt. Det blev därför en hel del hårda stötar när jag sprang ner i gropar, nerför kanter m.m. som jag inte kunde se.
Strax efter handelshögskolan hör jag ett glatt "Heja Liselotte" Jag vänder mig om och vinkar tacksamt, men kunde av förklarliga skäl inte se vem det var. Rösten lät bekant iaf. Det var iaf precis vad jag behövde o jag blev så sugen på att spurta sista biten. Så jag ökade tempot ordentligt, men det var såååååå mycket folk överallt och vid vissa flaskhalsar blev det mer eller mindre stopp. Jag försökte verkligen komma förbi, men det gick inte.
Vissa andra vrålade och hade sig för att få folk att flytta på sig, men jag ville inte förstöra mitt goda humör och det verkade änd inte ha nån effekt. Folk flyttade inte på sig helt enkelt.
När jag sprang in mot målet lyckades jag komma förbi en hel del folk, men när jag kom in mot vallens ingång var det bom stopp igen. Det var som en orubblig vägg av människor och inget annat att göra än att hålla det tempot alla andra höll.
När det väl släppte inne på vallen hade jag gett upp och istället för att spurta i mål joggade jag o satsade på att få nån hyfsad målbild.
Jag har startat i många olika startgrupper genom åren, men ALDRIG varit med om sån trängsel. Tänker dock inte klaga på det, vill man springa obehindrat finns det massor med andra små lopp med betydligt färre deltagare.
GöteborgsVarvet är en folkfest och jag bara älskar det!! Alla männsikor om springer, hejar på och alla orkestrar längs vägen. Det är allt nåt speciellt!
Fördelen med att jag inte kunde satsa fullt ut är ändå att jag gick i mål pigg o opåverkad.
Resultat 1:51:17
Plats: 1790/13201
Åldersgrupp: 300/2198
Startgrupp 6: 446/2269
5 km: 26:16
10 km: 52:35
15 km: 1:19:02
20 km: 1:45:59
Mål: 1:51:17
SÖT 6 km del 2
Kände mig mycket bättre idag även om allergin kändes jobbig. Tänkte satsa på att ta mig under 30 min om det kändes ok.
Hade bestämt mig för att springa på känsla idag för att få en bättre mental upplevelse efter förra veckans jobbiga runda. Så jag gick ut lugnt o kontrollerat och behöll den känslan hela vägen. Efter ca. 3 låg jag på i riktigt bra tempo när jag i ögonvrån ser en JÄTTESTOR svart hund komma springande, morrande o skällande ur skogen o mot mig. Jag är inte hundrädd, men jag trodde verkligen att hunden skulle bita mig. Vågade inte annat än stanna o stå helt still, hunden sprang fram, morrade o nosade mig i nackan. Det var en stor svart Grand Danois om garanterat vägde mer än mig.
När hunden hade nosat klart slutat morra började jag sakta jogga därifrån tills hunden var utom synhåll så jag vågade började springa på igen. Världen adrenalinkick o inte på nåt bra sätt :-(
De sista kilometrarna flöt på i ett skönt o snabbt tempo, men irritationen över hund"attacken" var stor. Undrar vad jag kunnat springa på om jag inte blivit tvungen att stanna?
Nåja, jag vann iaf idag med o med god marginal :-D
Resutat 31:44
Hade bestämt mig för att springa på känsla idag för att få en bättre mental upplevelse efter förra veckans jobbiga runda. Så jag gick ut lugnt o kontrollerat och behöll den känslan hela vägen. Efter ca. 3 låg jag på i riktigt bra tempo när jag i ögonvrån ser en JÄTTESTOR svart hund komma springande, morrande o skällande ur skogen o mot mig. Jag är inte hundrädd, men jag trodde verkligen att hunden skulle bita mig. Vågade inte annat än stanna o stå helt still, hunden sprang fram, morrade o nosade mig i nackan. Det var en stor svart Grand Danois om garanterat vägde mer än mig.
När hunden hade nosat klart slutat morra började jag sakta jogga därifrån tills hunden var utom synhåll så jag vågade började springa på igen. Världen adrenalinkick o inte på nåt bra sätt :-(
De sista kilometrarna flöt på i ett skönt o snabbt tempo, men irritationen över hund"attacken" var stor. Undrar vad jag kunnat springa på om jag inte blivit tvungen att stanna?
Nåja, jag vann iaf idag med o med god marginal :-D
Resutat 31:44
SÖT 6 km del 1
Första deltävlingen av sex. De tre bästa resultaten räknas.
Jag var tveksam om jag skulle starta överhuvudtaget. Förkylningen har inte helt släppt och flåset var inte vad det borde. Slemhinnorna var ordentligt svullna o jag visste inte hur kroppen skulle reagera.
Frestelsen blev iaf för stor o jag bestämde mig för att köra ändå, det får bära eller brista.
Det var roligt att flera vänner kom dit o deltog eller bara kolla på, sporrar lite extra.
Jag gick ut hyfsat hårt o kände direkt att flåset inte var med mig. Syresatte mig inte tillräckligt bra o drog på mig mjölksyra direkt. Försökte hålla ett jämnt tempo iaf och bet ihop så gott det gick. Efter 2 -3 km blev det hemskt tungt o jag tänkte att "Nu skiter jag i detta" men plockade fram det tjockare pannbenet o fortsatte mata, mata, mata mjölksyran till trots. När det var 1 km kvar försökte jag mig på att öka tempot, visst gick det lite fortare men det var som att springa i kvicksand.
Det var så galet tungt idag o jag var helt slut efteråt, men glad att jag ändå genomförde det och dessutom som bästa tjej :-D Bra start på terrängserien och med tanke på förkylningen riktigt bra för självförtroendet att klara prestera hyfsat trots allt.
Resutat 32:12
Jag var tveksam om jag skulle starta överhuvudtaget. Förkylningen har inte helt släppt och flåset var inte vad det borde. Slemhinnorna var ordentligt svullna o jag visste inte hur kroppen skulle reagera.
Frestelsen blev iaf för stor o jag bestämde mig för att köra ändå, det får bära eller brista.
Det var roligt att flera vänner kom dit o deltog eller bara kolla på, sporrar lite extra.
Jag gick ut hyfsat hårt o kände direkt att flåset inte var med mig. Syresatte mig inte tillräckligt bra o drog på mig mjölksyra direkt. Försökte hålla ett jämnt tempo iaf och bet ihop så gott det gick. Efter 2 -3 km blev det hemskt tungt o jag tänkte att "Nu skiter jag i detta" men plockade fram det tjockare pannbenet o fortsatte mata, mata, mata mjölksyran till trots. När det var 1 km kvar försökte jag mig på att öka tempot, visst gick det lite fortare men det var som att springa i kvicksand.
Det var så galet tungt idag o jag var helt slut efteråt, men glad att jag ändå genomförde det och dessutom som bästa tjej :-D Bra start på terrängserien och med tanke på förkylningen riktigt bra för självförtroendet att klara prestera hyfsat trots allt.
Resutat 32:12
Ultraintervaller 8x10km
När klockan ringde ilsket 5:20 fattade jag ingenting o jag kände mig så galet trött. Varför gör jag detta???
Hoppade upp ur sängen, på med löparkläderna o slängde i mig en liten macka o ett glas o´boy.
Intervall 1
Jag, Martin, Martin o Börje (som anslutit från Skogshjortarna) drog i väg kl. 5:58 i mörker, regn o lätt vind.
Kroppen kändes trött, ändå var det svårt att hålla nere tempot. Målet var att ligga runt 6 min-tempo o det krävdes en hel del kollande på klockan för att inte driva upp tempot för mycket.
Förutom enstaka hundägare o förvånade cyklister så var vi ensamma ute på vägarna. Lugn, skönt o mörkt.
Nu ska man bara göra detta 7ggr till.......
Tid 1:00:20
Intervall 2
Nu anslöt David och Marie också. Vi startade lugnt tempo även denna gång, men allt eftersom km rann iväg kände jag att jag drog upp tempot o vi landade på ungefär 5:45-tempo vilket kändes alldeles lagom. Det flöt på bra o kändes fint hela vägen.
Tid 58:43
Intervall 3
Jag, Marie, David, Martin, Börje, Madeleine körde denna omgång.
Körde första 6,5 ihop med Marie i lugnare tempo, men sen började det gå lite för långsamt o jag drog ifrån o betade mig sakta ikapp de andra i gruppen. Vi skulle försöka komma under timmen denna intervall med och fick ligga i ganska hårt sista biten för att klara det. En underbar runda blev det iaf nu, första milen för dagens som inte var i spöregn.
Tid 59:50
Intervall 4
Jag, David, Martin, Börje o Madeleine.
Då vi passerade familjen Olssons gata fick vi glada hejarop av Axel o Tyra som dessutom gjort ett fint plakat. Så glad jag blev och alla blev verkligen peppade av denna lilla gulliga hejaklack!
Redan efter 1 km fick jag precis samma sorts magkramper som på Lapland Ultra. Jag tänkte att det var kört nu, jag fick så ont att jag jag trodde det var kört att fortsätta. Trots det hängde jag i o bet ihop trots smärtan, men valde att lägga mig i ett lugnare tempo med David. Efter en stund släppte smärtan, men jag hade blivit rejält skrämd så jag fortsatte ta det lugnt o höll ihop med David. Tog det som uppgift att se till att han orkade runt istället för att själv få en bra tid. Vi lunkade på o det kändes som mycket lätt löpning. Sista km stötte vi dessutom på Krister som slog följe en bit. Det kändes kul o peppande!
Tid 1:01:14
Intervall 5
Jag gick o la mig en stund innan femte intervallen, var så skönt att krypa ner i en varm säng o värma upp sig ordentligt. Somnade 10 min innan Michael kom o sa till mig att det är dags att dra på mig de härligt stinkande löparkläderna igen. Det var helt galet jobbigt att ta mig ur sängen, ville INTE!!
Nu var det bara jag och Martin kvar av Alingsåsarna o det var mörkt, kallt o regnigt ute. Det var såååååå tungt att få benen att börja springa igen o jag var orolig för min mage.
Även denna vända fick vi njuta av världens gulligast heja-klack!! Vilka underbara vänner med barn vi har!!
Efter en km började kroppen bli lite mjukare igen o jag började rulla på i rygg på Martin, men när vi började komma upp i tempo fick jag känningar i magen så jag sa till Martin att jag kör mitt tempo så han drog iväg. Kändes helt ok fram till Nolhaga där jag sprang in på slingan genom skogsdungen. Jag kände mig trött o det var hemskt obehagligt att vara där ensam i beckmörker!
Min tanke nu var:- NU börjar loppet!! Hur ska jag orka komma igång en gång till?? Eller tre??
När jag kom ut ur Nolhaga, med drygt 2 km kvar, var det som om kroppen gick in i en andra andning. Löpning gick lätt o tempot sänktes från dryga 6 min till 5:30. Benen kändes pigga och allt bara rullade på.
Tid 59:50
Intervall 6
Kände mig lite orolig för att springa helt ensam i mörkret så jag smsade Marie o frågade om hon kunde tänka sig en liten cykeltur så här på lördagkvällen. Fick med mig hennes man Jonas istället o vid 21 mötte han upp.
Vad mycket lättare det var att springa med sällskap. Tempot gick inte så fort, men löpningen kändes riktigt stabil o kontrollerad. Visst var jag lite trött, konstigt annars, men inte så det störde.
Jag gick stadigt runt 6:30-tempo hela vägen, kändes lagom lugnt, men den sista km kände jag mig så pigg o stark att jag ökade tempot till 6:00-tempo. Fick verkligen en "Runners high" och den stannade kvar i kroppen.
Jonas erbjöd att cykla med även nästa intervall och jag kände mig verkligen sugen på att springa alla åtta.
Jag kände mig pigg o stark, men hade en del känningar i vänster knä. Det avgörande för att avsluta efter denna intervall var ändå att jag skulle vara ensam hemma med 5 småbarn dagen efter och skulle jag köra alla hade jag fått max 1-2 timmars sömn innan de vaknade och det hade varit för tråkigt för dem om jag hade lagt mig o sovit mitt på dagen o jag hade inte orkat hålla mig vaken en hel dag till.
Tid 1:05:16
Totaltid 60 km blev 6:05:14
Summering:
Vilken helkul idé o vad roligt det var att göra detta som en gruppaktivitet. Som mest var vi 6 st som sprang ihop varav 5 st samlades hemma hos mig mellan intervallerna o duschade, käkade, stretchade o tjöta en massa löpning!
Det var en intressant odör som spred sig i hela huset redan efter första intervallen.
Och när jag öppnade torktumlaren efter en vända med allas underställ slogs jag av en kommetar från filmen Nemo där hajen säger: - Åååhhh, vilken doft!!
Själv kände jag mig otroligt nöjd med min prestation, speciellt det faktum att jag kände att jag hade klarat de sista två med.
Jag ser redan fram emot nästa gång, detta var en riktig hit!
Running lights 2010
Efter 2,3 km uppjogg till starten och sammanstrålat med mina Jogg.se-kompisar var det dags för start, det bara kröp i kroppen o benen var fulla med spring.
Jag gick ut hyfsat hårt o sprang om en massa redan i starten, å andra sidan stod jag bland de sista så det var inte så svårt. Första km avklarades på 4:37. Redan efter 1 km tappade jag Christoffer, surt.
Hittade en rygg, en man i 45-årsåldern som höll jämt o bra tempo 4:40-4:50 tempo, hade även en tjej i rygg på mig tidigt. Där låg vi o tuffade på tills 6 km var avklarade. Då kände jag att han började tappa tempo, kollade på klockan o vi var över 5 min-tempo. Tvekade, fegade en stund om jag skulle ligga kvar eller gå om, men det gick alldeles för långsamt så jag gick om.
Efter 7,5 km kom vi (hade fortfarande tjejen i rygg) ikapp en Lonesome runner-kille, jag tuffade på och var nästan om när han tittar åt sidan och inser att han håller på att bli omsprungen av två tjejer. Killen gör då en tempoökning o drar iväg, denna tempoökning höll dock bara några hundratal meter sen tappar han och vi drar stadigt om.
Känns lite retligt att ligga o dra hela tiden, funderar på om hon bara ligger där bak o tar det lugnt o kommer spurta om mig på slutet. Men i uppförsbacken vid Brogården orkar hon inte hålla rygg längre utan tappar o förvinner bakom mig.
Jag lyckas hålla jämt o bra tempo hela vägen o under hela loppet känns det aldrig jobbigt. När jag svänger in på det ca. 300 m långa upploppet på Kungsgatan kan jag dessutom få till en riktigt snygg spurt, medan jag hör folk ropa -Heja Liselotte!!
Underbart kul o bra lopp på 11 km!!
Resultat 52,39 vilket gav en 9:e plats (Målet var att komma topp 10)
Jag gick ut hyfsat hårt o sprang om en massa redan i starten, å andra sidan stod jag bland de sista så det var inte så svårt. Första km avklarades på 4:37. Redan efter 1 km tappade jag Christoffer, surt.
Hittade en rygg, en man i 45-årsåldern som höll jämt o bra tempo 4:40-4:50 tempo, hade även en tjej i rygg på mig tidigt. Där låg vi o tuffade på tills 6 km var avklarade. Då kände jag att han började tappa tempo, kollade på klockan o vi var över 5 min-tempo. Tvekade, fegade en stund om jag skulle ligga kvar eller gå om, men det gick alldeles för långsamt så jag gick om.
Efter 7,5 km kom vi (hade fortfarande tjejen i rygg) ikapp en Lonesome runner-kille, jag tuffade på och var nästan om när han tittar åt sidan och inser att han håller på att bli omsprungen av två tjejer. Killen gör då en tempoökning o drar iväg, denna tempoökning höll dock bara några hundratal meter sen tappar han och vi drar stadigt om.
Känns lite retligt att ligga o dra hela tiden, funderar på om hon bara ligger där bak o tar det lugnt o kommer spurta om mig på slutet. Men i uppförsbacken vid Brogården orkar hon inte hålla rygg längre utan tappar o förvinner bakom mig.
Jag lyckas hålla jämt o bra tempo hela vägen o under hela loppet känns det aldrig jobbigt. När jag svänger in på det ca. 300 m långa upploppet på Kungsgatan kan jag dessutom få till en riktigt snygg spurt, medan jag hör folk ropa -Heja Liselotte!!
Underbart kul o bra lopp på 11 km!!
Resultat 52,39 vilket gav en 9:e plats (Målet var att komma topp 10)
KM IK Jogg 5000 m
Trodde det var helkört att vinna då Anna-Karin skulle vara med o jag dessutom bär på ett par kilo extra i vatten denna tid i månaden :-( Men jag tänkte inte se mig besegrad utan bestämde för att ge henne en match.
Elin hade sprungit dagen innan på 23:15 och det kändes inte som att det skulle bli nåt problem att slå, så som sämst skulle jag klara en andraplats.
Gick iaf ut hårt, för hårt, låg på tröskeln. Första varvet gick strax under 4:00 min-tempo. Efter första varvet sänkte jag tempot men försökte ändå gå hyfsat hårt. Men när vi gick i motvind var det riktigt tungsprunget.
Hade som mål att försöka hålla rygg på Christoffer, men det gick bara inte. Han höll 4:05-tempo o jag insåg att jag måste släppa för att inte gå in i väggen.
Efter 2 km kände jag tröttheten o mjölksyran o längtade efter en rygg att gå på i motvinden. Tänkte att det skulle vara riktigt retligt om A-K låg i rygg på mig hela vägen för att sen spurta om mig in i mål. Hörde A-Ks ansträngda andhämtning o insåg att hon inte hade fixat o ligga o dra i motvind ändå, så det var bara att fortsätta jobba.
När det var 1 km kvar kollade jag på klockan och tyckte det gick lite för långsamt. Jag ville gärna persa o komma under 22:40 eller helst 22:30 o det började bli tajt. Jag lyckades öka lite o det räckte för att A-K skulle tappa min rygg o jag ökade stadigt avståndet hela vägen in i mål. Lyckades t.o.m. få till en lite spurt på slutet.
Jag gick därmed i mål som vinnare o numera klubbmästare. GÖTT!!!
Elin hade sprungit dagen innan på 23:15 och det kändes inte som att det skulle bli nåt problem att slå, så som sämst skulle jag klara en andraplats.
Gick iaf ut hårt, för hårt, låg på tröskeln. Första varvet gick strax under 4:00 min-tempo. Efter första varvet sänkte jag tempot men försökte ändå gå hyfsat hårt. Men när vi gick i motvind var det riktigt tungsprunget.
Hade som mål att försöka hålla rygg på Christoffer, men det gick bara inte. Han höll 4:05-tempo o jag insåg att jag måste släppa för att inte gå in i väggen.
Efter 2 km kände jag tröttheten o mjölksyran o längtade efter en rygg att gå på i motvinden. Tänkte att det skulle vara riktigt retligt om A-K låg i rygg på mig hela vägen för att sen spurta om mig in i mål. Hörde A-Ks ansträngda andhämtning o insåg att hon inte hade fixat o ligga o dra i motvind ändå, så det var bara att fortsätta jobba.
När det var 1 km kvar kollade jag på klockan och tyckte det gick lite för långsamt. Jag ville gärna persa o komma under 22:40 eller helst 22:30 o det började bli tajt. Jag lyckades öka lite o det räckte för att A-K skulle tappa min rygg o jag ökade stadigt avståndet hela vägen in i mål. Lyckades t.o.m. få till en lite spurt på slutet.
Jag gick därmed i mål som vinnare o numera klubbmästare. GÖTT!!!
Kyrkloppet
Som medarrangör var det stressigt innan start. Jag skulle cykla banan två vändor först med olika flaggvakter. Det spöregnade och var kallt, så jag blev dyngsur och helt genomfrusen.
Hann lagom tillbaka till starten för att prata lite innan loppet och sen snabbt slänga på mig nya tights. Historiens kortaste uppvärmning hanns också med. Lite farligt egentligen då min kropp behöver rejäl uppvärmning för att undvika skador, men vad gör man?
När starten gick tänkte jag försöka ta rygg på Christoffer o höll mig också i rygg på täten första kilometern. Men tempot låg på 4:09 vilket var för snabbt o jag kände efter en kilometer att jag var tvungen att släppa. De följande 2 km låg jag på ca. 4:32 o kände mig riktigt stark. Låg i rygg på Madeleine vilket kändes gött att jag klarade.
Sista 2 km började jag dra på mig mjölksyra, så då tappade jag tempo o snittade på 4:40.
Resultatet blev ännu ett pers på 22:51. NÖJD!
Hann lagom tillbaka till starten för att prata lite innan loppet och sen snabbt slänga på mig nya tights. Historiens kortaste uppvärmning hanns också med. Lite farligt egentligen då min kropp behöver rejäl uppvärmning för att undvika skador, men vad gör man?
När starten gick tänkte jag försöka ta rygg på Christoffer o höll mig också i rygg på täten första kilometern. Men tempot låg på 4:09 vilket var för snabbt o jag kände efter en kilometer att jag var tvungen att släppa. De följande 2 km låg jag på ca. 4:32 o kände mig riktigt stark. Låg i rygg på Madeleine vilket kändes gött att jag klarade.
Sista 2 km började jag dra på mig mjölksyra, så då tappade jag tempo o snittade på 4:40.
Resultatet blev ännu ett pers på 22:51. NÖJD!
S.Ö.T Del 2
Var sååååå trött på dagen o kände mig som en zombie. Trodde inte jag skulle kunna starta alls. Men hann klämma in 5 min tupplur en timme innan start o det räckte för att jag skulle känna mig lite piggare.
Kändes skitkonstigt att börja springa precis efter jag sovit, men kroppen vaknade ganska snabbt till.
Efter start är värsta backen på banan, det är mycket uppför första kilometern. Körde med musik i öronen o kände flyt från första steget. Jag sprang så avslappnat, även om jag kände att mjölksyran smög sig på i uppförsbackarna.
Jag tog rygg på Hans o det gick i stadiga 5:15 de första två km. Men tredje km börjar Hans tappa tempot. I uppförsbackarna är jag dock svag, medan jag där det planar ut kommer ikapp. Känner att det går lite för lugnt, men vågar inte gå om, än iaf.
När det är två km kvar känner jag mig så pigg o har så mycket spring i benen så jag lägger in den högre växeln o går snabbt om. Femte km går i 4:52-tempo o jag närmar mig snabbt Anna-Karin och när det är ca. en km kvar går jag om. Sista km avslutar jag på 4:34 o känner mig stark.
Sluttid 31:26 Bättre än förra veckan, men jag kan säkert ÄNNU bättre!
Kändes skitkonstigt att börja springa precis efter jag sovit, men kroppen vaknade ganska snabbt till.
Efter start är värsta backen på banan, det är mycket uppför första kilometern. Körde med musik i öronen o kände flyt från första steget. Jag sprang så avslappnat, även om jag kände att mjölksyran smög sig på i uppförsbackarna.
Jag tog rygg på Hans o det gick i stadiga 5:15 de första två km. Men tredje km börjar Hans tappa tempot. I uppförsbackarna är jag dock svag, medan jag där det planar ut kommer ikapp. Känner att det går lite för lugnt, men vågar inte gå om, än iaf.
När det är två km kvar känner jag mig så pigg o har så mycket spring i benen så jag lägger in den högre växeln o går snabbt om. Femte km går i 4:52-tempo o jag närmar mig snabbt Anna-Karin och när det är ca. en km kvar går jag om. Sista km avslutar jag på 4:34 o känner mig stark.
Sluttid 31:26 Bättre än förra veckan, men jag kan säkert ÄNNU bättre!
S.Ö.T Del 1
Sovit dåligt, ätit middag precis innan, mens. Tja, förutsättningar hade kunnat vara bättre.
Från första steget kände jag mig tung o trött i kroppen. Hittade aldrig något flyt o allt kändes bara jobbigt.
Lyckades ändå knappa in lite på en man på slutet, gjorde vad jag kunde för att passera honom, men kroppen ville bara inte.
Lapland Ultra
Jag hade laddat med att försöka sova ut ordentligt, ätit en rejäl omelett o kroppen kändes fin o löpsugen.
18:00 Starten går o vi börjar röra oss sakta framåt. Uppför första backen gick det verkligen låååååångsamt, men jag låg ändå i täten uppför halva backen. Efter en stund kom en tjej joggandes o vi börjar prata lite. Trevligt, men jag fick släppa henne efter bara nån km då hon sprang alldeles för fort för att vara ett lämpligt tempo i 100 km.
Efter bara en liten stund känner jag att kroppstemperaturen är i högsta laget. Det är så galet varmt o jag svettas som en gris (Svettas grisar? Nåja, ni fattar nog). Jag häller i mig mängder av vatten, men kissar inget, känns verkligen att kroppen behöver det.
Det var så häftigt när man kom springande mellan de olika små byarna, här Kokträsk, där invånarna samlats runt vätskekontrollen o stod o hejade på. Jag blev så glad av hela grejen!
FY FASEN!!! Börjar få panik över alla flygfän runt mig. Trots att jag joggar på i jämn fart hela tiden är det som ett moln av mygg, knott, flugor, hästbromsar o blinningar runt mig. Jag börjar vifta vilt omkring mig, vilket inte hjälper ett skit.
PANIK! Jag HATAR insekter!!
Vid nästa vätskekontroll har de lagt fram myggmedel, så jag tar en våtservett o smörjer in hela mig. Skönt! Plötsligt är jag helt ensam, varken insekter eller människor inom synhåll.
Matar på i min ensamhet. Km efter km. Helt underbart! Bara skog o det enda som hörs är ljudet av mina skor mot gruset o ibland även nån fågel som kvittrar. Vilken underbar frihetskänsla!
Vid 27 km hugger det plötsligt till högt upp i magen o blir som kramp. Smärtan o krampen är så intensiv att jag blir rädd att det är hjärtat, men nej, känner som tur var inga ilningar ut i armen o lugnar mig lite. Det är nog "bara" magen. Jag KAN inte fortsätta jogga utan får börja gå. Snabbt kommer en kvinna, Ingela, ikapp mig o vi går ihop o pratar några km. Magen blir succesivt bättre o bättre, så efter ett tag lämnar jag Ingela o börjar jogga igen. Trots tydliga känningar i magen försöker jag blanda promenerandet med jogginslag. Känner mig väldigt stark o pigg trots magkramper.
Mata, mata, mata. Kilometrarna betas av sakta men säkert.
Skog, skog, skog, skog........... mycket skog är det. I ensamt mak tar jag mig fram genom mil av skog. Plötsligt dyker det upp en vätskekontroll. Ser helkul ut! Efter att bara sett skog i flera km, siktar jag på låååångt håll vätskekontrollerna. Oftast mitt i skog dyker det upp ett gäng bilar, några människor, ett lite tält o ett bord med vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saltgurka, banan, choklad, wienerbröd, sötlimpa, godis, chips. Eftersom jag vet med mig att ha en kinkig mage nöjer jag mig med blåbärssoppa, sötlimpa o en massa vatten. Fyller även på min lilla vattenflaska vid varje kontroll. Förutom det jag äter o dricker vid kontrollerna har jag med mig Enervit GT-tabletter som är ett stående inslag under alla mina långpass. En tablett i halvtimmen håller både kramp o utmattning borta.
Bastusel vattenkraftverk
Ca. 45 km: Dags för första kisspausen. Inga människor inom synhåll nånstans o jag vågar inte ge mig ut bland björnarna i skogen så det är bara att sätta ner rumpan i vägrenen.
Sen är det bara att fortsätta.
Jag njuter av varje km, skogen, lugnet, ensamheten........ Och alla underbara människor vid vätskekontrollerna!
Här Björklund, där de gjort jättemysigt med ballonger, partytält o grillar som gav en skön o inbjudande stämning.
Var bara tvungen att fota denna skylt.
När natten var som mörkast vid 1:00. Fast riktigt så mörkt var det inte heller, utan ljust som mitt på dagen vid molnighet.
Vid 50 km så ger magen upp helt till slut. Kramperna o smärtan tilltar, magen är svullen o jag mår illa. Behöver jag kräkas? Det känns så, men inget kommer. Behöver jag skita? Känns så med, men inget kommer där heller. Känns som hela magen "låst sig".
Vätskekontroll Klippudden 51,2 km
Att jogga är helt uteslutet, jag kan knappt ens promenera längre. T.o.m. att gå går långsamt o varje steg smärtar i magen. Inser att det är uteslutet att ta mig i mål ens om jag promenerar hela vägen o bestämmer mig för att till delmål 2 SKA jag ta mig så jag får en officiell tid.
Jag går o går o går allt eftersom kramperna i magen tilltar. Kroppen blir alltmer framåtböjd o den ene efter den andra passerar mig.
02:47 Blir passerad av ledaren i tävlingsklassen. Hejar på honom!
Nu går det inte fort. Smärtan o kramperna i magen är allt för jobbiga. Tankarna börjar komma att jag lika gärna kan lägga mig rätt ner i diket o bara skita i allt. MEN mitt envisa sinne säger åt benen att fortsätta röra mig framåt trots att magen säger åt mig att sluta.
61 km: Var det inte vid 61 km nästa delmål var? Allt jag hittar här är ett bord med vatten, inga människor o inget mer?? Mår så illa o har så ont i magen att jag knappt tar mig fram överhuvudtaget nu. Men viljan är stark och jag tvingar min kropp framåt, långsamt.
63 km: Dags att svänga av mot Slagnäs o i korsningen står en funktionär som jag passar på att fråga hur långt det är kvar till delmålet.
-Hä ä en 5-800 m.
Åh, suck vad långt det känns! När jag väl bestämt mig för att bryta känns varje steg mycket tyngre.
64 km: ÄNTLIGEN!!!
På ett sätt känns det bra att bryta då jag hade så stora problem med magen att jag inser att jag ändå aldrig tagit mig i mål. Å andra sidan känns det hemskt tråkigt, jag är besviken på att kroppen inte samarbetar o undrar vad jag gjorde för fel. Sen finns ju oron där att jag ska känna mig bra efter att bara ha vilat en stund.
Som tur var, var det rätt beslut att bryta. Jag hade kraftiga magsmärtor i 2 dagar efter loppet o i skrivande stund, 4 veckor senare, har jag fortfarande problem med magen.
Reflektioner i efterhand:
Ett härligt lopp!!! Det var inte de naturupplevelserna som jag trodde det skulle bli, men jag tyckte ändå det var skönt att springa i skogen, med den otroliga tystnaden och att det aldrig blev mörkt.
Det som gjorde denna upplevelse så fantastisk var MÄNNISKORNA! Vilka underbara männskor det bor i Adak!!
Kan inte med ord beskriva hur kul det var att träffa Adaks befolkning! Det är av denna anledning jag också planerar att åka tillbaka, förhoppningsvis redan nästa år.
18:00 Starten går o vi börjar röra oss sakta framåt. Uppför första backen gick det verkligen låååååångsamt, men jag låg ändå i täten uppför halva backen. Efter en stund kom en tjej joggandes o vi börjar prata lite. Trevligt, men jag fick släppa henne efter bara nån km då hon sprang alldeles för fort för att vara ett lämpligt tempo i 100 km.
Efter bara en liten stund känner jag att kroppstemperaturen är i högsta laget. Det är så galet varmt o jag svettas som en gris (Svettas grisar? Nåja, ni fattar nog). Jag häller i mig mängder av vatten, men kissar inget, känns verkligen att kroppen behöver det.
Det var så häftigt när man kom springande mellan de olika små byarna, här Kokträsk, där invånarna samlats runt vätskekontrollen o stod o hejade på. Jag blev så glad av hela grejen!
FY FASEN!!! Börjar få panik över alla flygfän runt mig. Trots att jag joggar på i jämn fart hela tiden är det som ett moln av mygg, knott, flugor, hästbromsar o blinningar runt mig. Jag börjar vifta vilt omkring mig, vilket inte hjälper ett skit.
PANIK! Jag HATAR insekter!!
Vid nästa vätskekontroll har de lagt fram myggmedel, så jag tar en våtservett o smörjer in hela mig. Skönt! Plötsligt är jag helt ensam, varken insekter eller människor inom synhåll.
Matar på i min ensamhet. Km efter km. Helt underbart! Bara skog o det enda som hörs är ljudet av mina skor mot gruset o ibland även nån fågel som kvittrar. Vilken underbar frihetskänsla!
Vid 27 km hugger det plötsligt till högt upp i magen o blir som kramp. Smärtan o krampen är så intensiv att jag blir rädd att det är hjärtat, men nej, känner som tur var inga ilningar ut i armen o lugnar mig lite. Det är nog "bara" magen. Jag KAN inte fortsätta jogga utan får börja gå. Snabbt kommer en kvinna, Ingela, ikapp mig o vi går ihop o pratar några km. Magen blir succesivt bättre o bättre, så efter ett tag lämnar jag Ingela o börjar jogga igen. Trots tydliga känningar i magen försöker jag blanda promenerandet med jogginslag. Känner mig väldigt stark o pigg trots magkramper.
Mata, mata, mata. Kilometrarna betas av sakta men säkert.
Skog, skog, skog, skog........... mycket skog är det. I ensamt mak tar jag mig fram genom mil av skog. Plötsligt dyker det upp en vätskekontroll. Ser helkul ut! Efter att bara sett skog i flera km, siktar jag på låååångt håll vätskekontrollerna. Oftast mitt i skog dyker det upp ett gäng bilar, några människor, ett lite tält o ett bord med vatten, sportdryck, blåbärssoppa, saltgurka, banan, choklad, wienerbröd, sötlimpa, godis, chips. Eftersom jag vet med mig att ha en kinkig mage nöjer jag mig med blåbärssoppa, sötlimpa o en massa vatten. Fyller även på min lilla vattenflaska vid varje kontroll. Förutom det jag äter o dricker vid kontrollerna har jag med mig Enervit GT-tabletter som är ett stående inslag under alla mina långpass. En tablett i halvtimmen håller både kramp o utmattning borta.
Bastusel vattenkraftverk
Ca. 45 km: Dags för första kisspausen. Inga människor inom synhåll nånstans o jag vågar inte ge mig ut bland björnarna i skogen så det är bara att sätta ner rumpan i vägrenen.
Sen är det bara att fortsätta.
Jag njuter av varje km, skogen, lugnet, ensamheten........ Och alla underbara människor vid vätskekontrollerna!
Här Björklund, där de gjort jättemysigt med ballonger, partytält o grillar som gav en skön o inbjudande stämning.
Var bara tvungen att fota denna skylt.
När natten var som mörkast vid 1:00. Fast riktigt så mörkt var det inte heller, utan ljust som mitt på dagen vid molnighet.
Vid 50 km så ger magen upp helt till slut. Kramperna o smärtan tilltar, magen är svullen o jag mår illa. Behöver jag kräkas? Det känns så, men inget kommer. Behöver jag skita? Känns så med, men inget kommer där heller. Känns som hela magen "låst sig".
Vätskekontroll Klippudden 51,2 km
Att jogga är helt uteslutet, jag kan knappt ens promenera längre. T.o.m. att gå går långsamt o varje steg smärtar i magen. Inser att det är uteslutet att ta mig i mål ens om jag promenerar hela vägen o bestämmer mig för att till delmål 2 SKA jag ta mig så jag får en officiell tid.
Jag går o går o går allt eftersom kramperna i magen tilltar. Kroppen blir alltmer framåtböjd o den ene efter den andra passerar mig.
02:47 Blir passerad av ledaren i tävlingsklassen. Hejar på honom!
Nu går det inte fort. Smärtan o kramperna i magen är allt för jobbiga. Tankarna börjar komma att jag lika gärna kan lägga mig rätt ner i diket o bara skita i allt. MEN mitt envisa sinne säger åt benen att fortsätta röra mig framåt trots att magen säger åt mig att sluta.
61 km: Var det inte vid 61 km nästa delmål var? Allt jag hittar här är ett bord med vatten, inga människor o inget mer?? Mår så illa o har så ont i magen att jag knappt tar mig fram överhuvudtaget nu. Men viljan är stark och jag tvingar min kropp framåt, långsamt.
63 km: Dags att svänga av mot Slagnäs o i korsningen står en funktionär som jag passar på att fråga hur långt det är kvar till delmålet.
-Hä ä en 5-800 m.
Åh, suck vad långt det känns! När jag väl bestämt mig för att bryta känns varje steg mycket tyngre.
64 km: ÄNTLIGEN!!!
På ett sätt känns det bra att bryta då jag hade så stora problem med magen att jag inser att jag ändå aldrig tagit mig i mål. Å andra sidan känns det hemskt tråkigt, jag är besviken på att kroppen inte samarbetar o undrar vad jag gjorde för fel. Sen finns ju oron där att jag ska känna mig bra efter att bara ha vilat en stund.
Som tur var, var det rätt beslut att bryta. Jag hade kraftiga magsmärtor i 2 dagar efter loppet o i skrivande stund, 4 veckor senare, har jag fortfarande problem med magen.
Reflektioner i efterhand:
Ett härligt lopp!!! Det var inte de naturupplevelserna som jag trodde det skulle bli, men jag tyckte ändå det var skönt att springa i skogen, med den otroliga tystnaden och att det aldrig blev mörkt.
Det som gjorde denna upplevelse så fantastisk var MÄNNISKORNA! Vilka underbara männskor det bor i Adak!!
Kan inte med ord beskriva hur kul det var att träffa Adaks befolkning! Det är av denna anledning jag också planerar att åka tillbaka, förhoppningsvis redan nästa år.
Potatisjoggen 5 km
Kände mig riktigt trött o seg innan start. Det blåste o var lite småkallt, så det fick bli långa tights idag.
Starten gick 15:00.
Jag gav mig iväg o lyckades hitta tempot direkt, låg på ca. 4:20-tempo o det kändes riktigt bra.
Efter 2 km började jag känna mig trött o seg, tempot blev lite sämre, men jag fortsatte jobba på. Efter 3 km, kom jag in i riktigt bra rytm igen. Kunde bara se 3 löpare framför mig, fanns det fler?
De framför mig såg starka ut ända till lilla motförslutet i Brunnsparken, jag höll tempot o gick raskt om två av dem.
Nu var det bara en kille kvar, som var i 12-14 årsåldern. Han tittade oroligt bakom sig hela tiden. Jag såg på honom att han var jättetrött o hade jag lagt in en spurt hade han nog inte kunna svara. De andra jag sprungit om hade försvunnit bakom mig, o jag ville inte rikitgt ta ut mig fullständigt. Så jag höll tempot hela vägen in i mål.
Väl i mål får jag reda på att jag kommit TVÅA av tjejerna o femma totalt sett.
Känner mig helt galet NÖJD!!
Resultat: 22:07
Starten gick 15:00.
Jag gav mig iväg o lyckades hitta tempot direkt, låg på ca. 4:20-tempo o det kändes riktigt bra.
Efter 2 km började jag känna mig trött o seg, tempot blev lite sämre, men jag fortsatte jobba på. Efter 3 km, kom jag in i riktigt bra rytm igen. Kunde bara se 3 löpare framför mig, fanns det fler?
De framför mig såg starka ut ända till lilla motförslutet i Brunnsparken, jag höll tempot o gick raskt om två av dem.
Nu var det bara en kille kvar, som var i 12-14 årsåldern. Han tittade oroligt bakom sig hela tiden. Jag såg på honom att han var jättetrött o hade jag lagt in en spurt hade han nog inte kunna svara. De andra jag sprungit om hade försvunnit bakom mig, o jag ville inte rikitgt ta ut mig fullständigt. Så jag höll tempot hela vägen in i mål.
Väl i mål får jag reda på att jag kommit TVÅA av tjejerna o femma totalt sett.
Känner mig helt galet NÖJD!!
Resultat: 22:07
GöteborgsVarvet 2010
Lång vecka innan, sovit dåligt, mycket farande med barnen. Dagen innan åt o drack jag dessutom dåligt. "Anti-uppladdning" kan man nog säga. Inte blev det bättre av att jag inte sprungit på 1,5 vecka p.g.a. kramp i vaden. Denna blev dock bättre efter akupressur på mässan på torsdagen. Trodde inte jag skulle kunna springa alls då jag misstänkte bristning. Så det var tur det bara var kramp.
Vaknade strax efter 8 på lördagen. Käkade omelett som vanligt.
Åkte med tåget vid 10. Hoppades jag skulle träffa nån löparkompis på tåget, men det var förvånansvärt lite folk. Satt o lyssnade på Kentas "Just idag är jag stark" om o om igen o försökte memorera texten. Försökte även pränta in ett mantra i huvudet "Jag kan, ligg på, VÅGA" då jag har seriösa problem med den mentala biten på tävling.
Iväg till mötesplatsen för Jogg, men ingen där än, så jag gick upp till mässan. Snackade lite med Niklas, Krister o lite andra löparkompisar. O så träffade jag Bengt! Glad jag blev, så länge sen. O vad roligt att han skulle springa nåt så "kort" som GV.
När jag gick tillbaka till mötesplatsen hade Martin o Claes kommit dit med. Jag käkade lite, tjötade massor o laddade där i solen. Underbart väder, men VARMT så vi höll oss i skuggan. Sen dök Marie upp o vi fortsatte prata mer löpning, med lite mer kvinnliga infallsvinklar också.
Sen var det dags för massage, så jag gick till Adidastältet o fick den biten avklarad. Fick även en flaska vatten till, det behövdes.
Äntligen dags för uppvärmning som började med en kisspaus bakom/brevid ett träd, ingen idé att vara pryd. Såg nog roligt ut, för det var ytterligare en tjej som anlöt sig, så där satt vi tre rumpor på rad.
Sen tog jag o Bodil oss en liten lugn tur upp i skogen, ner igen, några varv på grusplan. Efter detta skiljdes vi åt o jag kilade på toa igen, för säkerhets skull. Sen tillbaka till väskan o lämnade mobilen. Tog det hur lugnt som helst, min klocka var bara 14:34 o jag skulle starta 14:37 o tänkte ställa mig sist. I samma ögonblick hör jag i högtalarna:
-Pang!! Då har starten gått för startgrupp 8!
Hoppsan! Kanske dags att ge mig in i min startgupp. Hör Bodil ropa på mig o hoppar över staketet till henne.
Vi promenerar lite sakta framåt o jag känner att ena skon är dåligt knuten. Knyter om den, men det blir för hårt.
Stannar igen, knyter o känner nåt som dras över rumpan på mig. Tittar upp o ser att startgruppen bakom hunnit ikapp. Det var repet jag kände drogs över mig. Dags att sätta lite fart. Springer fram en bit o knyter om skon en sista gång. Äntligen bra.
Jag o Bodil avvaktar lite till o sen när det ser glest ut framför oss ger vi oss iväg.
Jag har ingen GPS-klocka så Bodil håller tempot. Vi snittar på 5:19 de första kilometrarna. Sen har jag ingen koll på snittider eftersom Bodil släppte. Jag försökte spana efter henne, men insåg efter en stund att hon måste ha släppt av på tempot. Det var dessutom så mycket folk att man bara såg en massa människor.
När jag passerar strax innan Mariaplan så hör jag bara nån vråla arg brevid mig o ser nåt komma snabbt emot mig. Det var en gammal alkis som var riktigt arg på alla människor o kom kutande med sin cykel rakt in i klungan. Det var med nöd o näppe jag hann undan o slapp bli påkörd, men pulsen gick ordentligt.
Sen var det bara att mata på. Löpningen kändes bra, men jag var tvungen att stanna o drick en hel mugg vid varje kontroll. Uppför Älvsborgsbron hade jag bestämt mig för att ta det rikitgt lugn o la mig i rygg på några killar så jag inte skulle driva på för mycket. Vi sprang ändå om en massa även om det kändes som jag kröp fram. Det fläktade gött uppe på bron o allt kändes fint. Nerför gick jag låg jag på o lät benen bara rulla utan större ansträngning.
Sen sprang vi ner i Eriksberg o här kändes som att luften stod still o man sprang i en ugn. Det var bara så fruktansvärt varmt o jag kände fort att jag blev hemskt törstig. Jag fortsatte stanna vid varje kontroll o drack minst en mugg med vatten o även lite sportdryck. Käkade GT-tabletter oftare än planerat, men det kändes inte som att nåt hjälpte. En bit innan Götaälvbron kändes det som att jag började få feber, huvudet gjorde ont, konstant törstig, kläderna brände på kroppen, jag började känna mig yr o illamående o det kändes inte som att benen lydde längre. Så jag fick börja gå. Gick uppför hela bron o sen började jag jogga lite lätt, men kroppen vill inte.
Försökte nynna "Just idag är jag stark" o kämpa emot utmattningen, men det var svårt.
Nånstans efter Nordstan stod det en med dusch, sprang genom den o kände att kroppen vaknade till igen av svalkan. Vräkte i mig massor med vatten, sportdryck o GT. En iskall dusch till, där jag blev genomdränkt med vatten o kände mig mer normaltempererad. Äntligen kunde jag börja trycka på igen. Jag kände mig konstigt uttröttad o ont i huvudet, men nu svarade iaf kroppen o jag kunde springa igen. 1:50 var ju kört, men under 2 timmar var inom räckhåll. Så jag låg på så mycket jag vågade o efter 19 km körde jag max det jag hade kvar. Men minutrarna rann iväg. Efter sista uppförsbacken spurtade jag så gott det gick, kollade klockan o insåg att det skulle bli tajt. Jag sprang för allt jag var värd, men det var en massa trötta människor framför mig o närmast omöjligt att springa om.
Trodde/hoppades att jag klarat mig med några sekunder, men marginalerna var inte på min sida denna dag.
Tiden blev 2:00:01
Tankar efteråt:
Aldrig har jag känt mig så utmattad efter ett lopp. Tog över ett dygn innan det kändes som att kroppstemperaturen stabiliserats igen. O dagen efter var jag väldigt känslig för värme. Undrar om jag inte fick lätt värmeslag?
Jag har sprungit många lopp, en bra bit över 30 stycken, men ALDRIG har jag sett nåt liknande som det jag såg idag. De sista 5 km låg det folk som hade kollapsat ÖVERALLT! Det var helt surrealistiskt att se den ena efter den andra. På flera ställen låg det flera stycken på samma ställe. Galet! Visst har det varit varmare lopp, men det som jag tror knäckte de flesta o så även mig var den långa kalla vintern o att det snabbt blev varmt. Man har helt enkelt inte hunnit vänja sig vid värmen.
Innan start drack jag över 2 liter vätska, under loppet över 2,5 liter o ändå kändes det som att jag drack för lite.
Vaknade strax efter 8 på lördagen. Käkade omelett som vanligt.
Åkte med tåget vid 10. Hoppades jag skulle träffa nån löparkompis på tåget, men det var förvånansvärt lite folk. Satt o lyssnade på Kentas "Just idag är jag stark" om o om igen o försökte memorera texten. Försökte även pränta in ett mantra i huvudet "Jag kan, ligg på, VÅGA" då jag har seriösa problem med den mentala biten på tävling.
Iväg till mötesplatsen för Jogg, men ingen där än, så jag gick upp till mässan. Snackade lite med Niklas, Krister o lite andra löparkompisar. O så träffade jag Bengt! Glad jag blev, så länge sen. O vad roligt att han skulle springa nåt så "kort" som GV.
När jag gick tillbaka till mötesplatsen hade Martin o Claes kommit dit med. Jag käkade lite, tjötade massor o laddade där i solen. Underbart väder, men VARMT så vi höll oss i skuggan. Sen dök Marie upp o vi fortsatte prata mer löpning, med lite mer kvinnliga infallsvinklar också.
Sen var det dags för massage, så jag gick till Adidastältet o fick den biten avklarad. Fick även en flaska vatten till, det behövdes.
Äntligen dags för uppvärmning som började med en kisspaus bakom/brevid ett träd, ingen idé att vara pryd. Såg nog roligt ut, för det var ytterligare en tjej som anlöt sig, så där satt vi tre rumpor på rad.
Sen tog jag o Bodil oss en liten lugn tur upp i skogen, ner igen, några varv på grusplan. Efter detta skiljdes vi åt o jag kilade på toa igen, för säkerhets skull. Sen tillbaka till väskan o lämnade mobilen. Tog det hur lugnt som helst, min klocka var bara 14:34 o jag skulle starta 14:37 o tänkte ställa mig sist. I samma ögonblick hör jag i högtalarna:
-Pang!! Då har starten gått för startgrupp 8!
Hoppsan! Kanske dags att ge mig in i min startgupp. Hör Bodil ropa på mig o hoppar över staketet till henne.
Vi promenerar lite sakta framåt o jag känner att ena skon är dåligt knuten. Knyter om den, men det blir för hårt.
Stannar igen, knyter o känner nåt som dras över rumpan på mig. Tittar upp o ser att startgruppen bakom hunnit ikapp. Det var repet jag kände drogs över mig. Dags att sätta lite fart. Springer fram en bit o knyter om skon en sista gång. Äntligen bra.
Jag o Bodil avvaktar lite till o sen när det ser glest ut framför oss ger vi oss iväg.
Jag har ingen GPS-klocka så Bodil håller tempot. Vi snittar på 5:19 de första kilometrarna. Sen har jag ingen koll på snittider eftersom Bodil släppte. Jag försökte spana efter henne, men insåg efter en stund att hon måste ha släppt av på tempot. Det var dessutom så mycket folk att man bara såg en massa människor.
När jag passerar strax innan Mariaplan så hör jag bara nån vråla arg brevid mig o ser nåt komma snabbt emot mig. Det var en gammal alkis som var riktigt arg på alla människor o kom kutande med sin cykel rakt in i klungan. Det var med nöd o näppe jag hann undan o slapp bli påkörd, men pulsen gick ordentligt.
Sen var det bara att mata på. Löpningen kändes bra, men jag var tvungen att stanna o drick en hel mugg vid varje kontroll. Uppför Älvsborgsbron hade jag bestämt mig för att ta det rikitgt lugn o la mig i rygg på några killar så jag inte skulle driva på för mycket. Vi sprang ändå om en massa även om det kändes som jag kröp fram. Det fläktade gött uppe på bron o allt kändes fint. Nerför gick jag låg jag på o lät benen bara rulla utan större ansträngning.
Sen sprang vi ner i Eriksberg o här kändes som att luften stod still o man sprang i en ugn. Det var bara så fruktansvärt varmt o jag kände fort att jag blev hemskt törstig. Jag fortsatte stanna vid varje kontroll o drack minst en mugg med vatten o även lite sportdryck. Käkade GT-tabletter oftare än planerat, men det kändes inte som att nåt hjälpte. En bit innan Götaälvbron kändes det som att jag började få feber, huvudet gjorde ont, konstant törstig, kläderna brände på kroppen, jag började känna mig yr o illamående o det kändes inte som att benen lydde längre. Så jag fick börja gå. Gick uppför hela bron o sen började jag jogga lite lätt, men kroppen vill inte.
Försökte nynna "Just idag är jag stark" o kämpa emot utmattningen, men det var svårt.
Nånstans efter Nordstan stod det en med dusch, sprang genom den o kände att kroppen vaknade till igen av svalkan. Vräkte i mig massor med vatten, sportdryck o GT. En iskall dusch till, där jag blev genomdränkt med vatten o kände mig mer normaltempererad. Äntligen kunde jag börja trycka på igen. Jag kände mig konstigt uttröttad o ont i huvudet, men nu svarade iaf kroppen o jag kunde springa igen. 1:50 var ju kört, men under 2 timmar var inom räckhåll. Så jag låg på så mycket jag vågade o efter 19 km körde jag max det jag hade kvar. Men minutrarna rann iväg. Efter sista uppförsbacken spurtade jag så gott det gick, kollade klockan o insåg att det skulle bli tajt. Jag sprang för allt jag var värd, men det var en massa trötta människor framför mig o närmast omöjligt att springa om.
Trodde/hoppades att jag klarat mig med några sekunder, men marginalerna var inte på min sida denna dag.
Tiden blev 2:00:01
Tankar efteråt:
Aldrig har jag känt mig så utmattad efter ett lopp. Tog över ett dygn innan det kändes som att kroppstemperaturen stabiliserats igen. O dagen efter var jag väldigt känslig för värme. Undrar om jag inte fick lätt värmeslag?
Jag har sprungit många lopp, en bra bit över 30 stycken, men ALDRIG har jag sett nåt liknande som det jag såg idag. De sista 5 km låg det folk som hade kollapsat ÖVERALLT! Det var helt surrealistiskt att se den ena efter den andra. På flera ställen låg det flera stycken på samma ställe. Galet! Visst har det varit varmare lopp, men det som jag tror knäckte de flesta o så även mig var den långa kalla vintern o att det snabbt blev varmt. Man har helt enkelt inte hunnit vänja sig vid värmen.
Innan start drack jag över 2 liter vätska, under loppet över 2,5 liter o ändå kändes det som att jag drack för lite.
6-timmars i Skövde 2010
Klockan ringde alldeles för tidigt denna dag, men jag hoppar upp ur sängen. Käkar en omelett, på med kläder. Är allt med?
Cyklar iväg till stationen i bitande kyla.
Väl där så hittar jag ingen Steve nånstans....... minutrarna går......... var e han? Börjar bli nervös. Sen så hittar jag en Duracellkanin på perrongen som kutar fram o tillbaka. Hahaha, han e ju t.o.m. mer nervös än mig.
Väl på tåget blir vi tvungna att byta plats ganska fort, då det satt en åksjuk kvinna precis brevid o jag är så äckelmagad.
När vi hoppar av tåget är vi inte direkt ensamma om löparkläder o vi träffar direkt flera trevliga löpare. En kort prommis så e vi framme vid platsen för dagens utflykt.
Sen följer en evighetslång väntan. Här turas vi om att vara pigga o på G, för att i nästa stund bli skittrötta o undra vad vi gör här. Käkar en macka o en banan. Känner jag mig inte lite sjuk? Hur ska jag hålla mig vaken hela dagen när jag är så trött? Många känslor o nervosiotet, men känns gött att jag har sällskap av Steve iaf.
Plötsligt var det dags att byta om. Ner i omklädningsrummet o börja bygga lager, allt ifrån trosor o strumpor byts ut. Träffar även här två trevliga löpare, Sofia o Sofie.
Sen iväg till start! Jag tar det i min takt i starten, 5:45-6:00 tempo känns behagligt. Jag pratar med lite olika medlöpare o kilometrarna försvinner fort. Slår följe med en jättetrevlig tjej i min ålder en bra bit innan kisspaus (kan inte minnas vad hon heter dock).
Efter 10 km är det dags för en snabb kisspaus.
Sen iväg igen. Den följande milen pratar jag bara väldigt lite med andra. Jag tar det lugnt o blir omsprungen en del o de jag springer om går. Hmmmm..... Jag kanske fegar men jag vill känna mig hyfsat pigg hela vägen.
21,1 på ca. 2:20. Fortsätter mata på till 30 km. Sen hade jag sen innan bestämt att ta en lite längre paus efter 30. Kisspaus, hämta mjölken, o enbart gå ett helt varv. Sen var det dags att börja jogga igen. Tar det mycket lugnare nu då jag har känningar i vänsterbenet o inte vill riskera nåt. Så jag går i "mördarbacken" o vätskekontrollen. Mata, mata, mata.........
40 km. GÖTT! Då kommer jag iaf att klara maran. Minst 42196 så är det ultra! De närmaste 2 km är de jobbigaste i hela loppet. Psyket? Känns som jag springer baklänges. Kommer inte nånstans
Jobbigt, jobbigt, jobbigt! Såååå dåligt detta går. Men börjar tänka på alla goa vänner som jag vet sitter o kollar varven på datorn o då känns det lättare.
42195!!! Mitt första maraton!!! HÄRLIGT!
Nu känns det mycket lättare, allt jag springer är bonus. O efter maran har jag bestämt innan att jag ska ta det riktigt lugnt o fira med en korv med bröd. Men när jag kommer till servicetältet är bröden slut. Nåja, en lite bananskiva, korvsnutt o GT-tablett e inte fel det heller ;-)
Träffar på en trevlig man som jag pratar med i nästan ett varv. Till slut presenterar han sig som Stefan Manning. -Nämen, är det du, utbrister jag! Honom har jag ju sett i många diskussioner, men aldrig träffat IRL. Trevlig är han! Sen mer mata, mata, mata. Men fryser nu ordentligt, så det blir paus för klädbyte. Efter att jag bytt kläder så är det mycket skönare att springa, men jag varvar med gång.
När det är ungefär 20 min kvar så har jag klarat mitt mål på 45 km. Undrar hur långt jag kan komma de sista 20? Fortsätter ändå att gå i backen o vätskekontroll, vill inte köra slut på mig. Vem vet hur kroppen reagerar?
Låter mig inte ryckas med av medlöpare jag pratar med utan släpper dem hellre.
5 MIN KVAR!! Hur gick detta till? Känner efter i kroppen o inser att jag har en massa energi kvar. Lägger in högre växeln o sätter in spurten sista km i 5:min-tempo. Springer förbi både den ena o den andra som nog undrar vart jag fick denna energi ifrån. Kutar förbi bl.a. Niklas o Per. Vem kunde tro det?
PANG! Mitt första ultra är slut! Det blir stopp strax innan "mördarbacken". Har iaf turen att stanna ihop med någon, en trevlig engelsman/jönköpings- o stockholmbo, så väntan innan de kommer o mäter känns ändå kort.
Sen promenad tillbaka till målet. Lite snabbt eftersnack med Steve, en ISKALL dusch o sen hemfärd.
VILKEN DAG! Detta kommer jag göra om!
Cyklar iväg till stationen i bitande kyla.
Väl där så hittar jag ingen Steve nånstans....... minutrarna går......... var e han? Börjar bli nervös. Sen så hittar jag en Duracellkanin på perrongen som kutar fram o tillbaka. Hahaha, han e ju t.o.m. mer nervös än mig.
Väl på tåget blir vi tvungna att byta plats ganska fort, då det satt en åksjuk kvinna precis brevid o jag är så äckelmagad.
När vi hoppar av tåget är vi inte direkt ensamma om löparkläder o vi träffar direkt flera trevliga löpare. En kort prommis så e vi framme vid platsen för dagens utflykt.
Sen följer en evighetslång väntan. Här turas vi om att vara pigga o på G, för att i nästa stund bli skittrötta o undra vad vi gör här. Käkar en macka o en banan. Känner jag mig inte lite sjuk? Hur ska jag hålla mig vaken hela dagen när jag är så trött? Många känslor o nervosiotet, men känns gött att jag har sällskap av Steve iaf.
Plötsligt var det dags att byta om. Ner i omklädningsrummet o börja bygga lager, allt ifrån trosor o strumpor byts ut. Träffar även här två trevliga löpare, Sofia o Sofie.
Sen iväg till start! Jag tar det i min takt i starten, 5:45-6:00 tempo känns behagligt. Jag pratar med lite olika medlöpare o kilometrarna försvinner fort. Slår följe med en jättetrevlig tjej i min ålder en bra bit innan kisspaus (kan inte minnas vad hon heter dock).
Efter 10 km är det dags för en snabb kisspaus.
Sen iväg igen. Den följande milen pratar jag bara väldigt lite med andra. Jag tar det lugnt o blir omsprungen en del o de jag springer om går. Hmmmm..... Jag kanske fegar men jag vill känna mig hyfsat pigg hela vägen.
21,1 på ca. 2:20. Fortsätter mata på till 30 km. Sen hade jag sen innan bestämt att ta en lite längre paus efter 30. Kisspaus, hämta mjölken, o enbart gå ett helt varv. Sen var det dags att börja jogga igen. Tar det mycket lugnare nu då jag har känningar i vänsterbenet o inte vill riskera nåt. Så jag går i "mördarbacken" o vätskekontrollen. Mata, mata, mata.........
40 km. GÖTT! Då kommer jag iaf att klara maran. Minst 42196 så är det ultra! De närmaste 2 km är de jobbigaste i hela loppet. Psyket? Känns som jag springer baklänges. Kommer inte nånstans
Jobbigt, jobbigt, jobbigt! Såååå dåligt detta går. Men börjar tänka på alla goa vänner som jag vet sitter o kollar varven på datorn o då känns det lättare. 42195!!! Mitt första maraton!!! HÄRLIGT!
Nu känns det mycket lättare, allt jag springer är bonus. O efter maran har jag bestämt innan att jag ska ta det riktigt lugnt o fira med en korv med bröd. Men när jag kommer till servicetältet är bröden slut. Nåja, en lite bananskiva, korvsnutt o GT-tablett e inte fel det heller ;-)
Träffar på en trevlig man som jag pratar med i nästan ett varv. Till slut presenterar han sig som Stefan Manning. -Nämen, är det du, utbrister jag! Honom har jag ju sett i många diskussioner, men aldrig träffat IRL. Trevlig är han! Sen mer mata, mata, mata. Men fryser nu ordentligt, så det blir paus för klädbyte. Efter att jag bytt kläder så är det mycket skönare att springa, men jag varvar med gång.
När det är ungefär 20 min kvar så har jag klarat mitt mål på 45 km. Undrar hur långt jag kan komma de sista 20? Fortsätter ändå att gå i backen o vätskekontroll, vill inte köra slut på mig. Vem vet hur kroppen reagerar?
Låter mig inte ryckas med av medlöpare jag pratar med utan släpper dem hellre.
5 MIN KVAR!! Hur gick detta till? Känner efter i kroppen o inser att jag har en massa energi kvar. Lägger in högre växeln o sätter in spurten sista km i 5:min-tempo. Springer förbi både den ena o den andra som nog undrar vart jag fick denna energi ifrån. Kutar förbi bl.a. Niklas o Per. Vem kunde tro det?
PANG! Mitt första ultra är slut! Det blir stopp strax innan "mördarbacken". Har iaf turen att stanna ihop med någon, en trevlig engelsman/jönköpings- o stockholmbo, så väntan innan de kommer o mäter känns ändå kort.
Sen promenad tillbaka till målet. Lite snabbt eftersnack med Steve, en ISKALL dusch o sen hemfärd.
VILKEN DAG! Detta kommer jag göra om!
Lidingöloppet 2009
Kände mig så pigg o stark innan start. Vädret perfekt!
Tänkte att jag skulle köra samma taktik som jag gör på GöteborgsVarvet o starta längst bak för att slippa värsta trängseln. FEL!! Nör jag se sprang över startlinjen upptäckte jag att det inte fanns någon tidtagning på starten, alltså togs tiden från start. Flera värdefulla minutrar till spillo.
Dessutom låg jag sist, bakom en massa långsamma männsikor. Trångt var det också, så det var först efter ca. 5 km som det gick att börja springa om.
Jag hade ett riktigt bra tempo t.o.m. 20 km. Löpningen bara flöt på o det kändes så gött.
Sen började loppet på allvar. Det började bli tungt i benen och jag blev både hungrig och illamånde. Men efter lite banan, GT och blåbärssoppa kändes det bättre. Även om uppförsbacken efter 20km är tuff.
Var lite trött men började sen springa på bra igen. Men vid 24 km vrickade jag till foten ordentligt och trodde knappt jag skulle ta mig i mål. De efterföljande 4 km blev det istället merparten promenad innan smärtan och krampen i vristen började avta. Och den sista km fick jag åter upp ett hyfsat tempo.
På det stora hela nöjd med min prestation, då träning hade varit i det närmaste obefintlig två månader innan.
Jag kände mig stark hela vägen (förutom den lätta vrickningen) och löpningen rullade på bra.
Resultat 3.26.55
Tänkte att jag skulle köra samma taktik som jag gör på GöteborgsVarvet o starta längst bak för att slippa värsta trängseln. FEL!! Nör jag se sprang över startlinjen upptäckte jag att det inte fanns någon tidtagning på starten, alltså togs tiden från start. Flera värdefulla minutrar till spillo.
Dessutom låg jag sist, bakom en massa långsamma männsikor. Trångt var det också, så det var först efter ca. 5 km som det gick att börja springa om.
Jag hade ett riktigt bra tempo t.o.m. 20 km. Löpningen bara flöt på o det kändes så gött.
Sen började loppet på allvar. Det började bli tungt i benen och jag blev både hungrig och illamånde. Men efter lite banan, GT och blåbärssoppa kändes det bättre. Även om uppförsbacken efter 20km är tuff.
Var lite trött men började sen springa på bra igen. Men vid 24 km vrickade jag till foten ordentligt och trodde knappt jag skulle ta mig i mål. De efterföljande 4 km blev det istället merparten promenad innan smärtan och krampen i vristen började avta. Och den sista km fick jag åter upp ett hyfsat tempo.
På det stora hela nöjd med min prestation, då träning hade varit i det närmaste obefintlig två månader innan.
Jag kände mig stark hela vägen (förutom den lätta vrickningen) och löpningen rullade på bra.
Resultat 3.26.55
Vansbro Tjejsim 2009
Detta var det värsta jag varit med om!!!
Vansinnigt strömt då det hade regnat MASSOR veckan innan. 16 grader i vattnet o det värsta av allt MÄNGDER AV KÄRRINGAR som fäktade o slogs så man höll på att drunkna.
Jag ställde mig närmast vattnet för att få en snabb start o slippa trängas för mycket. Men precis innan start knödde sig folk fram o jag hade inte en chans att försvara min plats. Kastade mig ändå i då startskottet gick o försökte ge mig iväg fort. Men det var så sjukt trångt o när man väl började simma så bara flöt man med i sidled.
Så jag hamnade i värsta tänkbara läge, mitt i klungan där folk slogs på armar o ben o jag kände stup i ett hur jag sjönk under vattenytan. Fick PANIK!!! Jag drunkar!! Varför ser ingen mig o räddar mig?? HJÄLP!!
Ingen hjälp att få o jag försöker backa tilbaka o komma undan klungan. Det lyckas o jag bestämmer mig för att ändå försöka ta mig i mål. Skam den som ger sig.
Så jag simmar istället längst ut i Älven där inte en massa människor trängs o jag inte behöver känna lika stort panik. Det är MYCKET mer strömt där o jag ser att de som simmar inne vid bryggan tar ett simtag när jag behöver ta två för att färdas lika långt. Nåja, det känns ok iaf o jag lyckas sakta men säkert ta mig i mål och därmed avsluta min TjejKlassiker!!
Sluttid 34:35
Ps. Duscharna efter målgång var det sämsta jag varit med om. Vi fick stå på asfalt, men några skynken som inhängnade hela området o frysa som djur. Det regnade o var 10-15 grader i luften. Inte skönt! Ds.
Vansinnigt strömt då det hade regnat MASSOR veckan innan. 16 grader i vattnet o det värsta av allt MÄNGDER AV KÄRRINGAR som fäktade o slogs så man höll på att drunkna.
Jag ställde mig närmast vattnet för att få en snabb start o slippa trängas för mycket. Men precis innan start knödde sig folk fram o jag hade inte en chans att försvara min plats. Kastade mig ändå i då startskottet gick o försökte ge mig iväg fort. Men det var så sjukt trångt o när man väl började simma så bara flöt man med i sidled.
Så jag hamnade i värsta tänkbara läge, mitt i klungan där folk slogs på armar o ben o jag kände stup i ett hur jag sjönk under vattenytan. Fick PANIK!!! Jag drunkar!! Varför ser ingen mig o räddar mig?? HJÄLP!!
Ingen hjälp att få o jag försöker backa tilbaka o komma undan klungan. Det lyckas o jag bestämmer mig för att ändå försöka ta mig i mål. Skam den som ger sig.
Så jag simmar istället längst ut i Älven där inte en massa människor trängs o jag inte behöver känna lika stort panik. Det är MYCKET mer strömt där o jag ser att de som simmar inne vid bryggan tar ett simtag när jag behöver ta två för att färdas lika långt. Nåja, det känns ok iaf o jag lyckas sakta men säkert ta mig i mål och därmed avsluta min TjejKlassiker!!
Sluttid 34:35
Ps. Duscharna efter målgång var det sämsta jag varit med om. Vi fick stå på asfalt, men några skynken som inhängnade hela området o frysa som djur. Det regnade o var 10-15 grader i luften. Inte skönt! Ds.
